Alla suktar efter spelare med speed. Det får oss inte sällan att glömma det som är verkligt viktigt. Fotbollshjärnan. [the_ad_placement id="under-ingress-generell"] Jesper Arvidsson gillar inte pizzasallad. Det var det. Jag tror inte att jag kan komma på något annat negativt att skriva om denne evige vänsterback. Faktum är att jag inte ens vet om det är helt sant. Jag tror bara att det är så att han inte gillar pizzasallad lika mycket som jag gillar pizzasallad och hur jag vet det är en historia för en annan gång, men som så mycket annat började det med en tweet. Det gör den här historien också. En tweet av den tidigare nämnde matkritikern. "Blir lika förvånad varje gång jag lyssnar på Olof Lundhs podcast och spelare får frågan vilken egenskap dom helst skulle addera och 9 av 10 svarar snabbhet. Tror alla att dom har Zidanes blick och spelsinne?" Så skrev han tidigare i år och det lustiga var att jag strax innan funderat på just det där med snabbhet. Det är verkligen fotbollsspelarens svar till "flyga" som de flesta svarar när de ska välja vilken superkraft de skulle välja om det var möjligt att välja sådana. Saken är den att fotbollsspelarna inte är ensamma att känna denna vördnad inför spetsegenskapen som är blixtrande fötter trummande mot gräset. Vi vid sidan älskar också snabbhet. "Han är tydligen riktigt snabb" är supporterns version av transferförspel när silly season går på högvarv. Vi älskar det så till den milda grad att när det dyker upp en spelare som är snabb blir det allt han är. Knappt hade Erick Otieno kritat på för AIK förrän en video dök upp på honom satt till ljudet av Hjulben (alltså, Road Runner, en översättning nästan lika ologisk som när Batman blev Läderlappen i svenska serietidningar) som beep-beepar sig förbi motståndarna. När Edward Chilufya drog iväg längs linjen i blårandigt under sina första framträdanden var det många som suckade hänfört och den där djupledslöpningen av Erling Braut Håland fick många att tappa konceptet fullständigt. Det lät nästan som om det var dags att ställa in siktet på OS-finalen på 100 meter för norrmannen. Ah, snabbhet, detta vaccin mot alla andra brister inom fotbollen. Eller? Nej, Arvidsson har givetvis rätt. Jag tänker på det här när jag läser Jonas Hanssons fina text på Fotboll Skåne om Behrang Safari. Hur tryggt det är att ha vänsterbacken där. Hur han bara löser situationer som ser hopplösa ut därför att han ställts mot en rapp motståndare. Ständigt dessa vänsterbackar. Ständigt dessa långsamma vänsterbackar som ingen kan runda. Det är märkligt ändå hur de klarar sig år efter år mot osannolika fartfantomer som springer kollegorna avundsjuka. Hur många försäsongsbeskrivningar av Nils-Eric Johansson innehöll ordet "långsam" kan man fråga sig? Och ändå. Ändå stod han där och det har de gjort i evigheters evighet, dessa långsamma vänsterbackar. När hjärnan är snabbare än fötterna går det att finna genvägar på planen. Då kan tio meter bli till åtta och mer behövs inte för att göra det som måste göras. För att bli den där evighetsklippan som ett hav av motståndare stångar sig blodigt mot. Snabbhet är inte saltet i maten. Det kan vara den vita tryffeln, men släng det på ett lass spaghetti eller, för all del, pizzasallad, och det lär kännas rätt bortkastat. Snabbhet ensamt tar dig i slutändan inte särskilt långt. Det kan vara värt att tänka på ibland. Jag vet att jag borde göra det betydligt oftare.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription