Med Örebros sena kvittering försvann AIK:s hemmaplansfördel. Nu går vägen till cupfinalen via Malmö, inte via nationalarenan. Men mardrömslottningen mot MFF innebär också ett spännande test för AIK som känns mer harmoniskt än på länge. [the_ad id="69588"][the_ad id="69590"] Inte mycket stod på spel när AIK igår tog emot Örebro i den sista matchen i svenska cupens gruppspel. Det enda som stod i vägen för AIK och avancemang till kvartsfinal hade varit en tremålsförlust samtidigt som Örgryte städade av Eskilsminne med lika stora siffror. Ändå var det besvikelse i luften, både bland spelare och supportrar, när Skytteholm tömdes på folk. Ett missförstånd mellan Mikael Lustig och Glenn Nyberg hade blivit en utvisning, ett inlägg från Jake Larsson hade blivit mål. Nu går inte längre vägen mot cupfinal genom Solna, utan först och främst genom Malmö. Mina intryck är däremot fortfarande positiva. I en match där det var som upplagt för shapefotboll gick AIK ut med ambitionen att spela smokinglir. Det är kanske svårt att minnas genom besvikelsens hölje, men ändå. Nicolas Stefanelli och Nabil Bahoui såg ut att hitta varandra perfekt, Sebastian Larsson och Bilal Hussein hotade Örebro med korta och långa passningar, Erick Otieno och Joe Mendes hade full koll bakåt. Det var måhända inte den sortens match från vilken lagfotot ramas in och hängs upp på Karlberg (det är svårt att skapa såna svallvågor med ett kryss mot ett blekt ÖSK), men insatsen stärkte de positiva intryck som AIK gett under försäsongen. I skrivande stund ser AIK i mångt och mycket ut som det AIK som i fjol avslutade serien med fyra raka vinster. Inte för att den upplagan var utan sina skönhetsflackor: nog saknades en striker, en ytter och en explosiv ytterback. De tomrummen har nu fyllts av tonåringarna Joe Mendes och Amar Abdirahman Ahmed, samt en Nabil Bahoui som växer allt mer in i sin nya roll. De problem som fanns för ett halvår sen har åtgärdats med lösningar funna i den egna akademin, Hammarbys talanglag och den egna truppen. Bartosz Grzelak och Henrik Jurelius har stått för ett imponerande sportcheferi respektive tränargärning med följden att AIK både blivit yngre och bättre över en vinter. När man hänger runt Karlberg och Skytteholm bekräftas misstanken av en klubb i harmoni. Är det inte en Nabil Bahoui som stannar kvar längst av alla på träningarna, så är det Jesper Ceesay och Ahmad Faqa som känns som födda för att lira i Gnaget. 2022 ser AIK bättre ut på planen än vad vanligt är under försäsongen, samtidigt som man runt laget verkar ha harmoni. I fjol började AIK:s försäsong med en transferutredning, för två år sen med ett märkligt Atalantaexperiment, för tre år sen med en ekonomisk baksmälla efter SM-guldet. Den sortens självförvållade problem känns frånvarande i år. Särskilt när man ser Bartosz Grzelak stå och rycka på axlarna åt den förlorade hemmaplansfördelen. “Alla matcher är svåra i slutspelet”, resonerade chefstränaren när jag träffade honom efter matchen. Det enda som saknats under den här försäsongen har varit ett riktigt test. Nu får AIK en sparringpartner av högsta kaliber. Det är såklart varje AIK:ares rätt att förbanna olyckan som gav dem Sveriges svåraste match i kvartsfinalen, men det går heller inte att undgå att njuta av det sportsliga som utomstående. De senaste åren har AIK:s största fiende varit de själva. De ska bli intressant att se vad föreningen kan åstadkomma när den hotet inifrån inte verkar finnas. En del av svaret får vi redan till helgen.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription