Som tolvåring valdes han ut som en av tusen till Ghanas största fotbollsakademi.

25 år gammal har han representerat åtta klubbar i fem olika länder, men aldrig drivits av pengar eller berömmelse.

Fotboll Sthlm lärde känna Aboubakar Keita, en mittfältare som få andra. 

Vid grinden till konstgräsplanen luktar det svettiga funktionskläder, solvarm hud och deoderant, som det gör när en fotbollsträning precis avslutats. Solen ligger på över Skytteholms IP, vädret känns varmare än de tio graderna på termometern.

Det är som att det krävdes en derbyseger för att våren skulle komma. Innan AIK slog Hammarby var det kallt och jävligt på Skyttan, besökarna kunde räknas på ena handens fingrar, och bestod nästan alltid av agenter, kanslipersonal och journalister. Den här veckan är det inte bara branschfolk på plats. På de bleka stolsraderna sitter knegare med färgstänkta hantverksbyxor, pappalediga AIK:are med kids i knäna, högstadiekids på lunchrast. När träningen avslutas rusar några av dem fram till spelarna, någon vill berömma en derbyinsats, en annan ta bild med Aboubakar Keita. Ivorianen ställer upp, sen styr han de långa benen över Skytteholms a-plan.

– De sa att jag skulle vara borta hela våren, men så blir det nog inte, säger han glatt och vinkar mot Bilal Hussein.

På parkeringen stöter han ihop med resesällskapet, Rui Modest och Vincent Thill. Med den sistnämnde går han igenom internmatchen.

– Han tappade bollen två gånger, och det enda han sa var “pressa!” Han är tokig, ju, säger Aboubakar Keita och slår ut med armarna.