Annons
Det skrevs och pratades ivrigt om en ny fotbollsvärld och hur maktcentrum förskjuts.
Men när det är dags för kvartsfinaler har verkligheten knackat på.
Annons
Det är lätt att förstå lockelsen i att vara trendspanare. Att vara tidigt ute med taken som andra kommer haka på.
När det är VM vill alla tycka till. Måttligt fotbollsintresserade kolumnister, radioröster och kulturjournalister rycker ut med sina betraktelser efter att ha sett ett gäng matcher från tv-soffan med vinglaset i näven.
Under och strax efter gruppspelet handlade mycket om skrällagen och att den europeiska dominansen höll på att brytas, eller åtminstone utmanades på allvar. Nu kommer resten av världen!
Själv tänker jag mest: vänta bara.
Europa dominerar lika mycket som de brukar. Ett medelmåttigt Premier League-lag är förmodligen minst lika bra som Sydamerikas bästa. MLS och Gulfligorna kommer aldrig kunna utmana. Kinas jättesatsning som skulle rita om fotbollskartan blev ett haveri.
Allt det där märks när det kommer till mästerskap.
Enskilda nationer som Japan och Marocko (med mestadels spelare födda i Europa) har tagit tydliga steg genom enträget arbete, men de måste fortsatt ses som undantagen. Senegal, Egypten och Elfenbenskusten har starka lag, men kan väl styrkemässigt placeras i ett europeiskt VM-mittenskikt. Sydamerika har varit sämre än vanligt.
Att Tyskland misslyckades i VM på nytt sticker ut. Att Italien inte kvalade in den här gången heller likaså – även om det senare också vittnar om hur hur hård konkurrensen är på vår kontinent. Om man skulle ranka lagen som inte tog plats bland de 48 som är med skulle förmodligen Italien, Danmark, Polen, Ukraina, Serbien och Grekland ligga mer eller mindre på rad.
Och framför allt: När det återstår åtta lag i VM är det bara Argentina och Marocko som kommer från andra världsdelar än Europa. Frankrike har den bästa truppen, följt av Spanien. Det är i sig inte ett absolut facit på kontinenternas styrkeförhållanden – ett VM är för kort för att dra sådana slutsatser, men det säger en hel del. Den inbördes relationen mellan jättarna på vår kontinent har förändrats i vissa avseenden, Norge har en supergeneration och en perfekt tajming, men i det stora hela är det mesta ungefär som vanligt.
Själv är jag överraskad över hur lyckat det blev med 48 lag. Om vi för ett ögonblick tillåter oss att bortse från Infantino/Trump-spektaklet, VAR-eländet och den fullständiga Balogun-skandalen har VM innehållit massor av härliga matcher och vissa förmodade blåbär av typen Kap Verde som stuckit ut. Jag är fortfarande tveksam till asymmetrin med 48 lag och sextondelsfinaler men ett utvidgat VM fungerade bättre än jag trodde.
Likväl är världsordningen intakt. Till en början piggade det upp med enskilda skrällgäng innan tyngdlagen tog ut sin rätt. Europa är snudd på överlägset även denna gång. Det är kanske inte den hetaste spaningen som man kan tvinga fram från VM 2026, men den träffar betydligt bättre än de vi läste och hörde för någon vecka sedan.
