Foto: Bajen Fans 25 Bast. [the_ad_group id="566"] För ett antal år sedan fick jag en present av en kollega på Eurosport där jag då jobbade. Kollegan hette Billy Rimgard och var en av tre författare till Bajen Fans 25 Bast, en jubileumsbok som gavs ut 2006. Presenten var boken och vilken bok det är. Med närvaro och utan skönmålningar berättar författarna om hur det hela började, och hur det hela fortskred, och det är en härlig blandning av gemenskap och galenskap, högt och lågt, gott och ont. Bajen Fans startades efter en planstormning 1980 som ledde till en splittring på läktaren mellan yngre och äldre supportrar. På 80-talet var relationen mellan BF och Hammarby ofta iskall, men på 90-talet räddade BF Hammarby när klubben var på väg i konkurs. På 90-talet började Bajenklacken elda med bengaler, vilket ledde till hyllningar såväl från Hammarby som kvällspressen för den kontinentala stämningen, men på 00-talet ändrades synen på pyroteknik och en konflikt tog vid där supportrarna plötsligt stod ensam i en ringhörna. Själv började jag skriva om Hammarby på slutet av 00-talet och eftersom jag länge jobbade på Aftonbladet var relationen till Bajen Fans ansträngd. Gång på gång försökte jag få dem att uttala sig i olika frågor, och gång på gång blev jag nekad. Till och med när jag ville skriva om uppenbart positiva vinklar, såsom ”den tolfe spelaren” på Söderstadion, blev svaret blankt nej. Och det var väl förståeligt på vissa sätt, kvällstidningarna hade gått över gränsen mer än en gång, men Bajen Fans skiljde ut sig jämför med andra stora supporterklubbar i landet med sin envishet. Den kollektiva mediebojkotten, eller vad det nu var, varade länge men på senare år har även BF blivit en inflytelserik röst i den bredare fotbollsdebatten. Det kan förmodligen delvis tillskrivas medierna utveckling, där vissa redaktioner driver en mer supportervänlig linje, men också att Bajen Fans är en av många supporterklubbar som mognat och växt upp. På 90-talet sålde Bajen Fans t-shirts med trycket ”Vi ska våldta era horor” (en storsäljare, innan det blev TV4-debatt och Hammarby stoppade dem), idag skriver de debattartiklar på Fotboll Sthlm som bygger på lusläsning av forskningsrapporter. I dagens debattklimat där Dagens Nyheters chefredaktör förfäras över att någon spiller mellanöl på ett derby är det fascinerande att läsa om Bajen Fans galna historia. Å ena sidan är det lätt att romantisera en friare tid på läktarna där man kunde ta ut svängarna mer, och gudarna ska veta att det har tagits ut svängar på alla urspårade bortaresor genom åren. ”Var det någon som var nykter på en bortaresa började man ifrågasätta om han var en civilpolis”, som en supporter i boken uttrycker det. Å andra sidan var 80-talet, och början av 90-talet, på många sätt en mörk period för svensk fotboll och supportrarna. När Bajen mötte Åtvidaberg eller Västerås SK kunde klacken bestå av 50 personer och även om firmakulturen inte var etablerad var det återkommande problem med kravaller och våld och låt mig säga så här: språkbruket på läktarna var... inte särskilt polerat. Det var egentligen först på 2000-talet som supporterkulturen började blomstra i en vidare mening och först på senare år som vi nått en guldålder (menar jag, vi har en fin balans mellan subkultur och folklighet för stunden). Idag fyller Bajen Fans 40 år, och det är värt att fira. Grattis till alla er som varit med, till exempel lill-Hästen som under de magra åren var känd för att tvinga folk att åka på bortamatcher (vilket sägs ha fungerat överraskande bra). I boken Bajen Fans 25 Bast berättar författarna om tre supportrar – Åke, Sura och Pommac – som 1993 inledde en tävling om att se flest bortamatcher på rad. Efter tio år och 213 matcher lade den första av. Tävlingen vanns av Åke, som sammanfattar sitt supporterskap på följande vis: ”Jag brukar säga till folk som har problem: skaffa dig ett liv. Det är precis vad jag har gjort. Jag har ett liv och det kretsar runt Hammarby och jag har inga problem.” Trots det bevingade citatet är det Suras historia som jag fastnar mest för. Sura var uppväxt i Surahammar, vilket gjorde det krångligt att se matcherna på plats, men som fanatisk tonåring fanns det inget som hindrade honom. Så småningom flyttade han till Stockholm, men under de första åren fick han först ta bussen till Västerås och därefter tåget till huvudstaden. Om en bortabuss skulle avgå tidigt på morgonen från Stockholm brukade han spendera natten på en parkbänk, och många undrade vem den märklige killen var. Ingen visste heller vad han hette, därav smeknamnet, men han blev snabbt accepterad i gruppen. Inte undra på det, för Suras ansträngningar slutade inte med att sova på en bänk. När han kom tillbaka till Västerås efter en lång matchdag var timmen ofta sent slagen. Ibland kunde han sova över på sin mammas arbete, men ibland gick inte heller det, och då löste Sura saken på eget sätt. Han gick hem. Två och en halv mil genom natten mellan Västerås och Surahammar.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription