Så dök en gammal bekant debatt upp: 51-procentsfrågan.

Jag säger inte att jag inte förstår den, men jag tror att man ska vara ytterst försiktig med vad man önskar sig.

Annons

Janne Andersson gläntade på dörren för några veckor sedan. Jesper Jansson vill ha upp frågan på agendan. Björn Wesström, numera direktör i Odense, ifrågasätter systemet med medlemsägda föreningar i en intervju med Discovery.

Ja, 2013 ringde och ville ha tillbaka sin debatt, för nu är 51-procentsregeln under lupp igen.

Det i ett läge när vår inhemska fotbollskultur strålar. Det redan stora intresset fortsätter att växa. De tre stora 08-klubbarna går mot publikrekord.

När Bajen Fans bjuder in till flaggmålning blir det kaos för att så många dyker upp. När Djurgården spelar i Gent åker tusentals personer till Belgien som inte ens vet om de kommer in på arenan. När AIK-legendaren Per Karlsson tackas av i sista omgången lär det bli en oförglömlig folkfest.

I länderna runtom oss byter klubbar skepnad till höger och vänster. Lag byter namn, färger eller städer. Klubbar köps upp av oligarker, holdingbolag eller diktaturer med sportswashingambitioner. Vissa lag blomstrar med hjälp av kapital och smarta affärsstrategier. Andra kraschar och säljs vidare till nästa lyckosökare medan supportrarna står bredvid med mössan i hand.

På ett sätt är det lätt att förstå Björn Wesströms synvinkel. I intervjun med Discovery pratar han om kortare beslutsvägar och mindre krångel i Danmark, samt argumenterar för att Riksidrottsförbundet borde lägga 51-procentsfrågan hos specialförbunden. Upp till vart och ett alltså, att ta beslut.

Förståeligt, som sagt, eftersom kortare beslutsvägar och mindre krångel leder till ökat mandat och handlingsutrymme för en person i Wesströms ställning. Hade jag själv jobbat i en klubb hade jag säkert suckat över medlemsinflytande eller styrelsemakt då och då. Har man varit anställd i AIK vet man också ett och annat om det politiska spelet som kan finnas i en stor svensk fotbollsklubb.

Men 51-procentsregeln handlar inte om enskilda beslutsfattare i en klubb, utan om medlemmarna. Supportrarna som inte vill att klubben ska slås samman med någon annan, träna på kungafamiljens mark i Dubai, lobba för VAR eller att en före detta statsminister ska ta plats i styrelsen. Medlemmarna som inte vill att någon annan, som kan vara vem som helst, ska ta kontroll över klubben i deras hjärtan.

Wesström pratar också om en otydlighet. Geggigheten, som han kallar det, som kan uppstå när en klubb kan vara delägd av minoritetsägare och driftas som ett aktiebolag för elitverksamheten. Må så vara, det är en rimlig invändning (jag har för övrigt aldrig förstått varför AIK ska vara börsnoterade) men för mig väger den lätt i sammanhanget.

Ni som var med 2013 minns säkert att omröstningen hos Riksidrottsförbundet föregicks av intensiv debatt. SvFF jobbade länge för att öppna upp för privata majoritetsägare, men nej-sidan med SFSU i spetsen gick till sist segrande.

Det är inte utan att man har funderat på vad som hade hänt om det gått åt andra hållet.

Kanske hade det blivit ungefär som i Danmark där det finns avskräckande exempel – vilket Expressens Noa Bachner nyligen belyste i ett läsvärt reportage – på suspekta ägare som förvandlat klubbar till oigenkännlighet, men också lag som blomstrat till följd av målmedvetenhet och progressiva idéer. Kanske hade ligan som helhet blivit starkare, framförallt enskilda klubbar, varpå intresset hade hållits någorlunda intakt. Kanske hade vissa ägare förstått värdet av lokalförankring och traditioner och på så sätt bevarat en viss genuinitet, i alla fall för stunden.

Ja, kanske hade det funnits vissa ljusglimtar, men om man ser till de större trenderna i fotbollsvärlden finns det inget som talar för att Allsvenskan skulle behålla sin särprägel om marknaden släpps fri.

Då är det lättare att föreställa sig Red Bull-koncernen eller Abu Dhabi-styrda City Group kasta sig över alternativen, för som marknad bör svensk fotboll – med starka varumärken men med relativt fattiga klubbar – vara högintressant för bolag vars affärsidé går ut på att köpa lag i olika länder och skaffa sig konkurrensfördelar genom samarbeten och utbyten. På sikt är det nästan omöjligt att föreställa sig en fotbollskultur som ens påminner om dagens och att exempelvis AIK, Djurgården och Hammarby skulle få utländska ägare med en gång känns mer troligt än otroligt.

För att använda Wesström-retorik: Det hade nog blivit väldigt geggigt efter ett tag.