Allt och lite till hände i det urspårade, underbara derbyt, men när allt kom omkring och det stod 3-3 på resultattavlan var känslan mestadel bekant. AIK var nere för räkning, men fick utdelning. Hammarby gjorde så mycket rätt men vågade till sist inte riktigt tro på sina egna idéer. [the_ad id="69588"][the_ad id="69590"] Efter Gustav Ludwigsons nick till 1-1 spelade jag fram och tillbaka på Discoverys sändning för att bli säker: jo, det var offside. Det blev en tweet, vilket sedan var på väg att förvandlas till en domartråd. Dessvärre blev domsluten fel i flera kritiska situationer. Offsiden var en sådan som man kan missa, Ludwigson kom med full fart bakifrån, men därefter blev de avgörande missarna grövre. Det var synd för derbyt, för det var ju så mycket annat som förtjänade uppmärksamhet. Det som man kan trösta sig med är bommarna gick ungefär lika mycket åt båda håll, samt att det finns intressantare saker att dagen efter-resonera om. En sak som jag har funderat en del på handlar om att få ut max av sitt lag när det gäller som mest (om vi nu har som utgångspunkt att derbyn är ett sådant tillfälle). AIK är uppenbarligen mästerliga på just det. Sedan 2015 och fram till matchen igår hade AIK tagit 62 poäng i allsvenska derbyn. Hammarby: 42 Djurgården: 16 (Djurgården har varit bättre än AIK sedan 2015 om man räknar bort derbymatcherna, det ger vissa proportioner…) Egentligen har AIK bara haft en klurig uppgift i derbysammanhang på senare år: Hammarby på bortaplan. Men även denna gång lyckades AIK få utdelning, trots att Bajen var en straff ifrån att göra 3-1 i mitten av andra halvlek. Och trots att det, vid ställningen 0-1 efter 20 minuter, var 97-3 i bollinnehav till Hammarby enligt Discovery. (Jag tror egentligen inte på siffran, men den är för bra för att inte återge.) Ja, vi har sett det förut. När det gäller står AIK pall. När det står och väger brukar det tippa över till Gnagets fördel. Att leda den typen av teser i mål efter en enskild match kan vara vanskligt, men säg så här: jag blev inte SÅ överraskad över att Darijan Bojanic missade sin straff, men jag hade blivit överraskad om Sebastian Larsson missat sin. Att Nabil Bahoui, numera en måltjuv av rang, skulle krångla in en boll i slutminuterna var heller inte oväntat. Dels för att AIK gjorde en stark och smart forcering – det brukar inte vara den i övrigt så säkre Bartosz Grzelaks paradgren – och dels för att det är förbannat svårt att slå AIK. Det är, för att citera Per-Mathias Högmos spontana utspel på en presskonferens i höstas, ”en kulturell sak som AIK ska vara stolta över, och det ligger något i den kulturen som många andra lag kan lära av.” Efter nio omgångar, i en visserligen haltande tabell, leder AIK serien. På tre plusmål. (Djurgården som är åtta har fem, Elfsborg som är tia har sex.) Att AIK fick med sin poängen från Tele2 arena efter en hård vecka med matcher mot IFK Göteborg och Malmö FF gjorde det än mer imponerande. Pannben, som det så modernt heter. [caption id="attachment_73589" align="alignnone" width="1000"]

Nyckelspelare: Mohanad Jeahze.[/caption] Å andra sidan var det på många sätt Hammarbys match. Även om 0-1-målet var en sällsynt kalldusch fortsatte Bajen att göra det som de gör bäst, nämligen att ta initiativ och sätta ett konstant tryck på motståndarna. På sistone har Hammarbys poängsamlande kommit av sig, men jag är fortsatt imponerad över Marti Cifuentes och hans assistenters prägel på laget. Det finns linjer, det finns en metodik. För det mesta spelet är sevärt, vägvinnande och anpassat efter truppens kvaliteter. Men det finns en sak som jag har hängt upp mig på. Stört mig på rentav, för jag tycker att Marti varit för feg. Spelet bygger på ett relativt risktagande, och ibland kan det resultera i en indianare som när Richard Magyar gav bort bollen innan AIK:s första mål. Sånt händer ibland och det får man ha överseende med (såvida man inte kör stillastående kvadraten i och runt eget straffområde som Sirius emellanåt får för sig att göra.) Nej, det är i ett annat avseende som jag menar att Marti måste våga mer. I 0-0-matchen mot Malmö FF byttes Mohanad Jeahze mot Mads Fenger när det återstod 25 minuter. MFF var slitna, Bajen borde ha forcerat, men plockade ut ett av sina främsta anfallsvapen (det sägs att Jeahze var nära en utvisning, men han har trots allt bara fått ett rött kort i karriären). Därefter kom trycket av sig. Mot Kalmar borta saknades Jeahze varpå den högerfotade universalbrunkaren Björn Paulsen ersatte, vilket blev pannkaka. Defensiven fick ingen extra stadga, offensiven på kanten var obefintlig, Martis metodik gick i baklås. Mot AIK byttes Jeahze – som var glödhet – ut på nytt när Hammarby skulle slå vakt om poängen vid ställningen 3-2. Denna gång handlade det tydligen om en liten känning i vaden och att AIK gjorde byten som ställde högre krav på Hammarbys defensiv. Om det första ska jag låta bli att uttala mig tvärsäkert, men det andra skälet köper jag inte. AIK må vara specialister på att försvara en ledning genom cynism, men jag har svårt att se varför Hammarby med nuvarande trupp skulle vara det. Inget tyder på att det skulle vara en spetsegenskap. Jag tycker att Hammarby istället ska fokusera på sitt. Inte ändra på något som fungerar. Lita på sina styrkor, utgå från att det kommer ge fler poäng över tid. Vara proaktiva, inte reaktiva, även om man har en uddamålsledning. Kort efter Jeahze-bytet kvitterade AIK och efter det saknade Hammarby en plan b för att vinna matchen. Marti försökte veva igång den något begränsade högerbacken Simon Sandberg för att attackera på vänsterkanten, men det fungerade naturligtvis inte alls, och på slutet var det AIK som var bäst. Jag är därför övertygad om att Cifuentes hade gynnats av att löpa linan ut. Tro på sitt lag och sina grundtankar. Potentialen är, som vanligt när det gäller Hammarby, skyhög.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription