Det var en allvarlig händelse som kunde ha slutat värre, framförallt för den drabbade Sebastian Starke Hedlund, och visst finns det skäl för supporterkulturen i Sverige att rannsaka sig med jämna mellanrum. Men inte i det här fallet. Killen som sprang in på Ullevi säger inte ett dugg om det svenska läktarklimatet. [show_ad id=3] När AIK-supportrar rasade in på plan och avbröt ett derby 2023 var det ett utfall av hur en del av den svenska supportermiljön fungerar. När Djurgårdsgrabbar kastade banger efter banger tills ett annat derby avbröts året därpå likaså. Istället för att utnyttja sin demokratiska rätt – det finns flera sätt att påverka sin förening på, fantastiskt nog – bestämde sig ett antal personer för att ställa till med kaos, att sabotera på mest tänkbara utstuderade vis. Efter sådana händelser, som riskerar att urholka medlemsdemokratin, är rannsakan i supporterleden avgörande. Hur blev det så här? Var går gränserna? Hur driver man opinion mot den typen av beteende med samma skärpa som vi ser i andra frågor, exempelvis VAR och kollektiv bestraffning? Jag upplever att det finns en skillnad där, och att det är ett problem. Även efter skandalscenerna på Gamla Ullevi har många efterlyst rannsakan. Att fotbollsrörelsen och supportrarna måste ta viktiga diskussioner om hur miljön på läktarna är. ”Det är en kulturfråga”, menade idrottsminister Jakob Forssmed i ett väntat utspel. En betydande medial majoritet har hållit med. Inte jag, dock. Avståndstagande är en sak, men det får ses som utagerat. Det tog väl en kvart innan halva supporter-Sverige hade reagerat med avsky på sociala medier. Ett dygn senare hade det kommenterats och kommunicerats från de flesta som kunde tänkas ha anledning till det. Budskapet var enkelt och givet: det som hände var under alla omständigheter oacceptabelt. Men att klandra supporterkulturen för att en tonåring vars liv verkar vara en följetong av droger, våld och annan brottslighet springer in på planen för att försöka slå ner en spelare kräver både illvilja och kreativitet. Igår gjorde Expressen en genomgång av den unge mannens liv som präglas av återkommande våldsamheter. Om man läser artikeln förefaller huvudpersonen kunna attackera andra personer i vilket sammanhang som helst. För ett par dagar sedan var det en fotbollsmatch, men det hade lika gärna kunnat vara på ett köpcenter, en konsert, en marknad, eller vad man nu kan tänka sig. Det väsentliga i sammanhanget var inte fotboll, utan en våldsam och till synes trasig tonåring som var så påverkad av alkohol eller andra substanser att han missade sitt slag med en meter. Om man ska försöka få till Jakob Forssmeds tolkning om att det är ett kulturproblem måste man sätta sammanhanget. Var det så hatiskt på läktaren att han inte kunde låta bli? Blev planstormaren hetsad till det han gjorde? Finns det en acceptans för den typen av aktioner? Visst ska man prata om normerna som styr på läktarna, apropå inledningen av denna text, men vi kan inte låtsas som att det finns ett stöd för att någon ska springa in och slå ner en spelare. Om någon hetsade tonåringen kommer de vara lika ovälkomna tillbaka till läktaren som huvudpersonen. Den typen av beteende är alla emot, från Per Engström till Jakob Forssmed till ultrasgrabbarna på ståplats. Med avståndstagandet avklarat återstår de mer konkreta följderna. Det är viktigt att det blir rätt. Att planstormaren blir avstängd (redan gjort, tre år), att han blir lagförd (bör vara okomplicerat) och att vi tar vidare diskussionen om huruvida man ska spela vidare när en spelare på plan blir attackerad på det viset. IFK Göteborg har också en analys att göra om sitt säkerhetsarbete, framförallt om hur en person i det skicket kan släppas in på arenan överhuvudtaget. I ett större perspektiv är frågan besvärligare, och den ska jag inte försöka ge mig in på. Men det handlar om hur vårt samhälle ska hantera en ung person som är farlig för sin omgivning och förmodligen även sig själv.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription