GULDPANELEN: ”Är jag i en tavla av Dali, eller i en bok av Kafka?”

Guld till AIK! Veckans panel är onykter men lycklig. För hur var det att ta den första SM-titeln på nio år?

Malin Hägg, 31, poddar om svensk supporterkultur i Klackspark

Var börjar vi? Med känslorna förstås. Hur var det att vinn guldet i söndags?

– Det var magiskt. Den första känslan var lättnad, bara en enorm lättnad, men sen kom glädjen smygande. Jag har nog fortfarande inte riktigt lyckats ta in allting, får nästan svindel när jag tänker på det. Jag är bara så lycklig.

Har du nyktrat till än?

– Haha, knappt! Nej, men det är konstigt hur ett SM-guld kan göra att man mår bra även när man egentligen borde vara ganska bakis. Trots att jag var sliten i måndags så mådde jag ändå fantastiskt. Och jag gör det fortfarande, jag svävar på moln helt enkelt.

Vilket är ditt starkaste intryck sedan guldet säkrades?

– Hur starka vi är när vi drar åt samma håll. Det här laget är så otroligt fint och jag tycker så orimligt mycket om dem allihopa. AIK har varit en maskin den här säsongen, både på och utanför planen, och det är bland det vackraste jag sett. Det var så mycket som kunde fått oss att tappa farten den här säsongen men istället växte vi oss bara starkare. Jag blir tårögd bara av att tänka på det.

Annons

Christoffer Svanemar, 29, mångsysslande AIK:are

Var börjar vi? Med känslorna förstås. Hur var det att vinna guldet i söndags?

– Välförtjänt och övermäktigt. Det är omöjligt att sätta ord på känslan egentligen, men visst kändes det då, och nu fortfarande, som att man äger hela världen. Det är eufori och lättnad varannan sekund.

Har du nyktrat till än?

– Njaej.

Vilket är ditt starkaste intryck sedan guldet säkrades?
– Finns för mycket. Allt ifrån Panos och Henoks tårar, till Henoks otroligt fina gest till Nisse, till Rashidis show, till Sundgrens extrema glädje, till Pertan. Ja, bara Pertan. Karavanen hem med tusentals AIK:are. Allt. Magi.

Annons

Kettil Henriksson, 34, svartgul tusenkonstnär

Var börjar vi? Med känslorna förstås. Hur var det att vinna guldet i söndags?

– Enkelt, omöjligt. Jag var euforisk och reserverad. Det är för knepigt att beskriva ordentligt märker jag. Inte heller visste jag vad jag skulle göra av allihop när det väl pågick, som att vänta på något så länge och ändå bli överraskad. Det blev en cocktail av glädje, lättnad, stolthet, sorg, och ett märkligt stänk ilska. Det kanske kan tyckas konstigt med känslor utöver det vi normalt klassar som ‘positiva’. Men det finns så mycket mer i guldet än bara den vilda glädjen. Det är mycket som hänt genom åren som kom loss när dammen öppnades. Det var alldeles underbart.

Har du nyktrat till än?

– Jag trodde det, men sen såg jag en av Råsundas mördare, Lars-Erik Salminen, stå och orera om påstådda AIK-sympatier i sextio år på AIK Fotbolls hyllning på Putte Kocks plats. Den typen av scen måste vara delirium påkallat av för mycket alkohol blandat med euforin från ett guld. Det var en djupt surrealistiskt upplevelse. Är jag i en tavla av Dali, eller i en bok av Kafka? Märkligt var det hur som helst. Som tur var hade jag bekanta i närheten som efteråt hjälpte mig till lokaltrafiken och därifrån hittade jag fysiskt oskadd hem.

Vilket är ditt starkaste intryck sedan guldet säkrades?

– Rikard Norling. Först rörd och ståendes lite åt sidan, sedan framkliven i fullt blommande glädje med supportrarna. Jag tillhör ett sällskap som påbörjade sitt aktiva supporterliv i Råsundaskolans matsal 2008. Jag hade under säsongen uttryckt på GF att något måste hända (24-åringar är inte tålmodiga varelser) men klokare herrar och damer hade lyckligtvis övertalat dåren att Rikard måste få minst ett år till. När han fick sparken föddes en aktiv, och mycket arg, supporter. Allt som kändes så avlägset där och då, det lever vi i nu. En sluten cirkel av många i AIK 2018. Som jag unnar Rikard detta.

Annons