BLOGG. Jamen, herregud. Såg ni det komma?
Jag såg inte det komma. Inte inför säsongen, inte efter valfri derbyförlust och allra minst efter en kvart på Östgötaporten när det var 2-0 och upprorsstämning på läktarna.
Men nu ser jag med egna ögon hur det firas där nere. Planen är inte grön, den är svart och blå, och tusentals människor har stormat banan i vild glädje. De flesta spelarna har sprungit in i spelartunneln för att undvika kaoset, men Curtis Edwards har fastnat där ute. Nu hissas han upp och ner och verkar inte riktigt veta var han befinner sig. Inte är det i Östersund i alla fall.
Annons
Det finns så många historier att berätta om det här gänget.
Dels om spelarna, nästan alltihop.
Tommi Vaiho gick från att vara den generiske andremålvakten till att plötsligt ta klivet in i rampluset och rada upp stormatcher. Vaiho! Jag har följt Djurgården nära sedan 2008, och han var där då också. Ständigt där bakom, där borta. Den schyssta lagkompisen som accepterade sin roll, men som man (jag) aldrig trodde skulle hålla som förstekeeper i Allsvenskan.
Elliot Käck åkte ur den norska ligan i fjol. Aslak Fonn Witry spelade i Ranheim som nu ligger sist i samma serie. Marcus Danielson bodde hemma hos mamma inför säsongen 2018. Jesper Karlström var uppsatt på transferlistan i vintras. Jonathan Ring var kritiserad efter fjolåret. Haris Radetinac har fått två korsbandsskador efter 30. Buya Turay kraschade totalt i Belgien. Emir Kujovic spelade en reservlagsmatch på ett helt år i Tyskland.
Stjärnspelarna? Erik Berg har varit skadad under större delen av året. Edward Chilufyas genombrott, som många hoppades på, uteblev. Nicklas Bärkroths säsong trasades sönder på nytt. Jag tänkte stoppa in Astrit Ajdarevic på den här listan, men bara hans inhopp i den andra halvleken i Norrköping var värd investeringen, för som Astrit förändrade matchbilden med sin förmåga att lugna ner och sätta fart om vartannat. Utan Astris punktinsats i eftermiddag hade Malmö FF lyft pokalen. Ja, jag tror att man kan landa i det.
Man skulle kunna ta djup i varje enskilt öde här, men den stora berättelsen om Djurgården 2019 handlar om Bosse och Henke för mig. De skulle ju ha slutat i höstas, men i sista stund svängde Henrik Berggren och tackade nej till den där tjänsten på Sef som han egentligen hade accepterat. Henke kunde inte slita sig, och därmed blev även Bosse kvar. För utan Henke är jag rätt säker på att även sportchefen hade vikt in årorna.
Och då… tja, då hade den här matchen i Norrköping handlat om något helt annat.
För utan Bosse och Henke hade Djurgården aldrig varit där de är idag. Aldrig. När de klev in i klubben 2013 var den i ett konkursmässigt skick. I teorin var det en tidsfråga innan det hela hade tagit slut (i praktiken hade det säkert funnits folk som hade skjutit till pengar) men spelartruppen var medioker och intecknad på samma gång. Uppförsbacken var brant, men Bosse och Henke högg i. Både på kort och lång sikt handlar Djurgårdens upprustning förstås om ett lagarbete, men det är sportchefens och vd:n röda tråd som har lett klubben framåt. De har byggt bit för bit, avancerat steg för steg och sålt spelare för 250 miljoner längs vägen.
2017 gjordes en första storsatsning vilket gav en tredjeplats, men det var först i år som luckorna var helt igentäppta. Det var ett lag i fas, en trupp som var skräddarsydd åt den nya tränarduon som genast kunde arbeta med sina principer. Medan konkurrenterna väntade med värvningarna och hade glesa vinterträningar nötte Djurgården på från i början av januari. När cupen drog i gång var de påkopplade, när serien började vara de klara (även om just 2-2-premiären mot Sundsvall var en missräkning). Kim och Tolle vek aldrig från sin linje. Att gå in och vinna under sitt första år är förstås en fantastisk bedrift som visar att det ständiga överpresterandet i Sirius inte var ett lokalt fenomen. Att de höll kylan och fingertoppskänslan in i det sista visar inte minst bytena i den här matchen: Astrit kom in i paus och tog tag i matchen, Kujovic byttes in strax därefter och fick fram bollen till Buyas säsongsdefinierande mål.
Men främst vill jag alltså peka på Bosse och Henke. Tänk ändå. Alla dessa hinder, alla dessa tvivel på vägen och nu står de där nere på Östgötaportens konstgräs i en stor storm av glädje och galenskap.
De gjorde det.
Foto: Bildbyrån
