Djurgården radade upp målchans efter målchans. Men Elfsborg drog det längsta strået. Här är våra spaningar efter 1–2-förlusten. [show_ad id=3] Elfsborg på bortaplan under onsdagskvällen och Hammarby på söndag. Förutsättningarna pekade mot rotation i Jani Honkavaaras startelva, och så blev det också. Mikael Marqués, Peter Langhoff och Joel Asoro klev in från start i stället för Jacob Une, Hampus Finndell och Oskar Fallenius. Och framför allt Joel Asoro fick en pigg start på matchen. Redan inom de första fem minuterna hade han ordnat fram en hörna och skickat in ett inspel som studsade farligt i straffområdet. Det var också bortalaget som öppnade starkast. Elfsborg hade inga problem att sjunka ner och invänta lägen för omställningar. Detta gav Djurgården mer tid med bollen, och centralt hittade Bo Hegland ytor vid flera tillfällen. Mittfältaren tog sig fram i bra lägen och testade avslut utifrån vid mer än ett tillfälle. Precis innan klockan tickade upp mot 20 minuter kom också Djurgårdens utdelning. Piotr Johansson fick stå helt ostörd i straffområdet och kunde enkelt nicka in en perfekt slagen hörna från Bo Hegland. Men ledningen blev dock kortvarig. Fem minuter senare var ställningen utjämnad. Matias Siltanen hamnade på efterkälken och drog ner Sebastian Holmén i straffområdet – och domaren var snabb med att peka på straffpunkten. Fram klev Frederik Ihler som säkert placerade in 1–1. Kvitteringsmålet gav Elfsborg viss energi, men Djurgården reste sig snabbt och avslutade halvleken bäst. Den andra halvleken fortsatte i samma spår som den första avslutades. Djurgården hade mycket boll och kontrollerade stora delar av spelet, men till skillnad från i första halvlek skapades betydligt mindre framåt. Kristian Lien hade en anonym afton och syntes inte till särskilt mycket i offensiven. Han kom dock nära efter en nick mitt i halvleken. Med kvarten kvar fick nyinbytte Jeppe Okkels ett gyllene läge helt fri med målvakten. I stället för att placera avslutet mot någon av stolparna gick skottet rakt på målvakten. Djurgården fortsatte att trycka på i jakt på ett segermål. I slutskedet var Ahmed Saeed nära när hans avslut täcktes. Under de här minuterna hängde ett avgörande i luften – men det ville sig inte hela vägen för gästerna. I stället avgjorde Elfsborg i den 88:e minuten efter en olycklig situation mellan Max Larsson och Jacob Rinne. Honkavaara hade gjort läxan Trots tränarbyten går det fortfarande att känna igen Elfsborg. Mycket av det som Jimmy Thelin byggde upp lever kvar. De gulsvarta är bekväma i att ha mindre boll, ligga rätt i sina positioner och invänta rätt lägen. Därför var det heller ingen slump att Jani Honkavaara inför matchen pratade om vikten av kontroll. Och det syntes i laguttagningen. Peter Langhoff, som själv beskriver sig som en kontrollerande mittfältare, klev in från start – och gav omedelbart Djurgården ett lugn. Med enkla, men precisa passningar, lyckades han gång på gång spela igenom Elfsborgs lagdelar. Det öppnade ytor centralt, där Bo Hegland fick mer utrymme att operera. Där fyllde även Joel Asoro och Patric Åslund på genom att vandra in från kanterna, vilket gjorde att Djurgården ofta fick numerärt övertag centralt. Med de justeringarna fick Djurgården både kontroll på matchen och fler spelare i de farligaste ytorna. Matchplanen satt. Men precis som tidigare finns det en detalj i anfallsspelet som fortsatt skaver. Ett återkommande problem Det såg likadant ut mot Malmö FF, i andra halvlek mot Kalmar FF och egentligen stora delar av förra säsongen. Djurgården är genomgående bra, ibland riktigt bra, i spelet mellan straffområdena. Där kontrollerar laget matcher, flyttar bollen och hittar rätt ytor. Men ju närmare mål laget kommer, desto mer förändras bilden. Det är som att något låser sig i sista tredjedelen. Anfall rinner ut i sanden, den sista passningen fastnar på en fot, eller så blir avsluten aldrig riktigt farliga. Det återupprepade sig även i Borås. Djurgården spelade sig elegant från backlinje upp till offensivt mittfält och skapade fem mot tre-läge. Bo Hegland fick gott om tid och alternativ, men valde ett svårt distansskott i stället för att spela vidare. Strax därefter kom både Max Larsson och Patric Åslund i bra lägen, men utan att på allvar testa Isak Pettersson i Elfsborgsmålet. I andra halvlek var det Jeppe Okkel och Ahmed Saeeds tur att missa. Det är svårt att lasta Jani Honkavaara för allt det här. Djurgården tar sig dit de ska. Det är snarare kvaliteten som saknas hos flera av de offensiva spelarna. Plötsligt i en jagande position Allsvenskan är ovanligt svårtolkad i år. Få lag känns självklara i toppen. Hammarby har tappat poäng i hälften av sina matcher, Mjällby har inte fått den start man hoppats på, IFK Göteborg har hackat ordentligt och Malmö FF har plockat poäng utan att riktigt imponera. I stället är det Sirius som sett mest stabilt ut hittills. Det gjorde att Djurgården hade ett gyllene läge att haka på i toppstriden och samtidigt skapa lite andrum gentemot flera av konkurrenterna. Men trots en rad målchanser blev det noll poäng hem till Stockholm. Säsongen är fortfarande ung, men Djurgården har redan hamnat i ett läge där de måste jaga. Och nu väntar dessutom en tuff period med Hammarby, IFK Göteborg, AIK och Sirius i kommande fyra. Om Djurgården inte tar sig igenom den sviten på ett bra sätt riskerar laget att redan efter våren ha hamnat för långt efter i tabellen. I slutet av veckan ställs Djurgården mot Hammarby. Blåränderna jagar revansch efter den sena förlusten i Svenska cupens kvartsfinal.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier