[the_ad_placement id=”under-ingress-generell”]
Nej, det vill inte sjunka in. Det har inte gått ett dygn sedan nyheten om Maradonas död nådde oss, och jag har säkert läst ett 30-tal minnestexter, däribland Peter Shiltons uppseendeväckande bidrag, men det tar emot att erkänna faktumet.
Vi har länge vetat att Diegos hälsotillstånd varit kritiskt, vi visste nog alla att det egentligen var en tidsfråga, men det högg till i bröstet när nyhetspusharna plingade till i mobilen. Diego Maradona har avlidit. Det kunde lika gärna bara ha stått ”Här dör fotbollen” för det kändes verkligen så. Jag satt bakom ratten med fru och barn i bilen och plötsligt rann tårarna. Jag vet faktiskt inte varför, jag brukar inte drabbas av kändisars bortgång på det sättet, men det var som att en liten bit av livet försvann.
Om Maradona är den störste genom alla tider kommer vi aldrig enas om. Jag har försökt komma till en slutsats själv utan att bli riktigt nöjd, men magkänslan sätter Diego som etta. Han var ju osannolikt överlägsen ett tag och bar sina lag till VM-guld och Serie A-titlar fast de egentligen inte borde vara i närheten av att räcka till. Att Maradona var en fantastisk lagspelare är lätt att glömma med tanke på hans lynne och ofattbara individuella begåvning.
Pelé och Messi får dela på andraplatsen. I alla fall idag.
Maradona spelade fotboll i en annan tid. Före bosmandomen, före hyperkommersialiseringen. Jag tror inte att man ska romantisera fotbollen på 80-talet allt för mycket, det var bland annat då som den ”moderna” huliganismen växte fram, men på ett sätt var det en guldålder där de små kunde utmana de stora på ett sätt som är otänkbart idag. Mellan 1979 och 1995 vann bara en klubb, AC Milan, Europacupen/Champions League mer än en gång. Maradona vann aldrig den, men så valde han inte heller klubbar som någon annan. Tänk att han 1984, då alla redan visste att han var tidernas fotbollsgeni, beslutade sig för att gå till kaosets Napoli som nätt och jämnt hängt kvar i Serie A de senaste två säsongerna.
Tänk att han följde hjärtat på det sättet.
Under åren i Napoli hamnade Diego i ständigt trubbel som till sist gjorde att han inte kunde vara kvar. Hans täta kontakter med camorran är väldokumenterade, liksom hans missbruk, otrohet och… allt annat. Samtidigt uträttade han sportsliga mirakel. Två Serie A-titlar blev det, som ett finger mot de rika i norr. Ett cupguld, en Uefacupsvinst med outsiderlaget från outsiderstaden. Varken förr eller senare har ett lag från Syditaliens fastland vunnit ligan och det är nästan så att man hoppas att det förblir så.
Att formulera vad Maradona betydde för Neapel är omöjligt. Förmodligen förstår jag inte ens. Men jag tvivlar på att det någonsin funnits en idrottare med liknande genomslagskraft, som blivit samma symbol för alla som slår nedifrån och upp.
Jag ska inte försöka att sammanfatta, för var början man? De djupa besvikelserna 1978 och 1982? Assisten i finalen 1986? Presentationen på San Paolo? Kokainet, efedrinet? Solorajden mot Brasilien 1990? Vrålet in i kameran 1994? Dopingsortin från samma VM? Återkomsten till Boca? Vänskapen med Fidel Castro? De underliga tränaruppdragen? Fyllevinglet på läktaren 2018? Jag tror inte ens Maradona själv hade vetat.
Men med den legendariske kommentatorn Víctor Hugo Morales hjälp kan vi åtminstone stanna till vid Maradonas allra mest magiska ögonblick. Kvartsfinalen i Mexiko-VM 1986, Argentina-England med Falklandskriget där i bakgrunden. I minut 51 hade Maradona gjort tidernas mest kontroversiella VM-mål, Guds hand som nådde högre än Peter Shiltons, och bara fyra minuter senare var det dags för tidernas vackraste VM-mål.
När Maradona fick bollen med två engelsmän tätt in på sig hade han 60 meter kvar till motståndarnas mål. Tio sekunder senare låg bollen bakom Peter Shilton igen och ni vet precis hur det gick till, för ni har också sett det hundra gånger.
Den här gången tycker jag att ni ska lyssna också, lyssna på Víctor Hugo Morales som varken förr eller senare hade sett något liknande. Det är ren och skär poesi.
⚽️ #HistoryToday 22 June 1986
Argentinian footballer Diego Armando Maradona scores the 'Goal of the Century' in his team's win over England in 1986 World Cup quarter-finals and gives back some dignity to a humiliated nation #OTD 🐐
commentary by legendary Víctor Hugo Morales pic.twitter.com/i5o9CQ4guB
— Nihat Kerem A. (@oart7218) June 22, 2020
ALLTID MARADONA!
Geni! Geni! Geni!
Ta-ta-ta-ta-ta
MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL – MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL
Jag vill gråta!
Gode gud!
Länge leve fotbollen!
* * *
Maradona var egentligen aldrig min idol, men när jag tänker efter finns det ingen bättre symbol för eller förklaring till varför jag förälskat mig så intensivt i spelet – och varför det där barnsliga perspektivet aldrig kommer att släppa taget – än just han.
Fotboll är det vackra spelet som handlar om drömmar. Ingen spelade vackrare än Diego Maradona.
Ingen infriade fler drömmar.
