POZNAN. I Poznan finns huliganerna som av många anses vara Polens absolut hårdaste. Djurgården åkte dit med 2000 supportrar. Fotboll Sthlm hängde med på säkerhetsgenomgångar, kroghäng och läktaren i en av Europas mest ökända fotbollsstäder. [show_ad id=3] Den kolsvarta polska natten lyses upp av strålkastare mot Stadion Poznans väggar. Först Lech Poznans emblem, sedan Djurgårdens. Det vankas stormatch, imorgon spelas här åttondelsfinalsmatch i Conference League. Arenan är enorm, och runt dess väggar finns ett kommersiellt gym, stora kontorslokaler och vad som tycks vara en nattklubb. Dessutom stora bjälkar i betong, som omringar arenan likt en böjd dragspelsfals. Den är modern, renoverad för bara 13 år sen, men ser att ha byggts likt sättet en kåkstad växer fram: oplanerat läggs det ena på det andra. Man kan utgå från att det oumbärliga, planen och läktarna, byggdes först, därpå mötesrummen, museilokaler och virvlande trappor. Det är en arena som det går att tappa bort sig i. Först efter att ha krånglat mig igenom dess katakombartade korridorer, runt hörn där securitygubbar står och blänger, förbi ett trapphus och två hissar, ut på en parkering och in i ambulansinfart, kommer man från receptionen till innerplan. Därifrån är Stadion Miejski w Poznaniu en syn att minnas. Läktarna är branta och många, läktarna i hörnen har liksom arenans yttre byggts på kaka-på-kaka-manér. Bortaläktaren, exempelvis, består av två etage och en balkongliknande miniläktare. Den ligger i ena hörnet mellan två av läktarna, namngivna efter klubbens legendarer: Anioła och Białas. Den största kortsideläktaren, där Lechs klack håller hus, har inget namn. – Den läktaren behöver inget namn, säger en man i Lechs presstab, ser nöjd ut med formuleringen och kommer snabbt på sig: – Eller jo, den kallas kocioł. Kitteln. Lech Poznans supportrar är omtalade. De som bemödar sig göra rankningslistor (med oklara urvalsregler) över världens bästa supportrar, har ofta med Lech i toppen. Laget är känt för sina koreografier, sätt att minnas viktiga händelser i polsk historia och stämningen på hemmamatcherna. Men adelsmärket är huliganerna, berättar Lechs presskille stolt. – När det kommer till att vara supportrar är Lech Poznan topp två i Polen. När det kommer till att ge andra spö, då är vi nummer ett. Han säger orden utan machismo, det är en värdeneutral sakupplysning. Det lät likadant när sociologen Radoslaw Kossakowski odramatiskt upplyste mig om att Poznan har “Polens bästa huliganer”. Det här är ett fotbollsland där huliganism tycks ses som kanske ibland problematiskt, men på alla sätt naturligt inslag, och just i Poznan är huliganerna som hårdast. Bortaläktaren omringas av väggar med plexiglas, med spår från silvertejp och klistermärken. Imorgon kommer den inrymma ett drygt tvåtusental djurgårdare. Vad har de att vänta, egentligen? Hur är det att vara på bortamatch i staden med Europas tuffaste fotbollshuliganer?

Några timmar tidigare står ett dussintal människor utanför en mässhall, lika grå som himlen, i centrala Poznan. Det är lunchtid på det som på fotbollsspråk kallas MD-1, dagen innan match. Människorna är klubbfunktionärer från både Lech Poznan och Djurgården, samt poliser från både Polen och Sverige. Här väntas 2000 av Djurgårdens supportrar samlas för att ladda upp inför matchen, därifrån ta sig till arenan eller se den på storbildsskärm. Mässhallen är enorm, och tomma som den är liknar den mest en hangar. Det ekar när en kvinna från den polska klubben går igenom förutsättningarna: ingen alkohol får föras in, man får bara röka på avviserad plats och alla besökare ska gå igenom elektroniska vändkors så myndigheterna vet precis hur många som vistas där. Däremot kommer djurgårdarna få spela vilken musik de vill och köpa så mycket öl som de önskar. Till matchen väntar en polisinsats lika stor som de inhemska högriskmatcherna. 900 konstaplar kommer vara utkommenderade på stan, lika många som brukligt är när när Legia Warszawa är på besök. De svenska poliserna som är med på säkerhetsgenomgången kliar sig i huvudet. Ingen svensk match har någonsin krävt ett så stort polisuppbåd, med möjligt undantag för de sammanlagda blåljusinsatserna under EM 1992 i Stockholm. – Om vi skulle ha 900 poliser i Stockholm, då skulle vi behöva slita ut folk från kontoret och fråga om de har uniformen kvar, ungefär, säger en av de svenska poliserna. Den abonnerade mässhallen är en säkerhetsåtgärd som tillkommit efter kontakter mellan Lech Poznan och stadens borgmästare. Ingen av de inblandade parterna vill se tusentals djurgårdare slå om i stan, de måste inhägnas i en hangarliknande byggnad. DIF-personalen är nöjda med sitt jobb, men misstänker också att det inte fullt ut kommer uppskattas av bortaföljet. – Hade de hittat det här själva skulle de tycka att det var världens grej: en tom hangar med techno och öl. Men nu kommer folk rynka näsan för att det är vi i klubben som ordnat det, säger en djurgårdsfunktionär.

Det var under 1980-talet som dagens polska läktarkultur såg dagens ljus. Då började ungdomar ur subkulturen gitowcy, som gick ut på att prata fängelseslang, slåss och undanhålla sig arbete, söka sig till arenorna. Det innebar att polska läktare knöt band till en subkultur där kärnvärdena löd som följer: var stor och stark, skaffa dig våldskapital, undanhåll dig majoritetssamhället och prata aldrig med polisen. Samtidigt var det övriga samhället i snabb förändring. Efter ett 70-tal där oppositionella rörelsers krav på frihet och lägre matpriser gett ett splittrat kommunistparti rejäl huvudvärk bestämde sig armén den 13 december 1981 för att införa krigslagar. Militärer tog plats i partiets och statens högsta förvaltningsorgan, oppositionella förbjöds, gränserna stängdes, på gatorna rullade stridsvagnar. I Katowice skjöts sex strejkande arbetare ihjäl. Men de två åren med krigslagar kunde inte göra mycket för att vända på skutan. Fem år efter att de införts hade snittåldern i kommunistpartiet ökat med 46 år och 58 procent av landets befolkning beskrev landets ekonomiska läge som dåligt i en opinionsundersökning. I boken Hooligans, Ultras, Activists beskrivs hur Polens dramatiska 80-tal präglade supportergrupper till att misstro staten ännu mer. En Lechiasupporter minns hur vissa supportrar som ibland började samarbeta med milisen: ”för dem fanns det ingen återvändo, ingen skakade hand med dem”. När sen kommunismen föll dröjde det inte länge innan huliganismen växte till massrörelse, och inte särskilt länge innan den blev professionaliserad. I Hooligans, Ultras, Activists beskriver en LKS Lodz-huligan hur han framåt millennieskiftet slutade bjudas in till uppgörelser med andra huliganfirmor: LKS-killen i fråga tränade ingen kampsport, och då var han inte till stor nytta mot vältränade thaiboxare i motståndarlägret. Nuförtiden är inte längre polska huliganer fyllon som slåss med skärp och glasflaskor, de är ofta nykterister, renlevnadsmänniskor som tränar kampsport sex gånger i veckan och ställer upp i MMA-galor för prispengar. Men det innebär inte att huliganismen blivit rumsren: i Hooligans, Ultras, Activists beskrivs också hur gentlemannaregeln om att inte ge sig på kvinnor med jämna mellanrum bryts: “ibland puttar man henne åt sidan, ibland ger man henne en örfil om hon ställer till med väsen”, säger en Cracoviasupporter. Den berömda Poznanpakten, som gör gällande att vapen och tillhyggen inte ska användas i uppgörelser tycks brytas med jämna mellanrum: det skrivs om stenkastning i Torun, dödshot med machete och gummikulor i Krakow. I de fall en ensam supporter konfronteras av en grupp erbjuds han ofta att slåss en mot en, men spelet är riggat: “vi kör den starkaste av oss mot honom solo, men det finns inte en chans att han vinner, för då turas vi bara om”. När onsdagskvällen övergått i natt verkar en liknande situation varit på väg att utspela sig i Poznan.

Av de tillresta djurgårdarna är en majoritet av djurgårdarna i andra städer kvällen innan match. Stora samlingar finns i Warszawa, Berlin och Gdansk, men på krogen Za Kulisami i Poznan har ett gäng blårandiga samlats. Utanför blänker gatstenen i blått. En polispiket med blåljusen påslagna står uppradad precis vid krogens entré, där Lechhuliganer nyligen ska ha klivit in och konfronterat. Djurgårdens SLO Nils Ek sjunker ned i en av stolarna. Han är inte särskilt uppspelt. När klubben fick reda på att Poznanligister konfronterat en krog med djurgårdssupportrar ringde man till polisen, som hade sett allt på övervakningskamerorna och redan var på väg. Nils måste därför inte agera köttmur mot anabolastinna huliganer, utan kan klicka upp Djurgården Bandys match mot Gustavsbergs IF i kvalet till Bandyallsvenskan på telefonen. Djurgårdarna på Za Kulisami verkar heller inte traumatiserade. Stämningen är hög, och den ensamma kvinnan i baren får slita hund för att hälla upp nog med öl till svenskarna. En av djurgårdarna berättar att han var på plats i Molde, och att Poznan nog är “lite farligare”. I baren frågar jag en djurgårdare med simmig blick och skaljacka om han var på plats när huliganerna drog förbi. – Nä, men hade jag varit det hade jag klivit ut, svarar han. På plats var däremot Jakob och Erik, två killar i tjugoårsåldern. De blev lite skakiga när maskerade huliganer klev in på krogen och bjöd upp på dans, medger de, men nu återger de episoden med ungdomlig iver. Mest verkar det ha varit spännande att komma faran nära. – Poznan kom hit med 70 man, säger Jakob. Några av de klev in och frågade om vi ville slåss, 15 mot 15, tio mot tio, fem mot fem. Det var ingen som ville, så till slut pekade de på mig och min halsvärmare och sa att jag skulle gå ut. Men de äldre sa att det var en dålig idé, så jag stannade kvar. Värre än så verkar det inte ha blivit. Lech Poznan-huliganerna nöjde sig den här gången med att kalla djurgårdarna för “fucking pussies” och vända hem. – Kommer de tillbaka tror jag att jag går ut, säger Jakob. Får jag en smäll så får jag en smäll, liksom. Men är det inte farligt? Vissa av huliganerna här verkar ju vara gängkriminella? – Jag lyssnade på Erik Nivas podcast om Wisla Krakow. De styr ju hela klubben, och är inne på drogmarknaden. Så vi hade lite koll innan vi åkte ned, säger Erik. Blåljuset från polisbilen fortsätter blinka in i krogen som ett makabert discoljus. Jakob och Erik fortsätter tala högt för att överrösta sorlet. De är inga slagskämpar, säger de, men medvetna om att man måste “stå upp för färgerna” när man är på bortaplan i Europa. Påhälsningen från Lechhuliganerna gör inte att planerna för kvällen ändras, de ska ut och klubba senare, men halsvärmaren får stanna i fickan. Däremot tror de att returen i Stockholm kan bli stökigare. Så vitt de förstår avstod Lech Poznan-ligisterna från att storma krogen av respekt gentemot dess ägare, de vill inte svina ned i sin egen stad. I Stockholm gäller nog inte samma hänsyn till lokala krögare. – “Greken” lever farligt, säger Erik.

På gatan står polispiketen kvar. Ingen av poliserna vill lämna några kommentarer om kvällen, mer än att de har koll på Lechs risksupportrar och att kvällen inte är något att yvas över. Tillbaka på spelarhotellet däremot får jag höra ett rykte om att en annan krog, som heter Kultowa, faktiskt har stormats. Mats Jonsson, säkerhetsansvarig i klubben, menar att det bara är är hörsägen. SLO-Nils tankar är kvar i Stockholm. – När Gustavsberg gjorde 4–3 kände jag bara att nu kan Poznan komma. Jag orkar inte leva mer, säger han. Jag tar mig till Kultowa, men på plats där är det inte heller någon krigsstämning. En i krogpersonalen berättar att Lech Poznans ligister var här, men de markerade bara närvaro, kastade in en flaska och drog vidare. Krogen tycks vara en hipsterbar med bra IPA-utbud, och djurgårdarna är alla muntra. Som stökigast blir det när en supporter häller ut sin öl över byxorna. Under natten skjuter Lech Poznans ultras utanför Djurgårdens hotell, med följden att några spelare vaknade. Men vid det här laget har spelarna vanan inne, nattliga fyrverkier är rutin på bortaplan i Europa.

Dagen därpå står Mats Jonsson i en mässhall med ett tusental djurgårdare. Ikväll smäller det på Stadion Poznan. Några våldsamheter har han inte hört talats om, så vitt han vet stannade det hela vid krogbesöken, men han pratar om att det finns en "särskilt utmaning" i Poznan sett till stadens supporterscen. Däremot har Djurgården samarbete med polisen och Lech Poznan har varit gott, vilket bland annat gav Djurgården mässhallen. – Den utmaningen vi har haft här är en supportscen i Poznan att behövt förhålla oss. Dessutom att det anlänt dryga 2000 Djurgården i Poznan som vi ska ombesörja och facilitera på ett tryggt och säkert sätt. Då fanns det inga alternativ, utan den här mässhallen var det som stod till buds, säger han. På Za Kulisami pratade Jakob och Erik om att Lech Poznans huliganer avstod från att storma kroglokalen av respekt till krögarna, men att samma hänsyn inte kommer gälla i Stockholm. Mats Jonsson är bekant med resonemanget. Även om Poznanresan tycks gå bra är inte säkerhetsarbetet med den här matchen över. – Ja, men exakt. Just nu handlar om att försöka scanna av hur resonemanget går bland Poznans supportrar. Det vi lär oss idag kommer vi ta med oss till Stockholm, för att vara så välförberedda som vi någonsin kan på att ta emot 1500 polska supportrar, där långt ifrån alla söker konfrontation. Det är som i alla klubbar ett fåtal, och det får vi på något sätt hantera. Men det är mer en polisiär fråga än en fråga för Djurgården, säger Mats Jonsson. Sen lägger Jonsson på och fortsätter valla supportrar till bussarna, i vilka de har får poliseskort till arenan. Jag anländer till den en timme före avspark. Då är flödet av supportrar stort, men det ligger ingen blodtörst i luften. Hemmafansen har match i blicken, några bärs i kroppen och klipp i steget. Det är svårt att se framför sig att de här kulmagade och mustaschbeprydda familjefäderna, som Poznans följe till majoritet verkar utgöras av, skulle vara några våldsverkare. Samtidigt nås jag av en annan förklaring till varför bortamatchen har nått hela vägen fram till avspark utan att det stora folkflertalet drabbats av våldsamheter. Firmakillarna i DFG har under dagen tackat ja till ett arrangerat slagsmål med Lech Poznans diton och slagits på ett avsides fält eller skogsparti. Det ska Lechs huliganer ha nöjt sig med. – Det var några som tog fajten och det gick ärligt till. Då behöver man inte ge sig på folk som inte är med i leken, säger en djurgårdare till Fotboll Sthlm.

Inne på läktaren dröjer det ett tag innan Lech Poznans hemmaklack är igång, men när tifot är avverkat och matchen hunnit sätta sig stiger ljudvolymen. Det är en nästan mekanisk läktarprestation, helt utan utrymme för humor eller självdistans, men ljudkulissen är stundtals imponerande, särskilt efter 1–0 i första halvlek. Då ropar speakern ut målskyttens förnamn, Antonio, och hela arenan hänger på och svarar med hans förnamn: – MILIC! Poznans klack styrs med järnhand av capon, och det finns inget utrymme för spontanitet. Det får också följden att sången dör ut mellan ramsorna, och i de tillfällena tar djurgårdarna över. De är bara 2000 i den tårtbitsformade sektionen, men i andra halvlek hörs deras sånger om att skratta åt vrak och pissa på AIK ända bort till pressläktaren. Mot slutet av matchen knasar Djurgården till det och hemmalaget gör 2–0. Magnus Eriksson är rasande på sina medspelare, men applåderar de tillresta supportrarna efter slutvissla. När jag kommer ut från arenan är det tomt runt arenan. Inga eftersläntrande djurgårdare har blivit kvar, syns gör bara några klungor med Lech Poznananhängare som drar ut på segerkvällen. Av allt att döma var det en relativt städad kväll. Samarbetet mellan klubbarna, djurgårdarnas beteende på stan och de 900 poliserna verkar ha gjort sitt. Två timmar efter slutsignal syns på ulice Bulgarska inte en själ till. På gatulyktorna vajar små Lechflaggorna och gör reklam för har redan spelats. Också kebabkiosken har stängt för kvällen, mörkret har åter fallit över arenaområdet och de Lilja 4-ever-aktiga höghuslängorna. Då bryts tystnaden av plötsliga sirener. De skär igenom natten som en uppskrämd falsett, en kolonn med sju polisbilar förbisvischandes i hög hastighet. De tar en skarp vänstergir, försvinner en efter en runt ett krön, ut i natten.

Mot tågstationen, förmodligen, upplyser Nils Ek när jag ringer upp dagen därpå. Därifrån skulle ett antal djurgårdare ta sig vidare i landet och polisen såg till att freda avresan. Överlag är han imponerad av polisinsatsen. – Det blev 2–0 till dem, så våra supportrar var inte ute och firade. Poznan var väl rätt nöjda och gick hem. Ur ett stökperspektiv var det ett bra resultat. Sen får vi se hur det blir i Stockholm. I Poznan hade de sjukt mycket CCTV, polisen hade järnkoll på var alla var. I Stockholm har vi ju tappat bort Anna Lindhs mördare, liksom, säger Nils. På förhand hade Nils förväntat sig en bortamatch där DIF-anhängarna knappt skulle våga sig utanför hotellrummen om kvällarna. Så blev det inte riktigt. – Många hörsammade det vi sa om att hålla en låg profil. Det var inte som i Gent, där folk bara levde rövare och gjorde vad fan de ville. Jag tycker jag såg en förbättring generellt i hur folk betedde sig, säger Nils. För Nils Ek läggs en lyckad bortamatch till handlingarna. Nu återstår bara att förbereda sig för returen. Hammarbys möte med FC Basel hösten 2022 väcker väcker viss oro. Då tog sig schweiziska supportrar utan biljett till arenaområdet och slagsmål utbröt. – Om man ska vara orolig för någonting är det väl returmatchen i Stockholm. Tappar man bort 30 Basel, då kan man nog tappa bort 1000 polacker.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription