MARBELLA.

Saker och ting går sakta men säkert åt rätt håll.

För Fotboll Sthlm berättar Alexander Milosevic om rehabiliteringen från hjärnskakningen, de okända skadorna och när spelaren Andreas Brännström gick in och coachade för 25 år sedan.

✓ Intervjun som publicerades den 12 december är en av våra favoritartiklar från året som vi tillfälligt har låst upp

Annons

Med facit i hand gick Alexander Milosevic på för tidigt.

När Värnamo i augusti kom på besök till Friends Arena hade det gått tre veckor sedan hjärnskakningen i bortamötet mot samma lag. Milosevic valde ändå att starta, men tvingades kliva av i halvtid med bekanta symptom.

Efter det blev det inte fler insatser i AIK-tröjan.

– Jag ville spela. Jag bad om det och fick ok, säger Milosevic fyra månader senare.

Du hade fått klartecken från det medicinska teamet?

– Ja, jag fick smällen i den 89:e minuten i den första matchen mot Värnamo. Jag sydde, bandagerade och det var inga konstigheter efter matchen. Därefter var det två-tre dagar med huvudvärk. När hemmamatchen mot Värnamo kom hade det känts bra och jag hade följt hjärntrappan. Man ska komma ihåg att hjärnskakningar är individuella. För tio år sedan hade jag en hjärnskakning och då var jag helt återställd på tio dagar, medan Per Karlsson fick en boll i huvudet och var borta jättelänge.

Vi träffas på ett hotell i Marbella där Milosevic befinner sig för att hjälpa AIK:s U19-lag under Skandinaviska mästerskapen. Intervjun har kommit till först efter att undertecknad tjatat en del, men när vi väl sitter öga mot öga flyter det på.

– Det har varit en jobbig höst. Men det går sakta framåt. I början hade jag mycket huvudvärk, men nu har jag kommit så långt att jag kan träna och nicka en boll. 

Var går gränsen idag?

– Jag kan träna som vanligt men inte nicka i matchspel, typ hårda inlägg.

Milosevic berättar att han tagit extrahjälp av den idrottsmedicinske specialisten Justus Bejnö i sin rehabilitering. Huvudvärken har varit en seg historia, men nu är den i stort sett borta. 

– Det har varit en molande värk. För han i Mjällby (Jacob Bergström, numera Djurgården) var det annorlunda, jag läste att han inte kunde gå till affären och hade det jobbigt med ljus.

Så har det inte varit för dig?

– Nej, för mig blir det nästan värre om jag åker hem efter träningen och lägger mig i sängen för att fundera. Det bästa är att träna eller slappna av vid sidan av, umgås med vänner. Många tror att det är som om man varit ute på stan och vaknar upp och bara vill trycka in ögonen, men så är det inte alls.

I Marbella har Milosevic sällskap av sin gamle backkollega Nils-Eric Johansson som ingår i tränarstaben runt U19-lagen. Just den här gången finns som sagt Milosevic också med som en extraresurs, men det ska inte tolkas som att han överväger en tränarkarriär.

– Nej, fan, så gammal är jag inte. Ska jag sitta i möten från 08 till 21? svarar Milosevic spontant när jag ställer frågan.

Men ämnet ledarskap har Milosevic funderat en del på.

– Jag kan dra lärdom av hur tränarna jobbar. Matchgenomgångar, utvärderingar. Sådana saker. Samtidigt tror jag att jag kan bidra. Jag kan känna igen mig i många av de yngre spelarna. Det kan vara tröttsamt när de äldre kommer och säger ”sköt skolan, lyssna på tränaren, träna hårt” hela tiden. Det är bra ord, värdefulla ord, men det gäller att förstå spelaren på riktigt för att nå fram. Ingen spelare är den andra lik.

Vad kan du tipsa mittbackarna om?

– Olika saker. Men jag tycker att de kan vara lite fulare. Putta till anfallaren innan frisparken så han är i obalans. Jag ser detaljer, småsaker. När Pertan var 32 kunde jag fortsatt säga saker till honom och han bara: ”tack, bra tips!” Sedan kunde han komma tillbaka med sina grejer.

Hur ser du på mittbackar i svensk fotboll generellt?

– Nuförtiden är många passningsskickliga och kan dribbla, men det är för många som inte kan försvara tillräckligt bra.

Vilket har en förklaring i konstgräsets utbredning?

– Klart att det är så. Det finns många typer av konstgräs. I Norrköping har de en jättefin plan, det är ganska likt gräs, men Tele2 arena är typ så här (Milosevic pekar på marmorgolvet i hotellentrén) med vatten på. Det går fruktansvärt fort. Som anfallare vill man att det ska gå fort, men som försvarare vill man gärna dra ner tempot. Så visst påverkar underlaget. Samtidigt är det lättare för de yngre med konstgräs, de har inte kört på grusplaner som jag gjorde när jag var yngre.

Blev det mycket grusspel?

– Faktiskt. Knickers, Rissne IP eller Läroverkets bollplan vid Solna Gymnasium…

Milosevic får plötsligt något drömskt i blicken.

– Jag var anfallare. Jag gjorde jävligt mycket mål då, det finns ingen anledning att vara ödmjuk.

Sitter målkänslan kvar?

– Jag kan knappt skjuta längre. I början av året opererade jag knät och när jag kom ut på träningsplanen var det knappt kul. Det gjorde ont vid varje passning och det kändes som att det tog 50 minuter innan jag var varm och kunde göra mina grejer. Turen i oturen med huvudskadan är att jag har fått vila. Det känns bättre nu, jag kan passa utan uppvärmning. Men jag måste faktiskt säga att det var jobbigt med knät.

Hur bra form är du i nu?

– Fotbollsmässigt? Katastrof.

Milosevic skrattar till.

– Nej då. Det är annorlunda när man inte kan gå på max, men det känns ändå bra. Bartosz Grzelak sa till mig att jag var den enda 30-åringen där man kan se utveckling. Jag känner att jag lär mig saker fortfarande…

– …även om jag kan det mesta.

Nytt skratt. På frågan vad Milosevic kan förbättra kommer ett svar som går att sammanfatta med just ”det mesta” och istället glider vi in på hans roll som ledare.

– Man kan alltid utvecklas personlighetsmässigt. Det är en del av varför jag är här, jag kan lära mig av miljön runt U19. Jag gillar att se de yngres matcher på fritiden. När de kommer upp till a-laget för att träna har jag koll på dem och kan snacka med dem. Det är också spännande att se vad vi har för spelare för framtiden. AIK är min klubb, jag har varit här i elva-tolv år, man blir nyfiken.

Vad vill du förmedla till spelarna?

– Man vill få in i deras huvuden att detta är deras bästa tid. Jag minns när man spelade med klasskamraterna, när man åkte på turneringar och allt det där, det var en väldigt fin tid. Nu har de dessutom alla möjligheter. De har alla möjliga tränare och specialister som de kan vända sig till och de behöver inte lägga halva lönen för att betala ett gymkort som en annan gjorde.

Har du några ledord som du tar upp?

– Vissa tips som jag fick i deras ålder ligger faktiskt kvar. Jag har några ledord som jag vill behålla för mig själv. Men det är saker som tar mig framåt.

Träningen börjar om en månad ungefär. Vad ska du göra fram till dess?

– Hålla mig i form. Man behöver inte vara övertränad, men i helt okej form. I sista matchen förra året fick jag en vadbristning och hela uppehållet gick till rehab. Sedan kom första träningen inför supportrarna på Skytteholm. Jag och Sebastian Larsson stod i första ledet, men redan i första övningen kände jag att det tog… då gällde det att ta det lugnt. 

– Men vi har ett bra schema att följa så det ska inte vara några problem i år.

Vad tror du om AIK:s 2023?

– Det kommer nog fler nya spelare, så än så länge vet jag inte hur truppen kommer se ut. Men vi har fyra spelare klara redan och det är viktigt för förberedelserna. Annars är risken att man tränar för kort tid tillsammans innan det börjar.

Och ditt 2023?

– Det ser jag positivt på. Det är bra att vila, rensa skallen innan man tar nya tag men egentligen hade jag inte velat ha någon ledighet i år. Jag hade bara velat köra igång, jag har missat så mycket.

Hur ser du på att Larsson, Lustig och Karlsson har lagt av?

– Det är tråkigt. Alla tre hade kunnat spela i ett-två-tre år till och gjort det bra. Men i fotbollen måste man bygga vidare och efter att vi sålde Amar har klubben pengar till att förstärka.

Vad tänker du om nyförvärven?

– Rui Modesto har jag mest sett filmklipp på. Abdi (Abdihakin Ali) jobbar hårt, är bra med boll och gjorde en jättebra säsong i Vasalund. Magashy är stark och tappar inte boll. Han är bra på att göra sin gubbe även om han är mittfältare, han är en typ som vi behöver.

 Omar Faraj?

– En Mitrovic-typ. Han tacklar in i allt, kämpar, skapar lägen. Jag tror att han tar nästa steg hos oss och gör mer mål, för det är mycket med honom som gillar. Tummen upp till medspelaren som missar en passning, jobbet tillbaka till sin position om han blir av med bollen, att han ger allt för laget. Han kommer passa perfekt in i vår trupp.

Han kan även göra mål på Djurgården.

– Alltid positivt.

Den nye tränaren Andreas Brännström har Milosevic också ett gott öga till. Dels eftersom de nyligen träffats och pratat i allmänna ordalag om det som komma skall, men också för ett minne som Milosevic uppskattar vara 25 år gammalt.

På den tiden spelade ”Brännan” i division 2-laget Topkapi där Alexanders pappa Goran var målvakt. Den lille Alexander brukade springa runt på träningarna och vara med i omklädningsrummet.

– Av ”Brännan” minns jag en sak, säger Milosevic och berättar om en match mot Sirius där den unge Brännström var tvungen att stå över till följd av en knäskada. Punchlinen i historien är kort, men talande:

– Då höll han i matchgenomgången istället för tränaren.