FREDRIKSTAD, NORGE.
Ingen visste hur ont han hade.
Men när slutsignalen gick var smärtan som bortblåst.
Fotboll Sthlm åkte till Tarik Elyounoussis familjepizzeria för att prata om en säsong som ledde fram till hans bästa stund i livet.

Det ser ut som en vanlig pizzeria, vilket det väl i ärlighetens namn också är.
Men på samma gång är Fredrikstad Pizza & Grill något av ett kändishak i det sydnorska samhället vid den svenska gränsen. För här är ju här som man stöter in i Fredrikstads fotbollskungar Mohamed och Tarik Elyounoussi titt som tätt.
Så även denna dag ska det visa sig, för det är Mohamed Elyounoussi som hälsar mig välkommen när jag kliver in på restaurangen. Men nej, det är inte den Mohamed.
Inte 24-åringen som kallas för “Moi” och som spelar i Southampton och förmodligen är Norges allra bästa fotbollsspelare för stunden. Utan Mohamed – Tariks 36-årige storebror.
– Det är många som tar fel på oss. Jag ser väldigt ung ut, det är något med våra gener i familjen. Jag vet inte hur många förfrågningar som jag får på Facebook, säger Mohamed med ett leende.
– Alla tror att jag är “Moi”. Och han har ju också jobbat här på pizzerian.

För att undvika förvirring är det bäst att vi reder ut ett och annat direkt. “Moi”, fotbollspelaren alltså, är kusin till Tarik. För att göra det hela än mer komplicerat är “Mois” och Tariks pappor bröder och mammorna systrar. Det gör att “Moi” och Tarik är något som på engelska kallas för super cousins. Det är Mohamed och “Moi” också, som förutom att de delar namn alltså även är lika till utseendet. Mohamed har också en idrottskarriär bakom sig, för som tonåring blev han marockansk mästare i taekwondo. Mohamed fick ett tag med sig Tarik till träningarna, men det passade inte den yngre brodern.
– Tarik var för mjuk för taekwondo. Men han var fantastisk på fotboll, säger Mohamed.
Så kommer Tarik också in på pizzerian.
– Snackar ni om kusingrejen? Det är inte så konstigt egentligen. Det är inget skumt eller så, säger Tarik med ett leende.
AIK-spelaren är trött efter ett hårt gympass, men humöret är gott. Han har nyligen varit på Kuba för att varva ner efter sin kanske mest prövande höst i karriären. Efter SM-guldet var klart spelade han två landskamper vilket egentligen var galenskap med tanke på hur ont han hade. Under de två sista omgångarna i Allsvenskan kändes det som han knappt kunde springa. Och än mindre slå avgörande frisparkar.

Annons



Tarik flyttade till Fredrikstad som elvaåring 1998. Han minns att han kom på hösten och att han inte alls trivdes till en början. Omställningen från solen i Marocko till mörkret i Norge var svår att hantera och han saknade sina vänner. Men eftersom han kunde franska, och därmed det latinska alfabetet, lärde han sig sitt nya språk snabbt. Dessutom tog han en genväg till populariteten genom fotbollen. På en av de första rasterna placerades Tarik i mål – vilket han hatade – och när bollen kom till honom visste han knappt vad han skulle göra. Men sedan kom han på att han alltid kunde dribbla. Några sekunder senare hade han fintat bort samtliga motståndarna och skjutit bollen i mål, och i samma stund var han en i gänget.
Fotbollsbegåvningen var lika självklar när han spelade i organiserad form. Till en början spelade han i småklubbar men som 17-åring gick han till Fredrikstad FK, landets mest framgångsrika klubb efter Rosenborg, trots att FFK numera spelar i division 1.

Tarik blev utnämnd till årets unga spelare i Norge både 2006 och 2007 och kunde välja och vraka bland erbjudanden som 20-åring. Valet föll på Heerenveen som kändes som ett lagom steg i karriären, men där gick ingenting som Tarik hade tänkt sig.
– I efterhand är det lätt att se att det var fel val. Jag lämnade pojkrummet för Heerenveen och just det året var det bara kaos där. Jag tror att jag hade fem tränare. Jag valde det för att det kändes tryggt och gott, men det var hårda armbågar som gällde. Det var ett märkligt upplägg. Det fanns ingen assisterande tränare eller spelarutvecklare som hjälpte de unga spelarna. Jag fick göra allt själv. Man kan säga att jag inte var tillräckligt mogen, och det stämmer nog, men det är klart… hade jag valt samma väg som “Moi” (som flyttade till Molde som 20-åring och därefter till Basel innan han var redo för Premier League) hade det kunnat bli bättre. Att ta steg för steg och hela tiden få speltid. För mig blev det mycket fram och tillbaka under de åren.
Hur bra hade du kunnat bli? Du har ändå spelat i Hoffenheim i flera säsonger och vunnit ligan i Grekland.
– Ja, det kan man fundera på!
Tarik skrattar.
– Man kan inte tänka så. Jag har ändå haft en väldigt bra karriär. Jag har sett och upplevt mycket, säger Tarik på svenska.
Flytten till AIK innebar att han snabbt lärde sig ett nytt språk att lägga till arabiska, tamazight, franska, norska, engelska, holländska och tyska som han behärskar.
– Det är väldigt bra att kunna så många språk. Min bakgrund och fotbollen har gett mig det. Fotbollen har gett mig det mesta, nästan allt.
Och nu är du svensk mästare.
– Ja, vilken upplevelse det var alltså. Jag tror inte att norrmännen förstår hur stort det är med ett SM-guld. Det var den bästa stunden i mitt liv. Jag har inte fått barn än (Tariks flickvän Hedda är höggravid) och det lär nog slå ut det. Men hittills är det faktiskt det bästa minnet av alla. Hela hösten var så speciell. Tänk att Norrköping blev tvåa på 65 poäng.

Annons

Hösten var inte bara speciell, den var en enda lång pärs. AIK:s stora försprång i tabellen gjorde att många tidigt räknade hem SM-guldet. Utåt sett höll spelarna och ledarna uppe fasaden och sa att de minsann inte kände av pressen, men Tarik ger en annan bild.
– Det är klart att det var mycket press. Alla säger att vi ska vinna, men när man varit med ett tag vet hur mycket som kan gå fel. Vi var tvungna att vara väldigt fokuserade.
När var det som värst?
– Den sista veckan. När vi spelade 0-0 mot Sundsvall… det var hemskt. Egentligen mest för supportrarnas skull. Det hade kommit 50 000 åskådare och vi skulle bjuda dem på en riktig fest men istället blev det ingenting. Det var som att man bjudit in alla sina bästa vänner till sig och sedan när festen ska börja säger man: “Sorry, jag har blivit sjuk, ni får gå hem igen.”
För Tariks del var det med nöd och näppe som han klarade av att spela. En lårskada som hade plågat honom ett tag var på väg att brista ordentligt.
– Sista 20 minuterna mot Sundsvall gick jag på ren vilja. Det gjorde bara så fruktansvärt ont.
Ändå har ett klipp där du jagar bollen som en galning fått stor spridning.
– Jag har sett det! Jag tror inte att jag tänkte mig för riktigt. Men jag kände att energin började ta slut, det blev lite stilla på läktarna, och jag vill så gärna få upp energin. Det var en ren adrenalinkick, för jag vet att det smittar av sig på de andra spelarna.

Tarik deppar efter en av alla brända chanser mot Sundsvall. FOTO: BILDBYRÅN

Veckan inför den sista matchen mot Kalmar slets Tarik mellan hopp och förtvivlan. Första gången som han tränade var dagen före matchen, men då handlade det bara om att repetera fasta situationer. Till sist gick det trots allt att spela mot Kalmar, vilket var mer eller mindre nödvändigt med tanke på att AIK saknade hela sitt ordinarie tremannamittfält Adu/Olsson/Larsson.
Tarik hade också en fot med i avgörandet. För det var hans frispark i slutet av halvleken som träffade Robin Janssons panna.
– Jag ville egentligen inte slå frisparkar, för jag visste att jag riskerade en riktig bristning. Bartosz (Grzelak, assisterande tränare) hade frågat om jag kunde och jag sa “max en eller två.” När vi fick den här frisparken frågade jag Nico (Stefanelli) men han sa “please, ta du den!” Så då fick jag göra det ändå.
Siktade du på Robin?

– Nej.
Inte?

– Jag tyckte att vi hade varit alldeles för dåliga på fasta situationer. Vi har längden, fysiken och serven och borde ha gjort mycket mer mål. Många gånger hade vi slagit höga frisparkar och hörnor som vi nickat över eller som motståndarna rensat, så nu ville jag sätta fart på bollen. Det lyckades jag med, men bollbanan blev egentligen för låg.
Men nu är det ett klassiskt idrottsögonblick.
– Ja, jag för gåshud när jag tänker på det. Tänk att det är så små marginaler. Jag skulle inte slå den, den gick för lågt…
…och hade Robin haft en annan frisyr så hade det kanske inte blivit mål.
– Haha! Ja, och Robin klipper sig ofta, han vill få till den där (Tarik drar handen längs med hjässan). Vi ska vara glada att han inte hade klippt sig just den dagen.
Tarik stannar upp.
– Robin… vilken historia. Min första match med AIK var mot Oddevold i cupen där Robin spelade. Det var en usel plan, helt livsfarlig att spela på. Det blev irriterat mellan mig och Robin och jag fick gult kort. Han märktes direkt, för han ser ju halvt crazy ut med den frisyren och fysiken. Jag har sagt åt honom att han ska utnyttja det mer på planen. Han är ju världens snällaste kille egentligen.
Han borde sätta mer skräck i motståndarna?

– Ja, fotbollen handlar så mycket om psykologi. Om motståndarna får ett första intryck av att “han den där, han är ju kliniskt galen” så är mycket vunnet. Då kommer instinkten vara att backa i duellerna.
Något säger mig att Alex Milosevic är bra på de bitarna?
– Exakt. Väldigt bra.
Vad minns du från slutet av matchen?

– Jag har aldrig varit med om något liknande. Supportrarna stod runt hela planen så att linjedomaren fick stå innanför linjen.
Tarik skakar på huvudet.
– När alla sprang in löpte Kalmarspelarna för livet. Det kommer jag aldrig glömma.
Något vilt firande för Tarik blev det däremot inte, för efter serieslutet tog landslaget vid. Han följde istället festandet på sociala medier och konstaterade att lagkompisarna körde på både hårt och länge.

Guldet är klart. Tarik och Nicolas Stefanelli jublar. FOTO: BILDBYRÅN

På pizzerians väggar hänger bilder och tidningsurklipp från Tariks och “Mois” karriärer. Tarik pekar på en bild med en FFK-startelva (där bland andra Rami Shaaban och Patrik Gerrbrand ingår) och berättar om cupguldet 2008 som han ser som en av karriärens höjdpunkter. Han minns ett firande i Fredrikstad som han varken förr eller senare har upplevt. En dag vill han återvända till klubben i sitt hjärta, men han vet inte om så blir fallet. För han vill inte gärna avsluta karriären i division 1.
– När jag är här frågar folk varje dag när jag ska komma tillbaka. Det gör ont i mig att FFK går så dåligt, för det är en stolt klubb som har många supportrar.
Nu har det blivit dags att äta. Mohamed (brorsan alltså) kommer ut med en “Tarik special” till mig, en pizza med köttfärs, marinerad kyckling, lök, jalapenos och paprika.
Tarik fortsätter att berätta om bilderna på väggen och fastnar vid en där pappa Younes snurrar pizzor framför ett gäng storögda skolbarn. Younes flyttade till Norge redan i slutet av 60-talet och startade ett par år senare upp en pizzeria i Oslo tillsammans med en svenskitaliensk vän.
Mycket mer än så hinner Tarik inte berätta, för som av en händelse kommer Younes in i lokalen just som vi börjat pratat om honom.
– Jag är här varje dag, från tio till tolv, och bakar färska bottnar. Jag måste röra på mig även om jag är pensionär nu, säger Younes.
– Du kommer från Sverige? När vi startade i Oslo fanns det pizza i Stockholm. Den kom dit 68-69 tror jag. I Norge dröjde det längre. Folk visste inte vad pizza var!
Orden kommer fort från Younes.
– Det var roliga tider. Men också hårt. Det fanns nästan inga invandrare i Norge på den tiden, folk kände på mitt hår för att de hade aldrig sett en man från Afrika tidigare. Jag hade fem kronor i timmen, 190 kronor i månaden utbetalt. Men jag bodde och åt gratis.
Younes fortsätter att berätta sin historia. Efter ett antal år i Oslo flyttade han till Lillehammer, därefter till Fredrikstad. När jag ber honom beskriva Tarik blir svaret kort.
– Tarik är bra på allt. En lugn och fin person.
Såg du matchen mot Kalmar?
– Ja, på tv:n. En väldigt fin frispark! Och jag såg bortamatchen mot Göteborg på plats. Det var lite kul, jag hade en AIK-mössa på mig och då var det någon Göteborgsupporter som sa till mig “Här får du inte sitta!”
Younes skrattar högt innan han fullföljt historien.
– Jag sa “Jag är norrman, jag sitter var jag vill!”
Det är dags för Younes att skynda vidare, för nu ska han hämta Mohameds barn på dagis. Tarik slår ut med armarna.
– Han är en karaktär, det kan jag lova dig. Han har så många historier. Det är bra att han kommer hit, för han skulle aldrig kunna sitta hemma i soffan. Det är därför som han har träningsbyxor på sig, han är alltid på väg.

En ung Younes Elyounoussi pryder en av väggarna på pizzerian.

Vi sätter oss i Tariks bil och kör till Fredrikstad stadion någon kilometer bort. Det har börjat skymma, men än så länge är grindarna öppna, så vi går rakt in. Det är en fotbollsarena av gott skandinaviskt snitt. Att FFK harvar på i den norska tredjenivån passar inte riktigt in.
– Här har det varit mycket magi, säger Tarik och får något drömskt i blicken.
Tarik fortsätter att berätta med inlevelse om stora matcher och hur supportrarna strömmande till arenan (säsongerna 2007 var publiksnittet över 12 000).
– Det var inte AIK-nivå, men ändå väldigt bra.

Snart väntar en ny säsong för Tarik. Även om han fått finna sig i en roll på planen som inte är hans bästa har han funnit sig till rätta i AIK. Han blev, som han själv beskriver det, snabbt förälskad i sin nya klubb. Men det var inte bara lagkamraterna och de engagerade supportrarna som föll honom i smaken, det var även AIK:s naturliga koppling till förorterna. Tarik är engagerad i olika sociala projekt i Fredrikstad och är ofta på skolor och fritidsgårdar för att främst prata med unga tjejer och killar med invandrarbakgrund. Han tycker att värdefulla resurser slösas bort till följd av segregationen. Men han försöker också lyfta fram möjligheterna som det innebär att bo i ett rikt och öppet land. För egen del var det självklart att välja det norska landslaget före det marockanska av den anledningen, Tarik ville betala tillbaka för chansen som han hade fått i sitt nya hemland.
– När jag pratar med ungdomarna kan jag nå ut, för jag har varit i deras situation. När jag ser att folk har möjligheter men inte tar dem blir jag väldigt besviken. Det gör ont i mig.
Kände du till AIK:s status som “Blå linjen-klubben” innan du skrev på?
– Nej, jag visste ingen om det. Det var först när Nabil (Bahoui) började berätta om det som jag förstod. Jag gillar verkligen det med AIK, det är precis så en fotbollsklubb ska vara.
Varför är det viktigt för dig?
– Jag är själv invandrare. Och jag gillar att hjälpa till helt enkelt.
Den här mjukare sidan, kan man koppla det till att du inte gillade taekwondo som ung?

– Ja, det tror jag faktiskt. Jag har aldrig gillat våld i någon form. Det var tur att jag hade fotbollen. Där har det alltid bara varit kärlek.