”Fick hybris – trodde att jag var bättre än jag var”

Andreas Isaksson, snart 37, börjar känna sig sliten.
Han längtar efter mer tid till att vara med familjen, spela padel och fiska i sjöarna i Västmanland.
Fotboll Sthlm tog ett snack med den förre landslagsmålvakten om det snabba genombrottet, tjatet om att han är för dålig med fötterna och hur den perfekta avslutningen med Djurgården hade sett ut.

Han har spelat 133 landskamper, tillhört Juventus och Manchester City och blivit vald till årets målvakt på Fotbollsgalan inte mindre än tio gånger. Zlatan Ibrahimovic – den ständige följeslagaren i landslagen – menar att han är Sveriges bästa målvakt genom tiderna.
Trots att Zlatan inte är ensam om åsikten har det alltid funnits ett slags mystik kring Andreas Isaksson. Få vet särskilt mycket om honom som person. Själv har jag varit på ett gäng landslagssamlingar där journalisterna flockats runt inhoppare och bänkspelare medan den självklare målvaktsettan och nyckelspelaren Isaksson passerat förbi obemärkt.
Varför?
Tja, han säger inte så mycket. Samtidigt som lagkamrater har vittnat om att Isaksson har en både varm och humoristisk sida har han framstått som rätt tråkig för oss i medierna och bortsett från några spontana känsloyttringar i samband med matcher har han knappt bjudit på en enda minnesvärd rubrik genom åren. Därför känns svaret när jag frågar om han vill läsa sina citat innan den här intervjun publiceras talande.
– Du får inga citat av mig.
Kommentaren kommer med ett litet leende som visar att Isaksson är medveten om självbilden. Men när vi suttit ner och pratat en halvtimme så tycker jag ändå att vi kommit en bit.

HUVUDET HÖGT. Isaksson firar Djurgårdens cupguld efter sex raka nollor. FOTO: BILDBYRÅN

Vi ses på Kaknäs, Djurgårdens träningsanläggning. Ute på träningsplanen kör spelarna ett relativt lugnt pass, men den här gången befinner sig Isaksson i gymmet. Någon anledning till oro är det emellertid inte.
– Jag har haft mycket näsblod på slutet så nu har jag bränt näsan för att få stopp på det. Jag måste vila ett par dagar från träningen.
Har det stört din fotboll?
– Nej, inte på matcher. Men det var jobbigt när det kunde hända när som helst.
Hur har din vår varit tycker du?
– Det har gått okej. Jag har varit ganska stabil men gjort något misstag och känner att jag har mer att ge. Jag hoppas att jag spelar bättre i höst och hjälper laget mer än jag gjort hittills.
Vad vill du göra bättre?

– Jag har inte haft så mycket att göra. Men när vi förlorat känner jag att jag hade kunnat hjälpa mer. Jag har inte tagit några extra poäng till laget som jag gjorde i fjol.
Isakssons beskrivning är blygsam, för hans vår har varit bra. I Allsvenskan har han spelat elva av tolv matcher (Djurgården har släppt in elva mål) och i cupen spikade han igen helt: på sex matcher släppte han inte en boll förbi sig, trots att Djurgården mötte Häcken, AIK och Malmö i slutspelet.
– Det var jävligt stort att vinna cupen. En otrolig känsla att komma tillbaka till Djurgården och ta hem första titeln på tretton år.
Har du någon titel under åren utomlands?

– Nej, jag har inte det. Vi vann cupen i PSV men då var jag skadad i finalen. Vi var nära att vinna ligan men det gick aldrig.
Om du jämför dig som målvakt nu och för tio år sedan, vilken är största skillnaden?
– Jag är stabilare och gör färre misstag. Och tar mer ansvar. Men jag har inte samma snabbhet. Fysiken och reaktionerna är inte de samma. Det är naturligt, men jag tycker att jag håller ganska hög nivå fortsatt.
Håller du samma nivå rentav?

– Nej, det vet jag inte. Nu spelar jag på en lägre nivå än tidigare så det är klart att jag var bättre då.
Vilken är största skillnaden mellan en toppliga och Allsvenskan för en målvakt?
– Snabbare spel, högre kvalitet på avsluten. Och mer fysik, i Allsvenskan är anfallarna ganska snälla på fasta situationer.
Var är det värst?

– I England helt klart. Där lärde jag mig mycket. Jag tror att det varit väldigt bra att prova att spela i många olika ligor.
Tränar du på ett annorlunda sätt nuförtiden?

– Ja, jag tränar mindre. Jag börjar bli gammal och konstgräset sliter på kroppen, det är hårt och stumt. Vi tränar kanske tre veckor på gräs om året men annars är det konstgräs. Jag är glad att jag inte haft konstgräs i för många år.

I Allsvenskan är anfallarna ganska snälla på fasta situationer.

Det finns två historieskrivningar om Isakssons unga år som fotbollsspelare. Den ena kan vi kalla allmänhetens och handlar om att han tidigt var en talang utöver det vanliga. Eftersom jag själv är ett halvår yngre och uppvuxen med fotbollen i Skåne kan jag med gott samvete intyga att så var fallet. När jag var 15 deltog jag på ett distriktslagsläger i Landskrona och då var jag och mina lagkompisar överens om att den långe killen från Östra Torp var lägrets bästa målvakt.
Den andra versionen då? Den står Isaksson själv för.
– Jag var inte så bra när jag var 15, säger han snabbt.
Det tyckte jag och mina kompisar.
– Haha, det var snällt. Under de första lägret hade jag en dålig dag och kom inte vidare till nästa steg. Men till sist kom jag ändå med i Skånelaget för att tränaren i Trelleborg tjatade in mig.
Exakt hur bra Isaksson var vid 15 års ålder låter vi vara osagt, men en sak kan vi iallafall slå fast: utan tränaren Jan Ericsson hade han inte nått dit han gjort. Ericsson, som idag är 74 år gammal, är något av en legendar i Trelleborg och är känd för att få klubbens målvakter att blomstra. Förutom Isaksson har Daniel Andersson, Richard Richardsson, Fredrik Persson och Viktor Noring alla fått stora genombrott i TFF-tröjan.
– Jag hade Janne från 12-13 års ålder till jag lämnade klubben. Han var extremt engagerad och vi tränade otroligt hårt, helt galet hårt egentligen. Man kunde inte säga nej till Janne, han var som en stor björn som sa “Nu tränar vi!” och då sa man alltid okej. Även om man inte var så sugen så motiverade han en.
Och den stilen passade dig?

– Ja. Just engagemanget och de hårda passen har betytt mycket för mig. Han fick in ett tänk i mig om att man aldrig kan slappna av och det har jag haft nytta av i hela mina karriär. Man blir avslöjad direkt om man tappar några procent i koncentration. Det är därför som han fått fram så många bra målvakter.

GRÖNGÖLING. En 17-årig Isaksson i Trelleborgs mål våren 1999. FOTO: BILDBYRÅN

Isakssons genombrott i elitfotbollen kom blixsnabbt.
Inför den allsvenska säsongen 1999 skadade Trelleborgs förstemålvakt Daniel Andersson sig. Klubbledningen funderade på att ta in rutinerade Dick Last från IFK Göteborg men bestämde sig i slutändan för att satsa på den där talangfulle 17-åringen från juniorlaget.
När vårsäsongen var över hade Isaksson inte bara övertygat – han hade gjort succé.
SVT-experten och gamle stjärnmålvakten Thomas Wernersson plockade ut honom i “Vårens lag” i Fotbollskväll, och självförtroendet växte hos den annars tillbakadragne tonåringen.
– Det var jävligt häftigt när jag tänker tillbaka. Det gick otroligt fort, kanske för fort, för jag var väldigt grön. Jag fick nog lite hybris, trodde att jag var bättre än jag var.
Uppvaknandet blev hårt. På sommaren 1999 köpte Juventus in den svenske talangen – och genast förstod Isaksson att vägen till toppen var lång.
– Det var en bra reality check, en helt annan nivå. Alla hade så sjukt bra teknik och spelförståelse. Jag kom från en ganska liten klubb i Sverige till världens kanske största och det var en otrolig omställning, både vad gäller träning och allt runtomkring.
Vad var speciellt med Juventus målvaktsutbildning?

– Det var mycket teknikträning. Fallteknik, greppteknik, allt egentligen. Det var grymt.
Men det var tufft socialt?

– Ja, jag trivdes inte så bra. Det var svårt med språket och alla i laget var äldre. Jag gick hem ensam efter träningen, för jag hade inga direkta kompisar och bodde själv i en lägenhet. Erik Edman spelade i Torino och vi hängde rätt mycket men han var nog bara där ett halvår.
Snart lämnade även Isaksson Turin. Inför säsongen 2001 skrev han på för Djurgården, vilket blev en personlig och sportslig fullträff.
– Det var värsta lyftet för mig. Att få spela, känna glädje, känna sig viktigt i ett lag. Och vi hade ett fantastiskt lag, det kunde inte bli mycket bättre än att kicka igång karriären på det sättet. De åren har format mig.
2002 och 2003 vann Djurgården Allsvenskan. Efter EM-slutspelet 2004 tog Isaksson steget ut på kontinenten på nytt – den här gången stannade han ute i tolv år i tur och ordning i Rennes, Manchester City, PSV och Kasimpasa.
Sedan lockade Sverige igen. Att Isaksson skrev på för Djurgården på nytt sommaren 2016 har han aldrig ångrat.

KLASSISK BILD. Kim Källström och Andreas Isaksson efter SM-guldet 2003. FOTO: BILDBYRÅN

Den 4 november spelar Djurgården mot Dalkurd borta, vilket med stor sannolikhet blir Isakssons sista match. Inför säsongen gick han ut med beskedet om att han lägger handskarna på hyllan när serien är över. När jag frågar vad som skulle kunna få Isaksson att ompröva sitt beslut verkar det först som han överväger att fortsätta, men den chansen förefaller till sist minimal.
– Man ska aldrig säga aldrig… men nej, det känns som att det räcker. Jag saknar att vara ledig med familjen, framförallt på helgerna. Jag pendlar från Norberg som ligger utanför Avesta och det är en bit att köra. Ibland sover jag i en övernattningslägenhet här i Stockholm men det sliter ändå på mig.
Anledningen till att Isaksson och familjen med två barn, åtta och tolv år gamla, bosatt sig i Norberg beror på att frun Marielle är uppväxt där. Själv har Isaksson också hittat rätt bland sjöarna och skogarna i Västmanland.
– Jag trivs väldigt bra, det är lugnt och skönt. Vi blev lite trötta på stadsliv när vi bodde så länge i Istanbul.
Hur går fisket då?

– Haha, jag har inte fiskat så mycket på slutet. Men det är en stor passion som jag haft länge. Det ser jag fram emot att få tid till, liksom att spela padel. Man kan ju inte bli helt förslappad. Jag har faktiskt öppnat en padelhall i Avesta tillsammans med några kompisar där. Vi hade ingenstans att spela så vi öppnade helt enkelt på egen hand.
Har det kommit mycket folk?
– Ja, alltså, det är ett litet ställe så det är inga enorma tillströmningar, men det funkar absolut. Och det är jävligt kul att spela även om jag inte är så bra.
Vilka är svagheterna?
– Jag har spelat kanske femton gånger senaste halvåret, så det är nog helheten, haha.
Så där har du en plan för framtiden?

– Det är ju ingen heltidsyssla, men en hobby i alla fall. Jag har ingen riktig plan annars. Främst ska jag ta det lugnt ett tag, jag har egentligen inte varit riktigt ledig sedan karriären började. Det är frustrerande när barnen och alla andra föräldrar är lediga, men aldrig en själv.
Är du inte sugen på att spela mästerskap nu när det är VM?
– Inte alls! Det har jag inte känt under kvalet heller. Jag trodde jag skulle bli lite avundsjuk när VM började men det blev jag faktiskt inte alls. Men jag tycker att det ser jävligt intressant ut för Sverige.

TYNGSTA FÖRLUSTEN. Isaksson får tröst av Hollands målvakt Edwin van der Saar efter straffavgörandet i EM 2004.
FOTO: BILDBYRÅN

Under alla dina år var du ohotad etta. Men du fick ibland kritik för att du var för dålig med fötterna. Hur ser du på det idag?

– Jag har jobbat mycket med det, för spelet har utvecklats mycket. När jag kom fram räckte det att skicka långt, det var ju först i mitten av 90-talet som reglerna om hemåtpass ändrades. Vi var nog lite sena i Sverige också. Nuförtiden har målvakterna en fördel jämfört med mig. Men jag tycker inte att jag varit så dålig som vissa, journalister till exempel, vill ha det till.
Jag kan faktiskt inte komma på några större misstag med fötterna som du har gjort.
– Nej, inte i landslaget i alla fall. I klubblagen har det kanske hänt någon gång men jag tror att kritiken hänger ihop med att jag är lång och gänglig och att det därför ser mindre naturligt ut för mig.
Har det retat dig någon gång?

– Nej, det har varit mer inspirerande. Kritik i måttlig mängd kan man utvecklas av. Men när supportar och journalister är på hetsjakt efter vissa spelare är det förstås inte bra, det är tungt att ta.
Har du haft någon sådan period?
– Nja, kanske någon gång. Men för mig har det viktigaste alltid varit vad tränare och medspelare tycker. Där måste man känna förtroende. Och ska jag vara helt ärlig så kan supportrar och journalister inte speciellt mycket om fotboll.
Vissa kan väl?

– Ja, fast inte om du jämför med spelare och tränare.
Om vi går till de fina minnena: vilken är höjdpunkten i landslaget?

– EM i Portugal. Vi hade sjukt bra stämning och lag. Tyvärr tog det slut mot Holland i kvarten men där hade vi gått vidare med lite tur. Vi skulle gått längre med det laget.
Kan du vakna på natten och gräma dig över förlängningen med två ramträffar och förlusten på straffsparkar?

– Nej, då tror jag att man blivit tokig. Den tanken kan förstås dyka upp men då gäller det att döda den rätt hårt.
Du är inte så sentimental av dig?
– Nej, det är jag väl inte. Men det var otroligt att spela mästerskapen, det har varit höjdpunkterna i karriären.
Vårt samtal ebbar ut. Som en avslutning ber jag Isaksson om att teckna ett fint scenario för hans sista höst i fotbollskarriären – och får ett mycket Isakssonskt svar tillbaka. Även om intervjun ett tag kom igång rätt bra verkar det nu som att Isaksson tycker att han bjudit på sig tillräckligt.
– Ett fint scenario? Jag kan inte lova att vi ska slåss och SM-guldet men jag hoppas i alla fall att vi ska vara där uppe och kämpa om det.