Staden och Polisens initiativ är ett exempel på varför samverkan runt fotbollen så ofta brakar samman.

Det menar Anders Almgren, verksamhetsansvarig på Enable.

– Cheferna som har sett presentationen kommer att ta med sig en grundläggande bild av nuläge och problem som kanske inte stämmer, säger han.

Annons

Enable Sverige är en organisation som arbetar med dialog, konflikthantering och relationsskapande processer runt fotbollen och dess centrala aktörer. Anders Almgren, som är verskamhetsansvarig, ser presentationen som visats för Stockholms stad och Polisen som problematisk.

– Vi i Enable har tittat mycket på processerna bakom varför samverkan havererar i de relationskriser som brukar uppstå runt fotbollen. Det här ser jag som en typisk illustration av det, säger han.

Hur Stockholms stad och Polisen kommer att ta vidare arbetet runt risksupportrar är än så länge oklart. Båda parterna har poängterat att presentationen inte är ett beslutsunderlag, men Anders Almgren vill inte avfärda dokumentet som ”oviktigt”.

– När man inleder en process pekar man ut en riktning som inte kommer att försvinna. Om man inte inleder en analys- eller arbetsprocess med noggrannhet och från en gedigen kunskapsbas, så riskerar man att gå snett även i fortsättningen. Cheferna som har sett presentationen kommer att ta med sig en grundläggande bild av nuläge och problem som kanske inte stämmer.

Almgren fortsätter:

– Jag ser två återkommande orsaker till att vi hamnar i den här typen av problem i samverkan mellan polisen och fotbollen. För det första att man tycker att det är rimligt att sätta igång ett sådant här arbete utan att involvera fotbollen som kan vara med att diskutera och analysera. Notera att dragningen avslutas med ett förslag om att tillsätta en central styrgrupp för arbetet framåt. Givet att inte fotbollen var involverad i samband med presentationen, så kan man fråga sig om de ansågs vara viktiga deltagare i styrgruppen. Och då gäller det ändå ett område där två av landets största klubbar (Hammarby och Djurgården) spelar sina matcher.

– Det andra är att man tycker att det är rimligt att sätta igång processen utan ett gediget underlag. Man hänvisar till exempel till material från England om hur vissa grupper upplever tryggheten på läktarna, trots att vi i Sverige har årliga undersökningar om precis det. Vill man veta något som inte finns i undersökningarna kan man kontakta Svensk Elitfotboll, så kommer man säkert kunna enas om kompletteringar av frågebatteriet. Då slipper man sitta och gissa. Sefs analys visar att den upplevda tryggheten ökar, och ska man säga någonting annat bör man ha ett relevant underlag för det. Det är klart att man riskerar att hamna snett annars.

Fotbollen, såsom Sef, har sina egenintressen. Kan det då inte finnas en poäng i att inte involvera dem till en början?

– Det finns absolut sammanhang där det är rimligt aktörer gör analyser själva. Det är inte konstigare än att även fotbollen gör det. Men här handlar det av allt att döma om början på ett samverkansarbete, där en lägesbild börjar spridas. Därtill med hårt värderande konnotationer, Man frågar sig exempelvis om det ”ska vara så här?” Då är man rätt långt fram i både process och analys.

Anders Almgren reagerar också på påståendet om att förskolebarn leker huliganer.

– Om idén med filmen är att unga påverkas av en intern kultur, ja, det kan man väl säga – det gäller alla människor. Klart det finns barn eller unga supportrar som kan lockas av vissa destruktiva normer runt supportermiljön. Men man får ändå begära att de har konkreta exempel om man påstår att barn leker huliganer. Det låter som något som har tagits ur sitt sammanhang och som inte är särskilt kunskapsbaserat.