Gustav Wikheims försäsong har inte varit helt smärtfri.

För Fotboll Sthlm berättar han om svårigheterna att anpassa sig till Djurgårdens högintensiva spelmodell.

[the_ad id=”69588″][the_ad id=”69590″]

Text: Samuel Levander

Den norska yttermittfältaren Gustav Wikheim kom till Djurgården i slutet av januari efter några säsonger i saudiska Al-Fateh. När han anslöt beskrev Bosse Andersson honom som en offensiv och kreativ ytter, skicklig i en-mot-en situationer.

Dribblingsräderna har dock till stora delar lyst med sin frånvaro under försäsongen, i cupen har han inte spelat kontinuerligt och hans fysiska status har varit något av ett frågetecken. Innan han skrev på för klubben hade han inte matchats särskilt mycket och dessutom drabbats av covid i närtid.

Han startade dock den senaste träningsmatchen mot Honka och har inför premiären på måndag hunnit jobba med laget i åtminstone två månader. Ändå är Wikheim själv öppen med att försäsongen inte gått riktigt som han tänkt sig.
– Det har känts lite tungt alltså, om jag ska vara helt ärlig. Jag har behövt lite längre tid för att komma i den formen jag vill, fått en avbruten träningscykel med nån belastning och nån sjukdom och grejer. Men nu startar säsongen, en lång säsong, och jag är här för att bidra och glädjer mig över att komma igång.

Är det skillnad på träningsbelastningen här i Djurgården, som har ett ganska intensivt spel, om du jämför med din förra klubb?
– Ja, i förhållande till Saudiarabien är det en väldigt stor skillnad i intensitet. Så det är klart att det har tagit lite tid att vänja sig vid, lite längre än jag kanske hade hoppats och trott. Men sån är fotbollen.

I senaste träningsmatchen mot Honka så spelade du som tia istället för på kanten; var det delvis för att den positionen är lättare att hantera rent fysiskt?
– Nej, det tror jag inte, det var bara för att vi hade de spelarna tillgängliga och så blev det så. De kanske ville se hur jag såg ut i en annan position också. Sen gick ju det som det gick.

Är det en roll som du skulle vilja prova igen?
– Jag kan spela på flera positioner men det måste man träna lite på och spela lite matcher och så. Jag har inte spelat där på många år så det var lite ovant, men jag är inte låst till en fast position. Sen är min utgångspunkt att jag är en kantspelare.

Vid sidan av den fysiska formen,  hur har det gått att integrera dig i själva spelet och det taktiska?
– Det har egentligen inte varit ett så stort problem i sig, men allt hänger ihop. Jag väntar bara på att bitarna ska falla på plats på ett bra sätt.

Vad är den största skillnaden från din tidigare klubb?
– Det är träningarna. Jag kom från Saudiarabien där det var så varmt och vi tränade väldigt… lugnt kan man säga. Så har vi tränat väldigt hårt här och jag har fått slita lite med sjukdom och inte fått de långa perioderna med träning. Men det kommer, dag för dag blir det bättre och bättre.

Jag såg att ni körde vad vi i Sverige kallar för ”sambaring” i slutet av träningen. Vem är bäst på att hålla bollen i luften?
– Jag skulle vilja säga mig själv, och… Kalle. Kalle är bra. Lugn och fin.