Som spelare vann han SM-guld som spelare, som tränare åkte han ur Allsvenskan. Bakom dagens lucka hittar vi Patrick Englund. Namn: Patrick Englund Född: 1965 Spelade i AIK: 1995 – 1999 [show_ad id=4] Var bor du? – Vaxholm. Familj? – Fru och tre barn. Vad gör du? – Allt möjligt sedan jag lade av som spelare. Nu är det mest restaurang, det har jag hållit på med i 20 år. Jag har en krog som heter Haga Deli i Vasastan, den hade jag redan som spelare. Det var en tillfällighet att jag hamnade på det spåret, faktiskt. Jag flyttade ju hem från Schweiz till AIK 1995, köpte en lägenhet i Stockholm och då fanns det en liten restaurang i porten bredvid. Han som ägde den frågade om jag ville köpa in mig, så jag köpte in mig, sen köpte jag ut honom, och nu har det gått 25 år. Vilken roll spelar fotbollen i ditt liv? – En stor roll. Jag satt i AIK:s styrelse till mitten av pandemin, sedan har jag tränat mina barn i AIK. Men rent professionellt tog det slut när jag lämnade styrelsen. Jag hade suttit i fyra och ett halvt år, det kändes lagom. Det blir ju ganska mycket jobb, om man har barn och driver restaurang. Vad har du för andra hobbies? – Ganska mycket. Det primära är skidåkning. Utför. Jag snittar 40 skiddagar per år. Vad är ditt bästa minne från tiden i AIK? – Oj, ganska många. Det tydligaste var nog guldet 1998. Det var ju det man spelade för, att få vinna titlar. Jag spelade i AIK i fyra och ett halvt år, och vi vann något nästan varje år: två cuptitlar och ett SM-guld. Guldet smäller högst. Sen finns det andra saker jag minns, många härliga minnen. Framförallt hur det kändes att stå i spelargången på Råsunda de sista ett och ett halvt åren, när AIK var riktigt bra. Vi hade en enormt bra känsla, oavsett vilka som stod på andra sidan. Det var bra självförtroende, bra laganda, man visste att alla hade förberett sig ordentligt. Vad är värsta minnet från karriären? – Det var nog min skada som kom en månad innan vi gick in i Champions League och som gjorde att jag var tvungen att lägga ner karriären. Det var oerhört surt att följa lottningen, känna hur glada alla var och veta att man själv inte skulle få vara med. Nu har jag spelat matcher mot Inter, Milan och Real Madrid, men Champions League i ett gruppspel, det hade varit speciellt. Men man fick sluta på topp, i alla fall. Ingen hann säga åt en att det var dags att lägga ned. Inte 2004, alltså? – Jo, det är klart. Det var hemskt. Det var en dramatisk period i AIK, jag var den åttonde tränaren på fem år och det var kalabalik överallt. Det som var mest frustrerande, förutom att vi åkte ut, vilket var katastrof och värdelöst, det var sättet vi förlorade matcherna på. Om och om igen var det samma sak. Det var jättejobbigt. Men om jag ska vara helt ärligt var det värre att behöva lägga ner. 2004 var en kollektiv katastrof, men att vara tävlingsmänniska som jag, älska att spela matcher och vinna, att då tvingas lägga av... Nä, det var inget kul alls. Vad är det märkligaste minnet från karriären? – Hela flytten till AIK var ganska märklig. Jag hade ju spelat i Lugano i Schweiz i sju år, att flytta hem var inget jag hade planerat. I mitt sista kontrakt hade jag skrivit in en klausul om att jag skulle få flytta hem gratis ifall en svensk klubb ville ha mig, men jag hade inga konkreta tankar, det var bara som en säkerhet ifall den dagen skulle komma. Men så kom Stefan Söderberg ner till Schweiz, ringde mig två gånger om dagen minst. Övergången blev klar på tre veckor. När mannen med hatten ligger på är det bara att flytta hem? – Stefan Söderberg är ju... Han är en gudomlig person och proffesionellt var han väldigt, väldigt duktig. Men hemma i Sverige blev mötet med Allsvenskan något av en chock för Englund, som dessförinnan bara spelat i Slätta SK och IK Brage. – AIK hade jättemånga bra spelare, härlig publik och bra arena, men allt annat var så oproffsigt. I Lugano tränade vi tio pass i veckan och hade en tränarstab på fyra eller fem personer. I AIK kunde man träna på vilken gräsplätt som helst eller på grusplanen på Skytteholm, som ena dagen kunde vara stenhård i minusgrader och andra dagen en sandhög. Dessutom tränade vi alldeles för lite och vi åt så konstiga grejer. Korv med räksallad efter träning, sånt man inte hade fått äta ens på fritiden i Lugano. Jag kom från en helt annan värld. Mitt i säsongen kunde vi vara lediga tre dagar. Tre dagars ledighet! Under sju år i Lugano hade jag aldrig haft tre dagars ledighet. Jag vet att jag tjatade mig till fler träningar. Anpassade du dig till den nivån eller försökte du dra upp den? – Jag försökte dra upp allt. Det är min styrka och min svaghet: Jag lämnar ingenting åt slumpen. Jag gjorde allt jag kunde för att påverka, på matcher och på träning. Jag försökte få oss att köra hårdare. Vem är den bästa lagkamraten du haft? – Limpar. Han är fortfarande, än idag, en av Sveriges mest underskattade spelare genom tiderna. Det är lite synd, faktiskt. Men han var född i fel generation, hade han spelat idag hade han blivit hyllad. Han var fantastisk i England, men även hos oss i AIK. Han är kanske ingen som kör all in och jobbar stenhårt för laget, men som individuell spelare var han oerhört bra. Vad tycker du om dagens AIK? – Det här året är en missräkning. AIK bör kunna hota mer än vad man gjorde i år. AIK bör ta titlar lite oftare än man gör. Det politiska spelet efter att jag lämnade styrelsen kan jag inte kommentera, men det politiska spelet är ganska starkt i AIK. Det gynnar inte klubben i längden. Vill du utveckla? – Det är ingen hemlighet. Jag har inga detaljer, men jag kan säga att jag hade två idéer när jag kom in i styrelsen. Det första var att vinna titlar, det andra var att försöka påverka så att hela klubben drog mer åt samma håll. Vi vann en titel, även om jag inte var så bidragande till just det. Gemenskapen från den lilla knatten till styrelsen, till spelarna och den äldsta medlemmen har också blivit bättre. Det gapet har minskat, och jag hoppas att det fortsätter. Sportsligt behöver vi bli bättre, framförallt om man vill vara med i toppen. I år var man inte nära över huvud taget. För tillfället känns det lite oroande, rent sportsligt, men jag har inga detaljer. Följer du laget på plats? – Jag ser 90 procent av matcherna på tv. Sen blir det lite spontana besök på Friends, men med tanke på familjesituationen blir det mest tv. Vad önskar du dig i julklapp? – Jag önskar att fotbolls-VM aldrig någonsin igen spelas på vintern i ett land som inte har demokrati.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier