Guldvittring 2015, nedflyttningsstrid året därpå. Bakom lucka fem hittar vi en tränare som fick uppleva himmel och helvete under tre år i Djurgården. [the_ad id="77716"][the_ad id="77714"] Namn: Pelle Olsson. Född: 1963. Tränade Djurgården: 2014 - 2016. Meriter: Höll kvar Gefle IF i Allsvenskan i nio år. Finalist i svenska cupen 2006, Europakval genom vinst i Fairplayligan 2006 och 2010. Var bor du? – I Halmstad. Jag jobbar ju här som assisterande i HBK, men bor också i Stockholm och Skutskär. Min sambo bor i Stockholm, så vi har lägenhet där och så har vi ett hus i Skutskär. Min vardag är rätt mycket resande. Familj? – Två vuxna grabbar, en i Oslo och en i Stockholm. Vad gör du? – Jag är assisterande tränare, men huvudansvarig för analysen. Jag jobbar som vanlig tränare i teamet, vi har fem tränare totalt, så jag är ute på planen varje dag. Men jag är också huvudansvarig för analys av motståndare. Kommer dina styrkor som huvudtränare till uttryck där? – I vissa saker saknar man att vara huvudtränare, men i slutändan är det ju ett teamwork. Analysen har jag alltid haft på mitt bord, men nu kan jag ägna mer tid åt det. Som huvudtränare kunde det vara jävligt stressigt att hinna med analys. Vad har du för andra hobbies? – I och med att jag har ett hus så försöker jag ta mig dit så ofta som möjligt när jag är ledig. Annars ägnar jag mig mest åt att jobba. Försöker promenera fem gånger i veckan, motionera lite, det är väl det tiden går till. Men det blir en del resande. Det är 50 mil till Stockholm och 65 mil till Skutskär, så det är inte en helt enkel kombination. Vilket är ditt bästa minne från tiden i Djurgården? – Säsongen 2015. Det är inget speciellt som sticker ut, men vi gick väldigt bra, hade 15 raka matcher utan förlust och var med i toppstriden fram till den 19:e omgången. Det var ju en bra period med många spelare som slog igenom, Kerim Mrabti framför allt. Han var väldigt bra då, samtidigt som vi hade lite otur med Haris Radetinac som skadade korsbandet. – Vi hade ett mittfält som oftast bestod av Kevin Walker/Alexander Faltsetas i mitten och Haris/Kerim på kanterna. Sen fick vi Haris skadad inför en tuff vecka med två svåra matcher: AIK och Elfsborg borta. Inför AIK hade vi bara en av de fyra mittfältarna på plan, Faltsetas var avstängd och både Haris och Kevin var skadade. Moon Seon-min hade precis kommit från Östersund och fick göra sin debut från start. Då tappade vi momentum, då sprack chansen till medalj, även om vi tog över 50 poäng. Det var en bra säsong, men det räckte inte hela vägen. Värsta minnet från karriären? – Vad ska man säga, slutet i Djurgården var inte så kul. Att vi gick in i säsongen 2016 med både Kerim och Haris skadade var knepigt. Kerim skadade sig på landslagsturnén i Abu Dhabi, jag var själv där, det var jävligt tråkigt att se. Hans utveckling 2015 hade varit jävligt stark, man visste att han kunde vara en viktig spelare. Man ska inte skylla på det, men vi fick ett sämre utgångsläge. Vi började ändå bra, men sen gick det jävligt dåligt. Vad är det märkligaste minnet från karriären? – Min allra första match i Djurgården var mot Union Berlin. Fullständigt kaos, matchen fick brytas i 63:e och så hade vi 75, 80 brännmärken på planen efter matchen. Det var en knepig start, det var man inte förberedd på. Ett annat minne var från min första allsvenska match med Djurgården borta mot Helsingborg 2014. Den bröts i 39:e när det stod klart att det inträffat ett tragiskt dödsfall. Det var en otrolig inramning, och så började beskedet sprida sig på läktarna, då var allt svårt att förstå. – Det är fruktansvärt, oerhört tragiskt. Idrott som ska vara något positivt, även om resultatet går åt helvete. Det går ju inte att tänka sig att det ska kosta människors liv. Vem är den bästa lagkamraten du har haft? – Jag spelade ju i Gefle, sen i Malmö, sen i Halmstad innan jag avslutade i Gefle. I Malmö hade vi ett jäkligt bra lag med sådana som Janne Möller och Mats Magnusson, men jag spelade så lite, så det var mer att jag tränade i den gruppen än att jag spelade i Malmö FF. I U21-landslaget fick jag spela med Anders Limpar bland andra, han var väldigt duktig. I MFF spelade jag med Jonas Thern och Stefan Schwarz som var fantastiska spelare trots att de var så unga. Tränarmässigt då? – Jag har tränat så länge men de allra bästa spelarna stötte jag på i Djurgården. Amartey var väldigt bra första halvåret innan han gick till FCK, och han är ju med i VM nu, så det är en rätt bra spelare. Det var flera på väg upp, som Haris, Kerim och Erton, sen var det andra som vände hem med en fantastisk bra karriär, Adde Johansson exempelvis, som var en väldigt bra spelare. I Halmstad har jag Joseph Baffo och Ante Johansson, de kan man lyfta fram. Vad tycker du om dagens Djurgården? – De har gjort en fantastisk bra säsong. Under hela Kim och Tolles period har de varit väldigt bra, de har haft en förmåga att krama musten ur motståndarna. Nu har den visat sig hålla även internationellt. Det är glädjande för alla som håller på med svensk fotboll. Blir de det tuffaste motståndet för Halmstad nästa år? – Alla topplagen är tuffa. Häcken vann SM-guld, de kommer inte bli sämre. Malmö kommer bli bättre. Djurgården och Hammarby på Tele2 är grymt svåra matcher. Allt det vet vi ju på förhand, men vi har historiskt haft en förmåga att klara de matcherna. 2021 klarade vi alla de där lagen på ett bra sätt, vi förlorade i och för sig med 0–1 mot Djurgården, men vi spelade 1–1 i våras, så vi har förmågan att göra bra ifrån oss. Men Djurgården tillhör favoriterna, absolut. Vad önskar du dig i julklapp? – Haha! Jag är så gammal nu att jag inte får några julklappar. Men en bra säsong för HBK 2023 önskar jag mig. Vi ska i alla fall vara bättre än senast vi var uppe.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription