[the_ad_group id=”569″]
Jag har alltid skruvat på mig när det pratas om ”lilla Sverige” i fotbollssammanhang.
Ni kanske känner igen formuleringen. ”Tänk vad lilla Sverige kan lyckas med”, brukar det heta när vi når en turneringsframgång eller när någon av våra stora spelare sätter avtryck på den största scenen.
Jag brukar tänka: självklart ska vi lyckas. Varför förminska blågult?
Sverige är rätt litet befolkningsmässigt, men inte på något unikt sätt i sammanhanget. VM-tvåan från 2018 Kroatien har fyra miljoner invånare. Uruguay, med två VM-titlar, är färre än så. Island med 350 000 invånare var häpnadsväckande bra under ett par-tre Lagerbäck-år.
Belgien och Portugal är jämbördiga med oss till storleken. Nederländerna är inte så mycket större.
Vår fotbollstradition är stolt. Sverige är tia i VM:s maratontabell. Utöver nian Uruguay, som vann två tidiga turneringar, är det bara de verkliga jättarna som ligger över oss i tabellen. Det är enbart Nederländerna – med tre silver – som är före bland lagen som inte vunnit bucklan.
Länder som Ryssland/Sovjet, Belgien och Portugal är bakom oss. Övriga Norden hade varit 22:a om de samlat ihop sina poäng.
Sverige har tre VM-medaljer, ett silver från 1958 och två brons från 1950 och 1994. När VM inte spelades strax efter kriget vann Sverige OS 1948. Två OS-brons har det också blivit och en semifinal i EM 1992.
På 2000-talet har det inte blivit några medaljer, men facit är ändå hyggligt. 2002 vann Sverige ”dödens grupp” i VM. 2004 hindrade två ramträffar i förlängningen och ett straffsparksavgörande mot Nederländerna oss från att gå till semifinal i EM. 2006 gick Sverige vidare från VM-gruppen igen innan Tyskland stod i vägen.
De sju svåra Erik Hamrén-åren kan vi hoppa över och ser istället till den senaste mästerskapsresan då Jannes gäng manövrerade sig förbi länder som Nederländerna, Frankrike, Italien och Tyskland innan England vann i kvartsfinal. Laget som vi har nu, även utan Zlatan, är minst lika bra (svagare defensivt, betydligt starkare offensivt) som 2018-upplagan.
Klubblagsmässigt har mycket hänt sedan bosmandomen som ändrade förutsättningarna i grunden. Här hemma har vi en levande, härlig liga som drivs av en fantastisk supporterkultur, men våra klubbar har naturligtvis inte en chans att konkurrera med Europas giganter.
Om vi backar till den andra sidan om det banbrytande systemskiftet är det emellertid inte så länge sedan vi hade stora framgångar även där.
IFK Göteborg har vunnit Uefacupen – två gånger. 1986 var de ett straffsparksavgörande mot Barcelona från att gå till final i Europacupen (till yngre läsare: det var föregångaren till Champions League). Så sent som 1994/95 vann Blåvitt sin CL-grupp före Barcelona och Manchester United innan Bayern München vann på bortamål i kvartsfinalen.
1979 gick Malmö FF till final i Europacupen, där de förlorade med 0-1 mot Nottingham Forest.
(Tre saker som sätter prestationen i perspektiv:
I. Malmö FF:s stora stjärna, Bosse Larsson, missade finalen med skada.
II. Samtliga MFF-spelare kom från Skåne, de flesta från Malmö.
III. Malmö FF slutade fyra i Allsvenskan samma år.)
Så vad vill jag ha sagt med, den måhända något selektiva, historielektionen?
Att ni ska opponera er så fort ”lilla Sverige”-resonemang kommer på tal. Det är klart att det hänt ett och annat även med landslagsfotbollen – och talangproduktionen – i länderna med de största ligorna på senare år, men i historisk tyngd är det få nationer som slår oss på fingrarna.
Imorgon kväll är det inte mäktiga Spanien mot lilla Sverige som gör upp i EM-premiären.
Utan mäktiga Spanien mot mäktiga Sverige.
