BLOGG. Några tankar om det paradoxala AIK.

Annons

Det var jag som satte spelarbetygen på AIK igår.

Snittet landade på 2,1 när IFK Göteborg besegrades med 1-0. Reaktionerna på sociala medier och på mejl var entydiga: det var för högt, för snällt. Och tja, det var det kanske, vilket i sig är intressant efter tre poäng i ett toppmöte där andraplatsen återtogs.

AIK:s seger på Hisingen i förra veckan var som bekant något av ett rån. I går var det dags för nästa kupp av Norlings eleven, för även den här gången var det något av ett under att AIK kom undan med tre poäng.

Per Karlsson räddade på mållinjen. Oscar Linner tog dubbla Vibe-frilägen och ett par skott till. En tveksam straff avgjorde. En felaktig utvisning bromsade Göteborg – som trots allt lyckades få till tryck på slutet. Ja, och ändå: 1-0, tre nya poäng och viss vittring på guld samtidigt som AIK checkade ut Blåvitt från Europaspel 2020.

Men AIK står lite och stampar just nu spelmässigt. Poängen i serien trillar in, men den här typen av marginaler kan man inte räkna med i längden. Det var statiskt och låst mest hela tiden när AIK hade bollen.

Däremot tyckte jag att presspelet såg intressant ut inledningsvis. AIK tog flera kliv upp och med en formation som gått från 5-3-2 till 5-2-3. Jag tyckte till en början att backlinjen inte riktigt följde med upp, men ambitionen var god. Tremannakedjan Elyounoussi/Goitom/Bahoui hade tydliga order om att pressa och stressa, men det hela kom av sig tvärt när Bahoui haltade av innan matchklockan slagit tio. Tungt för AIK, naturligtvis, för det var ju nu som Nabbe skulle börja leverera som startspelare. Med strulande ljumske är risken överhängande att resten av säsongen hackas upp eller trasas sönder helt.

Samma sak med Obasi, förresten. När han väl hade hittat formen skadade han sig. Och när han väl hade hittat formen på nytt… tja, då skadade han sig för resten av säsongen. Med tanke på AIK:s mekaniska spelstil och oroväckande trend är de i stort behov av individuell briljans där framme, och med både Obasi och Bahoui på läktaren är de ett klart sämre lag. En av spelarna hade de nog kunnat avvara, men båda två är ett stort avbräck.

Å andra sidan – det finns alltid ett å andra sidan med AIK – är det fortsatt svårt att montera ner de regerande mästarna. Även i derbyt mot Bajen, där AIK gjorde en slätstruken insats mot seriens klart bästa hemmalag, var de ju med in i det sista. Och att ta sex poäng mot Häcken och Göteborg är en prestation hur det än ser ut. Det finns heller ingen anledning till att byta system med bara fem matcher kvar när hela den övergripande strategin handlar om 5-3-2 – AIK har trots allt tagit 52 poäng på 25 matcher i år – men till nästa säsong tror jag att en kursändring till något mer konstruktivt hade gjort klubben gott. Jag tror på en föryngring av truppen, ett mer proaktivt spelsätt och en större öppenhet gentemot supportrar och medier för att ta några exempel. Det är möjligt, eller till och med troligt, att klubben som helhet behöver ta ett steg tillbaka för att kunna ta två framåt, men över tid tror jag att det är värt det. Frågan är om tålamodet finns dock.

Hursomhelst: fem matcher kvar, AIK på något sätt fortsatt med i racet. Med nuvarande spelmässig form kommer det inte att räcka, kanske inte ens till Europa, men det vore å andra sidan dumt att räkna ut ett lag som har som vana att spela som bäst när ingen tror på dem.

Foto: Bildbyrån