Som liten såg Waylon Renecke upp till Ronaldinho. Men medan andra drömde om att göra målen blev han förälskad i att stoppa anfallare. Efter några tuffa år i FC Köpenhamn hoppas Hammarbys nyförvärv nu att Stockholm ska bli platsen där karriären tar fart på allvar. [show_ad id=4] Det är storpublik på Årsta. Solen gassar över träningsplanen när Hammarby förbereder sig inför mötet med Kalmar FF. Runt planen joggar nyförvärvet Waylon Renecke, som bara några dagar tidigare presenterades av klubben. – Come on! En grönvit supporter ropar uppmuntrande från sidlinjen. Fler hakar på med applåder och efter varje varv ställer sig allt fler barn upp i hopp om att få en high five av 20-åringen. Drygt en timme senare slår sig mittbacken ner med Fotboll Sthlm för ett längre samtal. – När jag hörde om intresset började jag göra lite research och det första som dök upp på min telefon var fansen. Jag såg atmosfären på 3Arena och började titta på deras matcher. Jag såg direkt att jag skulle passa in i den typen av fotboll med supportrarna som en stor bonus, säger Renecke. Men vägen fram till spel inför över 30 000 åskådare har knappast varit spikrak. Waylon Renecke växte upp i Peterborough och beskriver själv barndomen som typiskt brittisk – med fotbollen i centrum. Så fort chansen gavs var han ute med en boll. – Det är inte en speciellt populär stad i England. Jag tror att människor har koll på Peterborough genom fotbollslaget, som spelar i League One. Det är egentligen en vanlig arbetarklasstad, men jag trivdes där som barn. Jag har många kompisar därifrån och har fått ut det bästa av staden. Där växte han upp tillsammans med mamma, pappa och storebror. Medan Waylon är född i England föddes resten av familjen i Sydafrika. Det har gjort att landet alltid haft en särskild plats i mittbackens hjärta. – Jag brukar åka på semester dit och vi försöker vara där en gång om året, eller vartannat år. Hela familjen bor där så för att spendera tid med dem behöver jag åka dit. Det är särskilt fint att åka dit i december när det är sommar. Det är trevligt att bara åka dit och vara med familjen och se hur alla har vuxit och förändrats. Waylon pausar en kort stund och fortsätter: – I och med att hela min familj är där skapas en relation dit. Vad drömde du om som barn? – Jag är en Liverpoolsupporter så jag har alltid drömt om att en dag spela för dem, och vinna Premier League, Champions League och alla stora titlar. Det har varit ett mål för mig och det är fortfarande något jag vill uppnå. Det är det jag strävar efter. Uppväxten kretsade kring fotboll, fotboll och fotboll. Och mycket av det kan han tacka sin storebror för. – Han spelade mycket med sina vänner, så det blev naturligt för mig att jag blev en del av det. Sedan den tiden har jag älskat det. Hade ni en fotbollsplan nära där ni bodde? – Inte fotbollsplaner som den här, säger Waylon och pekar ut över Årsta. – Vi hade snarare ett stort fält. Så det jag gjorde var att hänga på min bror och hans vänner eftersom jag bara var tre år och inte hade några vänner. Alla barn i området använde skor, cyklar och vattenflaskor för att bygga upp mål. Sedan spelade vi matcher och olika tävlingar. Mina föräldrar tvingade min bror att ta hand om mig och låta mig spela. Det var då jag började älska sporten. Det är där du utvecklar din kärlek till fotbollen. Det är viktigt att inte glömma det. Du blev förälskad direkt? – Absolut. Redan tidigt var jag duktig och hade en talang, och låg före många i min ålder – mycket tack vare att jag spelade så mycket med min bror. Då fick jag känna på hur det var att spela med äldre barn som var mycket starkare och snabbare, vilket hjälpte mig. Han sa till mig att jag bara skulle vara tuff och spela mitt spel. 20-åringen ler och skrattar till för sig själv innan han fortsätter att berätta om storebrodern och hans kompisar. – Jag kommer ihåg hur de körde med mig. Ärligt talat ville inte min bror att jag skulle vara med för han tyckte att jag var en belastning och han var hela tiden tvungen att hålla koll på mig och ta med mig överallt. Han sa till sina vänner att de skulle tackla och putta mig hårt, men jag älskade det. Varje gång de gjorde det skrattade jag. Efter flera år med spontanfotboll hemma i kvarteret tog Waylon Renecke steget till den organiserade fotbollen som sjuåring. Precis som många andra barn i Peterborough började resan i stadens stolthet, Peterborough United. Den första tiden blev dock inte vad han hade sett framför sig. – I början tyckte jag inte att det var så roligt, om jag ska vara ärlig. Jag hade en tränare som inte pushade mig tillräckligt och han hade alltid sina favoriter, samtidigt som han inte trodde på mig. Efter det blev det bättre. – Men när jag blev äldre fick jag en annan tränare som trodde på mig och det var då jag verkligen började utvecklas. När jag var tio år började det hända grejer på riktigt. Jag spelade med åldersgrupper över mig och sedan dess har det pekat uppåt. Så du kände själv att du låg steget före andra i din ålder? – Ja, det skulle jag säga. I skolan var jag alltid den som blev vald först. De gillade när jag spelade med dem och de ville alltid ha mig i deras lag. Många barn växer upp med drömmen om att bli den som avgör matcherna – spelaren som gör flest mål och som får alla blickar riktade mot sig. Som liten såg Waylon Renecke upp till Ronaldinho, och favoritnumret var då, precis som det fortfarande är i dag, 80 efter brasilianarens tid i AC Milan. Han började förvisso i sin idols fotspår som vänsterytter. Men ganska snart tog han ett par steg längre ner i planen och hittade sin framtida position som mittback. – När jag var nio år gick jag över till försvaret. Vi spelade femmanna i akademin och då hade man inte ytterback eller mittback som roller, utan man var försvarare. Jag tyckte om det direkt. Jag älskar att försvara och tränarna såg att jag älskade det. Då insåg jag: Skit i målen, jag vill bli en försvarare. Jag älskar att tacklas och göra anfallarens situation eländig på planen. Det är något jag har haft med mig under hela min karriär, och därifrån har det bara fortsatt att utvecklas. När insåg du att du hade talang för fotboll? – Jag skulle säga från det att jag började grundskolan. Då var jag bättre än barnen som var i samma ålder som mig. Det fanns talang redan då, men när jag på riktigt insåg att det kunde bli något av karriären var när var 13-14 år. Det är nog tidigare än vad många andra spelare normalt säger. Men jag blev pushad väldigt bra och låg långt fram redan i akademin. För mig har det hela tiden handlat om att ha tron på att man kan lyckas och jag skulle säga att jag snart är där. Vid 13 års ålder fick Waylon sin första stora bekräftelse på att han var på rätt väg. Norwich City hade fått upp ögonen för honom och knackade på dörren. – De kom till mig och vi hade ett möte. För mig kom det som en chock. Jag visste inte att man kunde göra så, att man kan byta lag när man är så ung. Det var ett svårt beslut i och med att jag var så ung. Om jag skulle ta det steget var jag tvungen att lämna min familj i Peterborough och flytta till en internatskola. Det var ett jobbigt beslut för mig och min familj. Men för mig, och även för mina föräldrar, har det viktigaste alltid vara att jag ska få möjligheter och det här var en sådan. Jag valde att ta den chansen, men då också offra mina vänner och flytta från mitt hem. Waylon lutar sig tillbaka och fortsätter: – Det skulle alltid bli svårt, men jag upplever att jag landade bra. I efterhand var det också rätt beslut och jag är glad att jag tog steget. När det kommer till spel i akademier var tiden i Norwich min bästa och jag spelade min bästa fotboll. Var det ensamt? – Norwich rekryterade inte bara mig utan även en av mina lagkamrater, så jag flyttade med honom. Vi var nära varandra, vilket gjorde saker och ting mycket enklare och det gick fortare att komma in i det. Jag anpassade mig och upplevde inte någon hemlängtan. Jag är bra på att komma in i nya miljöer. Jag kan tänka mig att du växte som person av att vara självständig i en så ung ålder? – Verkligen. Och speciellt när du inte har din mamma som tar hand om all tvätt, städar ditt rum och lagar all mat. På internatskolan hade vi våra egna rum, så man var tvungen att göra mycket av de sakerna själv. Jag lärde mig mycket om att vara självständig och att ta ansvar. Hur ser man på Norwichs akademi i England? – Deras akademi tillhör kategori ett, vilket är en status alla akademier får och ettan är den bästa. Då spelar man mot lag som Chelsea, West Ham och Tottenham. I Peterborough spelar man i stället mot Cambridge United och Gillingham. Det är stor skillnad att spela mot Premier League-akademier. Du spelar mot bättre lag med bättre spelare, bättre tränare och bättre faciliteter. Det hjälpte min utveckling. Hur ser du tillbaka på den tiden? – Det gick väldigt bra i början och jag tycker egentligen att jag var bra under alla år i Norwich. Det laget jag gick till var ett av de bästa i hela landet. När de rekryterade mig och min lagkamrat var det med målet att göra laget bättre. Innan dess var laget inte lika bra. Men helt plötsligt tog de in många spelare och förbättrade laget. Jag tycker om tiden som jag hade där. Vi vann många matcher och tränarna och faciliteterna var riktigt bra. Det hade en stor inverkan på min utveckling. Han tog sig igenom varje steg i akademin och under sitt andra år i U18-laget fick han chansen att träna och spela med U21-truppen. För Waylon Renecke blev det en stor utmaning att mäta sig med spelare som var upp till tre år äldre, men också den typen av miljö han behövde för att fortsätta utvecklas. – Under den säsongen var jag på bänken i en match i Championship på grund av en skada. Det gav mig chansen att få uppleva det, vilket var en stor bedrift för mig. Det var även en stor stund för min familj. Efter den säsongen var jag en del av försäsongen med seniorlaget. Trots den snabba utvecklingen var vägen till speltid i A-laget fortfarande lång. – Jag hade spelare framför mig som var tre-fyra år äldre än mig som inte riktigt kunde ta sig in i förstalaget. Men på grund av att de var äldre än mig var de högre upp i hierarkin. Jag hade för många äldre spelare framför mig. Jag insåg att vägen fram inte såg så bra ut för mig, så jag ville hitta någon annanstans att spela. Under sommaren 2024 visade FC Köpenhamn intresse, och Waylon tog snabbt beslutet att flytta till Danmark. – Det är en toppakademi och en storklubb. De är riktigt bra på att utveckla unga spelare och jag såg fram emot en utmaning. I Europa tenderar tränare att ge unga spelare chansen. I England får unga spelare, och speciellt unga försvarare, färre möjligheter. Där och då kände jag att det bästa för min karriär var att ta steget till en klubb där jag kunde få fler chanser. Hade de en plan för dig? – Ja, det hade klubben. Tyvärr fungerade det inte. Men sådan är fotbollen. Jag ser inte det som något misslyckande. Jag ser det snarare som en del av resan, men en annan väg. Jag spelade en hel säsong med U19-laget och sedan gick jag på lån på grund av olika åsikter från klubbens sida. Det är som det är. Alla har olika åsikter. Men det sänkte mig inte på något sätt. Jag gick på två lån och gjorde bra ifrån mig. Var det klubbens beslut att låna ut dig? – Klubbens och även mitt beslut. FC Köpenhamns huvudtränare ville inte ha mig i seniorlaget av någon anledning. Då ville inte jag spela ytterligare en säsong i U19-laget och de ville inte att jag skulle spela en till säsong heller. Det bästa för alla var att jag gick ut på lån för att spela seniorfotboll, och fortsätta min utveckling. Det var ett bra beslut när jag blickar tillbaka på det. Jag lärde mig mycket om olika spelstilar, formationer och lag. Som spelare är det bra om du kan anpassa dig till olika miljöer och det lärde jag mig. Fick du någon förklaring från FCK eller tränaren om varför de inte ville ha dig i A-laget? – Om jag ska vara ärlig, nej. Jag förstod inte varför. Men sådan är fotbollen och jag gnäller inte över det. I slutändan gick jag framåt och likaså klubben. Det föll väl ut för mig till slut, och jag kunde fortsätta min utveckling. Första steget utanför Köpenhamn blev ett lån till Örgryte i superettan. Där fick Waylon snabbt en viktig roll i laget som senare skulle säkra uppflyttningen till allsvenskan. Framför allt blev det första gången som mittbacken fick spela seniorfotboll regelbundet – något han länge hade väntat på. – Jag trivdes verkligen jättebra i Örgryte. Det var en fin tid. Det är en fantastisk klubb med en otrolig historia. Det var härligt att vara en del av en klubb som var så viktig för supportrarna. Jag såg deras passion. Jag lärde mig mycket där och blev mer mogen som person och spelare. Örgryte kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och jag hoppas de tar sig ur situationen de är i nu. Då fick du stifta bekantskap med svensk fotboll. Hur ser du på fotbollen här? – Här är fotbollen väldigt taktisk och teknisk, vilket passar mig bra. Jag tycker att jag håller en bra nivå i dessa delar. Sedan är fansen speciella i Sverige. Det är fantastiskt att spela inför dem, där sångerna och bengalerna verkligen ger dig en boost av energi som spelare. Hur är svensk fotboll i jämförelse med de andra miljöerna du varit i? – Den största och viktigaste skillnaden är fansen. De är riktigt bra och passionerade i Sverige. En annan skillnad om man jämför med den danska ligan är att den ligan är mer fysisk. Det gör att fotbollen blir annorlunda där med mer inslag av längre bollar och inte lika mycket spel längs marken. När 2025 gick mot sitt slut återvände Waylon till FCK. Men även den här gången var han oönskad i A-laget. I stället väntade ännu en utlåning efter årsskiftet – denna gång till Esbjerg. – Det var stor skillnad mot tiden i Örgryte. Utlåningen till Esbjerg skedde väldigt snabbt. Det var bara två dagar kvar av transferfönstret. Jag kände att jag behövde gå ut på ytterligare ett lån. Jag letade först efter en permanent flytt, men där och då kändes det riskabelt. Så jag valde en ny utlåning för att få ännu mer erfarenhet, säger Waylon Renecke och fortsätter: – Det blev rätt bra i Esbjerg. Jag gick egentligen dit med vetskapen om att jag var andravalet på mittbackspositionen. Men jag visade dem att de hade fel. Den ordinarie mittbacken blev tyvärr skadad, men då tog jag min chans och visade vad jag kan göra. Jag förtjänade platsen och efter det behöll jag den hela vägen. Jag spelade väldigt bra. Tyvärr lyckades vi inte säkra en uppflyttning till högstaligan. Det hade varit häftigt att ha två raka uppflyttningar med två olika lag på cv:t. Men jag lärde mig mycket där. Jag tror att det är den spelaren jag är i dag. Vad gick igenom ditt huvud under sommaren? – För mig handlade det hela tiden om att jag ville hitta en ny utmaning. Jag ville fortsätta min utveckling. Hade jag stannat i FC Köpenhamn hade jag inte fått spela med A-laget. Det var dags för mig att hitta en permanent miljö för seniorfotboll och FCK kände samma sak. Tack och lov dök Hammarby upp och jag var tvungen att ta den möjligheten. Jag är väldigt glad över mitt beslut. Mitt under lånet i Esbjerg kom vändpunkten. Tre månader in på sejouren fick Waylon Renecke höra från sin agent att Hammarby hade fått upp ögonen för honom. – Jag skulle inte säga att jag blev överraskad, utan mer tacksam. Jag vet vilka kvaliteter jag har och jag vet att jag kan spela på den här nivån. Det är en bra klubb att komma till om man vill utvecklas som spelare. Klubben är otroligt stor och jag är redo för utmaningen. Jag känner ingen rädsla alls, utan jag omfamnar atmosfären och derbyna. Det kommer bara göra mig till en bättre spelare. Enligt Renecke gick processen i en normal takt. VM-uppehållet gjorde att klubbarna behövde vara extra noggranna och säkerställa att inga skador skulle påverka planerna. Dessutom behövde Hammarby se över truppen med tanke på utlänningskvoten innan affären kunde gå vidare. Intresset från Bajen fanns dock hela tiden, och klubben var tydlig med att man ville värva honom. – Det var en lång sommar för mig eftersom jag inte visste var jag skulle vara. Av den anledningen kunde jag inte gå på semester. Jag ville se över alla alternativ och samtidigt njuta av uppehållet, för att säkerställa att jag tog rätt beslut för min karriär. Pratade du något med Rydström innan du skrev på? – Jag hade ett Zoom-möte med Henrik (Rydström) och Mikael (Hjelmberg). Det var ett bra samtal som fick mig att ta beslutet att flytta till Hammarby. Jag gillar att jobba med bra tränare och sportchefer och det är de två. Hur sålde de in Hammarby? – De presenterade en bra utvecklingsplan, som passar mig. Jag är en spelare som vill fortsätta att utvecklas och också vara i ett lag som spelar bra fotboll och utmanar om titlar. Det var en stor faktor för mig. 20-åringen hade då relativt dålig koll på klubben, men nyfikenheten väcktes direkt och han började snabbt sätta sig in i vad Hammarby är för förening. – Jag visste att det är en klubb som framför allt har utmanat i alla turneringar under de senaste åren. Hammarby är också en klubb som spelar unga spelare och verkligen ger dem chansen. Som ung spelare passar jag in perfekt av just den anledningen. Innan jag kom var det viktigt för mig att veta att Hammarby ger förtroende till unga spelare. Hur stor faktor var supportrarna? – De var en stor faktor. Jag vill spela på stora arenor med en fantastisk atmosfär. Det hjälper spelare att växa. Supportrarna ger oss de där extra 10-20 procenten. Du vet att det är 30 000 människor som har betalat för att se dig spela. Då vill du spela bra för dem. Anpassningen till Hammarby har gått bra, även om Waylon Renecke själv beskriver att processen gått något långsammare än vanligt. Efter ett nästan en och en halv månad långt uppehåll behöver mittbacken successivt bygga upp kroppen och stegra belastningen. Hur långt borta är du från att kunna spela fullt ut? – Det är inte långt kvar. Jag har tränat och jag tycker att jag är på en bra nivå. Den kommande veckan kommer jag öka träningsdosen, så förhoppningsvis kommer jag vara redo om ett par veckor. Är det något som har överraskat dig med Hammarby? – Egentligen inte. Av det jag hört från andra, och utifrån min egen research, tycker jag att det stämmer överens med verkligheten. Träningarna är intensiva med hög kvalitet. Det är fantastiskt. Man ser att klubben växer och utvecklas hela tiden. Det är en bra miljö för unga spelare. En vänsterfotad mittback med aggressivitet i duellspelet, men också med en vilja att vara delaktig i uppbyggnadsspelet. Så beskriver Waylon Renecke sig själv. Men vad ser Henrik Rydström i sitt senaste nyförvärv? Renecke har redan fått en inblick i tränarens idéer och berättar om den första tiden tillsammans med Rydström. – I början har han mest pratat om hur han ser på fotboll och hur han vill spela överlag, för att jag ska få en förståelse för honom som tränare. Vi har gått igenom många klipp och han har skickat presentationer till mig, som jag har gått igenom. Sedan har han också velat att jag ska titta på de träningar som jag inte varit med på. Allt för att jag ska ta åt mig så mycket information som möjligt. De långsiktiga målen är redan tydliga för Waylon Renecke. Den stora drömmen är att en dag få representera Liverpool – klubben han älskar – och vinna både Premier League och Champions League på Anfield. Men innan dess handlar det om att ta nästa steg. Först vill 20-åringen komma in i Hammarby, lära känna klubben och etablera sig i den grönvita miljön innan han börjar sätta upp konkreta mål för tiden i Stockholm. – Jag tar det steg för steg. Jag vill inte stressa fram något eller sätta för mycket press på mig själv eller laget. Målet är såklart att vinna ligan och alltid sträva efter titlar. Personligen handlar det om att utvecklas mer och mer. Det är inget problem för mig om jag kommer in i laget snabbt eller om det tar lite längre tid.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription