Gunnar Strömmer och Jakob Forssmed önskade ett slut på tjafset.

Per Engström tog ut segern i förskott.

Men det verkar bli supporterrörelsen som skrattar sist.

Annons

När nyheten om att Anders Hübinette skulle utreda läktarfrågor på regeringens uppdrag dök upp suckade jag.

Det var lätt att se hur de kommande två åren skulle se ut. Uppdraget gick främst ut på att undersöka om det borde vara hårdare tag och till det anlitades en expertgrupp med bara eller nästan bara hårdare tag-förespråkare. Ett resultat efterfrågades och ett resultat levererades, såsom statliga ”utredningar” tenderar att se ut nuförtiden. 

Underlaget som presenterades var tunt, men det bekymrade inte Anders Hübinette, justitieminister Gunnar Strömmer och idrottsminister Jakob Forssmed när de la fram förslag om ändrade lagar, förlängda straff och tillträdesförbud. Istället skulle saken äntligen vara biff, menade Strömmer. Nu fanns det en gyllene möjlighet att ta i med hårdhandskarna – såvida det blev slut på tjafset. 

Men tjafs blev det. Remissvaren var mestadels positiva, men kritiken var på andra håll svidande. Inte minst från Svea Hovrätt som dömde ut förslagen som ologiska och dåligt underbyggda. Även andra parter, som Enable, Malmö Universitet och den i stort sett samlade fotbollsrörelsen argumenterade emot repressionen, men det lär ha varit hovrättens ord som vållade mest huvudvärk för de ansvariga ministrarna.

Därefter har debatten svängt och det överraskar mig. Hårda tag är som bekant gångbart i dagens politik och att hamra in rejäla och till synes handlingskraftiga budskap om fotbollsstöket brukar gå hem ute i stugorna.

Men inte denna gång, vad det verkar. Supporterrörelsen har mobiliserat med framgång och olika röster i medierna har ifrågasatt utredningens kvalitet och förslagens effektivitet. I den politiska debatten stod det fort klart att frågan polariserar även inom partierna och såväl på kommun- som risknivå har det höjts kritiska röster.

När jag nyligen besökte på ett seminarium arrangerat av Enable och Handelshögskolan höll riksdagsledamöterna Lars Isacsson (S) och Jesper Skalberg (M) med varandra om att man borde gå varsamt fram med tanke på att fotbollskulturen blomstrar och ordningsstörningarna har gått ned under de senaste säsongerna då exkluderingsstrategin tillämpats. När jag gjorde en intervju med den förstnämnde spådde han att de repressiva förslagen kommer att motas i grind. Dels till följd av anledningarna som redan är nämnda, men också av prioritetsskäl. Det finns ju en del andra problem att ta tag i samhället och enligt vad jag hört har Moderaterna svängt – eller åtminstone vacklar – i frågan.

Utvecklingen måste ses som ett nederlag för idrottsminister Jakob Forssmed som profilerat sig i frågan men som varit osynlig på slutet. Även för Per Engström, som var nationellt idrottsansvarig hos Polisen i flera år, lutar det åt en prestigeförlust: Noa-chefen pratade innan han hastigt kopplades bort från idrottsfrågorna om förslagen som om de redan var beslutade. 

För fotbollen, och supportrarna, ser det däremot ut att bli en seger och ett nytt kvitto på vad gemensamt lobbyarbete kan resultera i, för deras röst har spelat roll. Med det hindret ur vägen kan supporterrörelsen fokusera på det som ger bäst resultat om man vill ha tryggare idrottsevenemang, det vill säga att påverka kulturen inifrån.