När Fotboll Sthlm undrar varför arenamaten är så dålig i Stockholm duckar de ansvariga företagen.
Istället har vi sökt svar hos tre före detta anställda på kioskerna och barerna på Friends och Tele2.
De berättar om en arbetsmiljö som präglas av stress, dålig lön och i vissa fall, bristande säkerhetstänk.
När Friends och Tele2 Arena höll på att byggas lovades vitt och brett om det mesta som gällde skrytbyggena. Inte bara skulle arenorna vara några av världens bästa och mest moderna, de skulle dessutom servera ”sportmat av hög klass”, ”mat från en av Sveriges absolut bästa restauranger” och ”fantastiska matupplevelser”. Ja, en gång i tiden skulle Friends Arena vara ”den bästa arenan i Europa avseende mat”.
I veckan kunde Fotboll Sthlm, efter en intensiv provätning, en twitterenkät och samtal med klubbföreträdare, konstatera att ambitionerna aldrig infriades. Men trots att vi i veckor sökte svar från de som är ytterst ansvariga för mat och dryck, Levy Restaurants på Tele2 Arena och Five Moments på Friends, var det ingen som ville tala med oss.
I det senaste mailet skriver Levys presschef såhär:
Hej Viktor,
Tack för dina frågor men vi avböjer att kommentera denna gång.
Istället har vi fått kontakt med två personer som brukade jobba på Levy Restaurants och en som var anställd på Five Moments.
Johannes (namnet är fingerat) började jobba på Five Moments kort efter att Europa League-finalen 2017, och blev kvar på deltid vid sidan av studierna fram till pandemin, då verksamheten sattes på paus. Någon riktig upplärning kan han inte minnas erbjöds.
– Jag började som barnisse och hjälpte till lite med allt möjligt. Vid något tillfälle fick man hoppa in som bartender, men det var inga avancerade drinkar: rom och cola, gin och tonic, vodka redbull. Min systers pojkväns syster hade jobbat på Five Moments, så därifrån fick jag lite mer förståelse. Men annars var det väldigt mycket att man lärde sig på egen hand.
Påverkade det hur jobbet sedan blev?
– Det tror jag absolut. Jag är AIK:are och har gått på AIK så länge jag kan minnas, men om jag inte hade gjort det hade jag nog inte haft någon förståelse för hur klientelet var, vad en supporter ville ha på en fotbollsmatch. Jag kunde uppleva att det var fel personal på fel plats. Det kunde komma en kund som bad om en hamburgare och en stor stark, då visste inte personalen vad en stor stark var för något och var tvungna att fråga andra. Det var mycket småproblem som uppstod. Har man betalt mycket för biljetterna förstår jag att man vill ha bra service, att det ska gå fort och att man får rätt grejer. Det påverkade absolut att vi inte fick någon riktig upplärning, man fick lära sig själv och testa sig fram.
Melker, som egentligen heter något annat, jobbade på Levy Restaurants under 2018, som timanställd vid behov. Han delar Johannes bild av otillräcklig upplärning.
– Jag och min kompis fick jobb på Levy, berättar Melker. Det var lite speciellt, för vi var bara 18 år men blev inslängda i hetluften direkt, efter en kort genomgång. Cheferna kallades för unit leaders och en av dem gick igenom hur kiosken funkade tio minuter innan vi skulle börja jobba. Vissa av sakerna var väldigt viktiga att kunna hantera, bland annat förklarade de att de hade kolsyretuber till läsken som kunde behöva bytas mitt under ett arbetspass. De kolsyretuberna var väldigt farliga, sa de, för bytte man ut dem på fel sätt riskerade valvet att sprängas och då kunde man spränga av sig ansiktet. Sen sa de att ”men det klarar ni av att göra”.
– Jag sa att jag inte var helt bekväm med att göra det sådär direkt första dagen, men då fick jag förklarat för mig att om de andra kollegorna inte hade tid, om de var upptagna med kunder så hade jag inte så mycket till val, säger Melker.
Vet du om det skedde någon olycka med kolsyretuberna?
– Jag vet inte hur allvarligt det var eller om det var just på den kiosken jag arbetade, men chefen berättade att det hade hänt någon gång att någon gjort det i fel ordning så att det blivit fel med trycket och någon hade skadat handen rätt ordentligt.
Sa chefen något om hur företaget hade reagerat på det? Hade man infört nya rutiner?
– Det sa hon aldrig något om. Det var ganska högt tempo i den genomgången, de andra hade redan börjat sina pass, så det var bara att sätta igång.
Johannes jobbade på Friends mer exklusiva sektioner East och West, där biljetterna är snäppet billigare än logerna. Han kände inte att maten som Five Moments serverade stod i parallell till entrépengen kunderna hade betalat.
– Gällande maten så skämdes man nästan ibland över vad vi serverade. Ibland kunde burgarna vara kalla och frågade man någon chef varför det var så svarade de bara att ”ja, men det är ju vad vi serverar”.
Varför var burgarna kalla?
– De tillagades i köket och kom upp i värmeskåp, säger Johannes. Om det sen kom en barnfamilj som bad om en hamburgare utan något visst tillbehör var vi tvungna att ändra redan lagade burgare. Det är svårt att plocka bort ketchup, så vi kände ibland att vi inte kunde tillmötesgå kunderna. Personalen fick göra väldigt mycket på egen hand. Man hade en hovmästare eller en ansvarig per avdelning, men det var inte jätteofta de var där. Det var också alltid lika många avdelningsansvarige oavsett vilken match det var – om AIK mötte Trelleborg med 12 000 på läktarna var det lika många hovmästare som om det var AIK – Malmö med 35 000 på läktarna.
– Det var ju nästan bara hamburgare som serverades, plus en tacotallrik med köttfärs, chips och dippsåser, minns Johannes. Den var inte heller jättevarm alla gånger. Men det var främst hamburgarna som folk reagerade på. När det kom en hel familj och barnen inte kunde få burgarna som de ville ha dem var det rätt jobbigt. Det var rätt dyra, så då tycker jag att man borde kunna kräva att få burgaren som man vill ha den.
Melkers största huvudbry kom inte från matens kvalitet, utan ett omständigt kassasystem.
– Om man slog in en order på mer än en produkt kunde man inte ångra något, då fick man göra en helt ny beställning. Jag minns ett tillfälle då det var ett sällskap på fyra personer som ville köpa fyra öl och korv. Sen försvann en av de fyra iväg och när hon kom tillbaka ville hon inte korven. Då fick jag göra om hela beställningen, varpå någon ändrade sig och ville ha en hamburgare istället, så då fick jag slå in allt en tredje gång. Då märkte man att de som stod bakom i kön blev rätt trötta på situationen.
Det låter som en stressig arbetssituation?
– Det var väldigt stressigt, ja. Det var det.
Både Johannes och Melker fick sina jobb på Levy respektive Five Moments som innan, eller kort efter, de tog studenten. Så såg de flesta av kollegornas arbetslivserfarenhet ut, minns de båda.
– Det var mångas första jobb, säger Johannes. Många var utbytesstudenter också, vilket inte gjorde saken lättare. Väldigt många av de jag jobbade med kunde inte svenska, utan dem fick man prata engelska med. Det kändes som att väldigt mycket gjordes svårare än det behövde vara. Uppifrån hade det nog behövts mer stöd. Det är svårt att klandra de som står i kassan, de gör sitt bästa utifrån vad de kan.
Melker upplevde att kontakten med gästerna oftast gick bra, förutom i de fall då någon var berusad och nekades servering. För Johannes, som ofta var den enda på kiosken i Friends som talade svenska, och därför fick ta emot de flesta av klagomålen, kunde det vara jobbigare.
– Nästan varje gång var det någon som blev besviken på någonting. Jag tog inte åt mig, men jag stod ju där med en Operakällarenlogga på bröstet och fick ta emot kritik från väldigt många missnöja. Ibland kunde det gå två timmar utan att hovmästaren syntes till och då fick vi i baren ta emot väldigt många besvikna. Nu i efterhand kan jag ju känna att jag borde reagerat och sagt till någon ansvarig, men det var ju första arbetet, man var glad att ha ett jobb.
Till skillnad från Johannes och Melker, som saknade restaurangerfarenhet när de anställdes på Levy och Five Moments, hade Erik Carlsson jobbat både på restauranger och nattklubbar när han som 20-åring fick jobb på Levy. Han trivdes med att servera öl och snabbmat till supportrar och konsertbesökare, men irriterade sig på de långa beslutsvägarna och den intrikata hierarkin på Levy. ”Hierarki med säkert 10 nivåer chefer”, skriver Erik i ett meddelande på Twitter och utvecklar på telefon:
– Restauranger är antingen kedjor eller ensamma restauranger som drivs av en enskild entreprenör eller krögare. Compass Group som äger Levy är en enorm kedja med hur många restauranger som helst. Efter att ha jobbat där kände jag att jag aldrig ville jobba på en kedja igen. För såhär: det är för dåliga arbetsförhållanden. På Tele2 var det regler på att man skulle slänga all mat som var kvar efter ett arbetspass, man fick inte äta det som var kvar trots att alla var hungriga och trötta. Man var tvungen att låsa in sin telefon i skåpet innan man gick upp i kioskerna, det var såna regler. Självklart kan man stå utan telefonen i fickan och vara glad för att man har ett jobb och får betalt, men restaurangbranschen är en rätt slapp bransch med frihet under ansvar. Den lockar människor som gillar att ta initiativ och styra mycket av sitt jobb på egen hand. På Levy var allt var styrt ovanifrån: det fanns unit leaders som var chefer över kioskerna, sen fanns nästa nivå i hierarkin som hette floor managers, sen fanns någon som var fast food manager… Det var lager och lager av chefer och högst upp satt någon amerikansk miljardär som satt och skrev arbetssätt och värdegrund som skulle gälla alla.
Till vänster: Hamburgare på visningen av Tele2 18 juli 2013. Till höger: Erik Carlsson.
Till skillnad från Melker menar Erik att säkerheten, åtminstone vad gällde halkrisk på golvet var bra. Hierarkin och de strikta rutinerna gör det svårt för arenamatskedjorna att hitta kompetent personal med branscherfarenhet, säger Erik, men den ger också upphov till vad Erik beskriver som ett ”överdrivet kontrollbeteende”.
– Efter varje pass skulle allting inventeras, varje ölmugg, kaffekopp och kexchoklad. Det är inte rimligt att ha såna rutiner på en restaurang, det tar alldeles för mycket tid, säger Erik.
Efter tiden på Levy har Erik funderat på hur arenamat skulle kunna göras lönsam och leva upp till förväntningar från kunder. Hans slutsats är att det i alla fall på multiarenorna är en omöjlig ekvation.
– Organisationerna är för stora. När jag var på Stadion och såg Djurgårdens damer möta Hammarby fanns det skitnice mat från food trucks. Där går det att ordna bra mat till rimliga priser, för det är två ägare till food trucken som delar på vinsten. På arenamatsföretag är det tjugo nivåer upp till miljardären som äger företaget. Det läcker för mycket pengar på väg upp, marginalerna är för små. Det går säkert att göra en supermeny med bra mat, men med tanke på hur många munnar som ska mättas inom Levy från ganska kort tids servering, ja, jag vet inte, då blir det väl 200 kronor för en hamburgare.
Du tror inte att det går att servera bra mat på en multiarena?
– Går gör det, men då får någon betala för det. Levy Restaurants är ett jätteföretag som ska vara lönsamt på 30 minuters effektiv servering och samtidigt leva upp till kvalitet, den ekvationen går bara inte ihop. När jag läser folk på twitter som skriver att de vill ha en rykande het chorizo med schysst sås och någon sallad hit och dit, förlåt, men det kommer inte gå att få lönsamt när vi på bra restauranger har svårt att attrahera arbetskraft. Jag ser också att många klagar på de som jobbar i kioskerna, men de gör vad de kan utifrån befintliga förutsättningar. När jag jobbade på Levy fick jag ut 300 kronor efter skatt från ett fyratimmarspass. Det är ganska svårt att locka riktigt bra personal med de arbetsvillkoren.
Fotboll Sthlm har under två veckors tid sökt svar från Five Moments och Compass Group, Levy Restaurants moderbolag utan att få några kommentarer. Mer om företagens mediahantering läser du i mittenlänken här nedan.
LÄS MER: Två veckors jakt på svar – så undviker de ansvariga Fotboll Sthlms frågor
LÄS MER: Serveringen på miljardarenorna håller inte ens Korpenklass
