Länge har fotbollsföreningarna i Solna larmat om planbrist och platsköer.

Ändå har kommunen inte upprättat någon behovsanalys eller gjort mer än bytt gräs på en femmannaplan under de senaste åtta åren.

Fotboll Sthlm granskar den sittande majoritetens idrottspolitik i Sveriges 27:e största kommun.

[the_ad id=”77716″][the_ad id=”77714″]

Reportaget publicerades ursprungligen 3 september.

– Vi kan ha över 100 barn på en elvamannaplan. Det är så hårt tryck på planerna i Solna att vi inte kan öva på hörnor eller frisparkar.

Det är Roger Wikström som uttalar orden. Sedan snart 30 år har han jobbat med ungdomsfotboll i Solna, först i Vasalunds IF, nu som ungdomskoordinator i AIK. Han bestämda uppfattning är att utvecklingen under den tidsrymden gått åt helt fel håll. 

Det rör sig om både det ena och det andra. Aktivitetsbidragen från kommunen har inte höjts sedan 2013, men det har planhyrorna, med följden att fotbollen blivit dyrare för barn och ungdomar. Det råder brist på konferenslokaler, kanslier och omklädningsrum, på kvällarna saknas vaktmästare på idrottsplatserna. Parkeringsytorna är otillräckliga, och Roger har själv konstaterat att ideella AIK-ledare ibland får välja mellan att komma sent till träningarna eller pröjsa en p-bot. Men inget av det är huvudproblemet.
– Anläggningsbristen är den stora frågan, slår Roger fast. Det spelar ingen roll vilken idrott du bedriver i Solna, alla upplever brist eller dåligt underhåll.

I Stockholm upprättade idrottsnämnden år 2011 ett förslag till en långsiktig investeringsplan för komma till bukt med anläggningsbristen. Där togs befolkning, geografiskt avstånd till idrottsanläggningar och genusperspektiv i beaktning, och hårda siffror på hur stor bristen var togs fram. I december i fjol presenterades en långsiktig investeringsplan, där kommunen tydligt talade om att 15 fullstora fotbollsplaner saknades och investeringsramar presenterades för hur problemet skulle åtgärdas.

I Solna kan ingen säkert veta hur många fotbollsplaner som saknas. Staden har nämligen aldrig gjort en egen behovsanalys, det har fallit på ideellt engagerades lott. För fyra år sedan tog organisationen Solna Sam, som samlar kommunens idrottsföreningar, fram en. 2016 räknade Roger Wikström ut att AIK behövde 185 träningstimmar på elvamannaplaner i veckan, lade till 100 timmar för övriga föreningar i Solna och räknade därmed ut att Solna stad saknade totalt sex elvamannaplaner.

Ett sätt att jämföra Solnas platsbrist med Stockholms är att titta på befolkningsutvecklingen i åldersspannet sex till 20 år, vilket är ålderskategorin som används i Stockholm för att räkna på planbehov. Sedan 2015 har Solnas befolkning i det spannet ökat från 8415 till 10 671 idag. Det enda som tillkommit i fotbollsväg är en grusplan i storlek femmanna som fått konstgräs och en påbörjad byggnation av en elvamanna-, en niomanna- och en sjumannaplan vid Järvastadens IP. Sedan 89 har också Vasalund och AIK utökat sin verksamhet, från 30 till 60 respektive 40 till 100 lag i S:t Eriks-cupen, enligt Roger Wikström. Idag söker varje år 1500 barn och ungdomar till AIK, men bara 100 får plats. Det är planbristen som är problemet.
– Det är väl ingen jättekatastrof att små barn tränar på små ytor, säger Roger Wikström. Man tvingas träna teknik, tvingas till smarta lösningar, vilket leder till att Stockholms elva- till tolv-åringar är klart överlägsna när de spelar turneringar ute i landet. Problemen uppstår när 160 personer, barn och föräldrar, ska mötas varandra på sjumanaplan. De små har med sig egna bollar som försvinner, barnen hittar inte sina föräldrar, det finns inte omklädningsrum som räcker. Min generation brukade sitta och säga att “jag saknar snacket i omklädningsrummet” efter att vi lade av. De kommer aldrig dagens generation kunna säga. De har aldrig suttit i ett omklädningsrum. Alla de här mervärdena med gemenskap och ledare som får chansen att prata värdegrundsfrågor har försvunnit.

Den 23 augusti är det hearing i Solnahallen. Det sker på Solna Sams initiativ och samlar kommunens största nio partier.

Det är slutet av augusti och Solna Sam har kallat till idrottspolitisk hearing i Solnahallen. Det grådaskiga vädret väller in i den lilla lokalen som ett blått lysrör kämpar för att lysa upp. I stolsraderna sitter en homogen grupp, mestadels föreningsaktiva män över de 60, framför dem står företrädare från Solnas nio största partier – riksdagspartierna och Solnapartiet. 

Utfrågningen ska kretsa kring de fem frågor som Solna Sam skickade ut till de folkvalda tidigare i år, där samarbetsorganisation ville veta om partierna kunde tänka sig att upprätta en behovsanalys kring idrottsplatserna, om idrottsrörelsen skulle vara remissinstans vid planerade idrottsplatser, aktivitetsstödet till föreningar, hur samarbetet med Solnas skolor ska se ut och vilka frågor partierna själva ser som sina viktigaste.

Samtliga partiföreträdare inleder debatten med att tala om hur mycket de älskar idrott. De flesta väljer en mer nedtonad approach, som Miljöpartiets vice gruppledare Victoria Johansson som presenterar sig med ålder och bostadsort. Socialdemokraten Sara Kukka-Salam gör entré med en mer bombastisk retorik.
– Hej, jag heter Sara och om tre veckor är jag Solnas nya borgmästare!

Debattkänslan infinner sig inte omgående. Det dröjer inte länge innan partiföreträdare säger att “mycket klokt har redan sagts”, det är ibland svårt att avgöra vad partierna inte håller med varandra om. När vänsterpartisten Sandra Lindström inte får ordet räcker sverigedemokraten Msciwoj Swigon upp handen. Swigons idrottspolitik framstår som lite diffus, han vill mest prata om att stoppa inflödet av nya invånare till Solna. När behovsanalysen kommer på tal instämmer först Peter Edholm (L) i att initiativet är välkommet, men får mothugg av Sara Kukka-Salam.
– Solna Sam gjorde en behovsanalys redan för fyra år sedan, säger socialdemokraten. Sedan dess har inte mycket gjorts för idrotten. Det räcker inte med att tro att en behovsanalys ska lösa alla våra problem, man måste också sätta spaden i marken.

Hon får omgående mothugg av moderaten Lars Rådén, som vidhåller att Solna är en “fantastisk idrottskommun” och att sittande majoritet faktiskt investerat 150 miljoner i att rusta upp två idrottshallar, en simhall och Skytteholms IP. När debatten kommer till kommunens långa köer till idrottsföreningar säger plötsligt kultur- och fritidsrådet Peter Edholm att han skulle kunna lösa problemet med en handvändning.
– Vi hade kunnat höja gränsen för andelen barn i föreningarna som måste bo i Solna. Vi hade kunnat höja till 60, 70 eller 80 procent och vips, plötsligt har vi inga köer. Vi har så det räcker till barnen i vår egen kommun, men det finns ett stort inflöde till från andra kommuner.

– Är det ett hot?, undrar moderatorn Olle Zetterberg.

– Det är inget hot, svarar Edholm. Men det hade kunnat lösas på det sättet.

Sara Kukka-Salam inledde sitt anförande med att säga att frågorna hon vill driva är “anläggningar, anläggningar, anläggningar”, men efter dryga två och en halv timme är det inte alls kring det ämnet debatten kretsat. Peter Edholm har lyft fram planerna i Järvastaden, men partierna har också ägnat oväntat mycket tid åt Kristdemokraternas förslag om en kultur- och fritidscheck åt stadens unga samt sina respektive valaffischer. Det är när kultur- och fritidschecken diskuteras som hearingens dråpligaste episod inträffar. Solnapartiets Bengt Schubert, en man nära de sjuttio, med solbränd hy, vitt hår och svart tshirt, vars krage blottar brösthår och en silverlänk, känner för att skoja till det lite.
– Jag bifaller allt, säger Schubert.

– Du bifaller allt? Det låter oroväckande, svarar moderatorn Zetterberg.

– Jag skämtade bara, säger Schubert. 

Debatten avslutas med moderatorn undrar vilket lag politikerna hoppas vinner herrallsvenskan. Det finns ett självklart svar, men politikerna tar omvägar dit. Centerpartisten Rebecka Rönnegård svarar uppväxtstadens tillika tabellelvan IFK Norrköping (till begränsad förtjusning bland åhörarna), Peter Edholm menar att hjärtat är delat mellan GIF Sundsvall och AIK. Lars Rådén säger att han har årskort på Friends, men är arg på att AIK sparkat Bartosz Grzelak. Sen kommer turen till Bengt Schubert. Mannen som “bifaller allt” kavlar upp tshirtärmen och blottar en bleknad AIK-tatuering.
– Finns bara ett lag, konstaterar han kort och ler finurligt. 

Efter hearingen stannar några av åhörarna kvar och diskuterar med politikerna. Jag säger till Fredrik Söderberg, som också följt debatten, att man knappast fick känslan av att fotboll står för en tredjedel av kommunens idrottstillfällen. Känslan är att det finns lite av en rädsla att förknippas med AIK, menar klubbens vice vd. Solna vågar inte bli för AIK-tunga, det skulle kunna uppfattas som att man prioriterar fotboll före andra idrotter. 

De första deltagarna dyker upp på AIK:s knatteträning. Än är barnen så små att en sjumannaplan räcker för 40 fotbollsspelare.

På sommarens kanske sista dag är det solsken över Skytteholm, Roger Wikströms arbetsplats. AIK:s ungdomskoordinator hälsar med en jordfläckig hand (“En ungdomskoordinator sitter inte bara på kontor, idag har jag planterat om krukväxterna”, förklarar han) och styr stegen mot Skytteholms D-plan. Där tränar dottern AIK:s yngsta juniorlag. De är 40 barn på en sjumannaplan.

Det är dagen efter den idrottspolitiska hearingen i Solnahallen. “En bra hearing”, tycker Roger, som hunnit smälta intrycken. Längre än såhär kan inte föreningslivet i Solna driva på, menar han, nu är det upp till politikerna. Planerna i Järvastaden ser han inte som en lösning.
– Nej, vi räknar med att vi behöver sju, kanske åtta fullstora planer för att täcka behovet. Då räcker det inte med tre i olika storlek. Vi saknar en plan för vad som ska hända sen. Vi kommer en bit på vägen, men det blir lite snett och vint. Järvastaden ligger dåligt till, så barnen hinner inte dit till 17:00. Det blir senare träningar, vi kommer inte att kunna fylla hela dagarna.

Roger ger heller inte mycket för resonemangen från Peter Edholm (L) om att det var inflödet från andra kommuner som skapade problem för Solnaföreningarna. Sätta tak är ingen lösning, tror han.
– Det skulle innebära att många Solnabarn måste sluta med sin idrott för att deras lag läggs ned. Vi kan skicka ut alla, men då kan vi inte ha barn från vår kommun som åker till Sundbyberg för att spela curling eller baseboll. Hela EU handlar ju om att riva gränser, inte bygga upp nya. Till Solna kan man komma för att gå i skolan, det är okej, då tar man med sig en skolpeng som tillkommer kommunen. Men man får inte komma hit för att ägna sig åt idrott.

På D-planen fortsätter träningen. Roger lägger ut texten om hur fel kommunen planerat anläggningen vid Råstasjön, där man satt staket mitt i planen för att skapa sju- och femmannaplaner av elva. Följden blir att planen är obrukbar för de äldre lagen och att de yngre måste träna sent. Det är fortfarande planbristen som är knäckfrågan. Den kom man inte till bukt med på hearingen, tycker Roger.
– Nej, det gjorde man inte. Det är inte så många som står och lovar yta. Att renovera Solnahallen ger inga nya ytor. Vi har massor av förslag på platser där man kan bygga, men det kostar pengar. I slutändan handlar det om vad man är beredd att investera.

Var det då en bra hearing, verkligen?
– Det var bra på så sätt att vi fick bekräftat att alla pratar om bristen, men ingen är beredd att gå in till full och säga att vi behöver ytterligare en idrottsyta. 

Roger Wikström har arbetat med ungdomsfotboll i Solna sedan mitten av 90-talet. Under den tiden har utvecklingen gått åt fel håll, anser han.

Solnas kultur- och fritidskommunalråd heter sedan 2015 Peter Edholm. Han företräder Liberalerna, som suttit i styrande koalitioner i Solna sedan 1998. Den förda idrottspolitiken sedan Edholm kom till makten har huvudsakligen gått ut på att rusta upp och renovera befintliga anläggningar och hitta lösningar med omkringliggande kommuner, berättar kommunalrådet.
– Mycket har handlat om att rusta anläggningar för att komma ikapp med ett underhåll som varit eftersatt. Vi betar av det bit för bit. Samtidigt försöker jag föra samtal med omkringliggande kommuner, om att det nog är deras tur att bygga nästa ishall eller fotbollsplan. Den skulle ju egentligen behöva byggas på Norrmalm eller i Sundbyberg, där det är ännu större brist. Vi har nämligen upptäckt att barn och ungdomar från runtomkringliggande kommuner kommer till Solna. De är välkomna, men då blir bristen här ännu större. Skulle vi stänga ute alla som inte bor i Solna, då skulle våra anläggningar räcka till. Men jag vill inte gå den vägen.

Men du känner dig ändå nödgad att påpeka det?
– Ja, det gör jag. Jag har försökt få till positiva samtal med alla grannkommuner, men intresset är väldigt litet. Det är inte så konstigt, för de begriper ju att gör de som vi vill, då måste de lägga mycket pengar på att bygga ikapp. Vi gränsar till Norrmalm, deras befolkning är nästan lika stor som vår, men på deras enda fullstora fotbollsplan har vi sju. Då förstår du att Solna blir populärt. Är man en familj på Norrmalm och sonen eller dottern vill börja spela fotboll, då löser man medlemskap i Apollon eller Vasalund eller AIK. Det mönstret måste vi bryta på något sätt.

Samtidigt har Solna ett NIU-gymnasium dit ni försöker locka fotbollstalanger från andra kommuner. Då måste ni kanske bereda plats för de ungdomarna i Solnaföreningarna?
– Ja. Vi bygger och renoverar i den takt vi orkar med. Det är inte aktuellt att göra oss av med NIU-inriktningen för att på den vägen lösa problemet. Det får vi göra i samarbete med andra kommuner. De flesta som går på gymnasiet i Solna bor i andra kommuner, det är samma mönster där.

De viktigaste idrottspolitiska projekten under Edholms tid vid makten bedömer han vara besluten om att rusta upp Vasalundshallen, Solnahallen, Vasalundsbadet och Skytteholms IP för totalt 150 miljoner kronor, samt att idrottsplatsen i Järvastaden där tre fotbollsplaner i storlekarna elva-, nio- och sjumanna börjat byggas. Det har tagit sin tid, planerna i Järvastaden togs beslut om att bygga redan 2004. I övrigt har inga nya idrottsytor tillkommit, om man inte räknar med grusplanen vid Läroverkets IP i storlek femmanna, som fått konstgräs.
– Med konverteringen av Vasalundsbadet blir det nya ytor. Den nya simhallen är tre gånger så stor. Men i de andra tre är det inte fråga om nya ytor, nej. Det är en modernisering som innebär att man kan använda anläggningen fler timmar per år.

Varför har det tagit så lång tid att bygga planerna vid Järvastaden?
– Principöverenskommelsen innebar att Järvastaden (bolaget som ska bygga anläggningen) hade viss möjlighet att välja när de skulle göra det här. Det har varit fråga om att trycka på för när man ska sätta spaden i marken och få det gjort. Det hade dröjt ännu längre om inte vi legat på.

Men det har ändå tagit 18 år. Varför?
– Den idrottsplatsen har varit väldigt komplicerad att utforma. Eftersom det är så nära järnvägen har det varit sega processer med Trafikverket. De ska ju bredda järnvägen och då måste det byggas stödmurar runt omkring. Naturreservatet har säkert lagt till ett år i tidsplanen med överklaga och hur det blir med ljusföroreningar som eventuellt stör insekterna i reservatet. Några av åren beror på såna saker.

Om det är en så komplicerad plats att bygga på, är det verkligen där man ska anlägga en idrottsplats?
– Det kan man fråga sig, men när jag tittar på kartan över Solna hittar jag inga andra platser där man kan få in tre fotbollsplaner. Allt som är öster om E4:an, det är nationalstadspark. Det gröna man ser på kartan, det är naturreservat. Den här idrottsplatsen ligger precis på gränsen. Resten är bebyggt, då får man riva ett bostadskvarter eller ta parker i anspråk. Det är inte populärt, vi vill inte nagga grönytorna i kanten. Men hittar du en plats får du gärna tipsa mig.

Jag kollade på befolkningsutvecklingen i Solna sedan du blev kultur- och fritidskommunalråd. Sedan dess har Solnas befolkning i spannet sex till 20 år ökat från 8415 till 10 671, det vill säga närmare 27 procent. Det som tillkommit i fotbollsplanväg är alltså en grusplan i storlek femmanna som blivit en konstgräsplan. Har ni gjort tillräckligt?
– Inte om man förväntar sig att Solna ska lösa de behov som finns i andra delar av regionen. Om vi ska fortsätta tillhandahålla fotbollsplaner också för de som bor på Kungsholmen, Norrmalm, Östermalm, Sundbyberg, delar av Danderyd och delar av Sollentuna, nej, då har vi inte gjort tillräckligt. Men jag menar att nästa gäng fotbollsplaner, nästa idrottsanläggningar, de ska byggas i någon av de kommunerna runt omkring Solna, de som nu skickar sina barn och unga hit. Jag svarar både ja och nej på den frågan. Vi har vad vi behöver för vår befolkning och nu måste kringliggande kommuner faktiskt ta sitt ansvar också. 

De över 2000 barn och unga som tillkommit, deras behov av fotbollsplaner är mättade med den här femmannaplanen som fått konstgräs istället för grus?
– Ja. Det skulle jag säga. 

I Stockholm stad räknar man med att på 1450 barn och unga ska det finnas en elvamannaplan. Men i Solna ska alltså en femmannaplan räcka åt över 2000 barn?
– Då räknar du fortfarande med att vi ska täcka det behov som andra kommuner har. Så jag vet inte riktigt, du försöker få mig att ta ansvar för något som jag nyss har sagt att där måste andra kommuner också ta sitt. 

Nej, jag räknar bara på den befolkningsutveckling som varit i Solna stad. Befolkningen i Solna stad är ju rimligtvis ert ansvar.
– Ja, men då blir det väldigt teoretiskt, säger Peter Edholm och skrattar till. Då hade jag, när jag tillträdde för åtta år sen, kunnat säga att nu höjer vi kraven på andelen Solnabarn i Solnaföreningarna. Då kunde jag sagt att “då skruvar vi upp kravet med tre procentenheter per år”, så att vi idag hade legat på 70 procents krav och tryckt ut de andra barnen. Då hade vi ju på det sättet kunnat tillgodose behovet för vår egen befolkning. Jag har sagt att jag vill inte gå den vägen, men jag hör ju på dig nu att vi kanske måste göra det. Det är lite tröttsamt att vi i Solna utsätts för det här kravet. Vi har ingen mark kvar, Stockholm har ju massor av mark.

Den senaste behovsanalysen av idrottsplatser i Solna gjordes för fyra år sen, av ideellt arbetande i kommunens olika föreningar. Varför har lotten fallit på Solna Sams ideellt engagerade? Peter Edholm håller med om att en behovsanalys är viktig för Solnas framtida idrottspolitik, men hänvisar till förvaltningens “löpande kontakt” med föreningarna på frågan varför Solna stad inte tagit fram en egen behovsanalys.
– Man har ju de tjänstemän på förvaltningen för arbetsmarknad, kultur och fritid som hanterar och är kontaktpersoner för föreningar, planbokningar och Lok-stöd. De har en löpande intensiv kontakt med alla föreningar. De bildar sig på så sätt en uppfattning om vad som behövs. Det är inte så att de sitter i ett vakuum och gissar, de vet rätt väl vad som behövs. Men det som vi nu siktar på är en mer strukturerad genomgång av det här, så man inte gissar.

Utan en tydlig behovsanalys är det svårt att veta vilken politik man ska driva.
– Ja.

Tjänstemän kan prata med olika idrottsföreningar, men om man ska slippa gissa, måste det vara bra med en behovsanalys.
– Ja, sen finns det ingen analys som med automatik visar vad som är rätt att göra. Ska vi ha mer issporter om det sker på bekostnad av något annat? En behovsanalys och en kvarn som vi och Solna Sam vevar på presenterar ingen färdig lösning.

Vad är era färdiga lösningar? Det är ju val snart.
– Mer pengar till de investeringar och utbildningar som behövs. Antingen från stadens egen budget eller från omkringliggande kommuners. Utan pengar går det inte.

Du är ofta inne på det här med samverkan på regional nivå. Om det är svårt att lösa problem inom en kommun, som med bygget av Järvastadens IP som tagit 18 år från principöverenskommelse till första spadtag, är det då verkligen enklare att lösa problem på regional nivå, där ännu fler intressen måste tas hänsyn till?
– För vissa anläggningstyper är det det. En speedwayanläggning, skytteklubb eller ridanläggning kan man inte ha i varje kommun. Då får man komma överens med kringliggande kommuner och ge och ta. Ett annat sätt är att en kommun köper tider i en idrottsanläggning som ligger i en annan kommun. Då kan en kommun våga ta på sig investerings- och driftkostnad. En kommun kan inte göra det själv, man måste prata med andra.