LUZERN. Samuel Dahls genombrott kom hastigt och ledde raka vägen till Djurgården. Efter den lovande allsvenska debuten mot Mjällby nosar vänsterbacken på startelvan där han fortsatt vill göra sina ”mittfältsgrejer”. Fotboll Sthlm träffade 20-åringen inför ECL-matchen i Schweiz. [show_ad id=1] För att komma från en idrottsfamilj – både mamma och pappa var gymnaster – och varit med på i princip varenda landslagssamling sedan 15-årsåldern har Samuel Dahl haft en rätt krokig fotbollskarriär. Det hela började i knatteåldern IFK Västerås vilket senare byttes mot Västerås IK. Samuel var duktig i ett duktigt lag och träningen var seriös. I femtonårsåldern flyttade hela laget till stadens storklubb Västerås SK, men inte heller där blev Samuel särskilt långvarig. Ett halvår in på gymnasiet bytte han VSK mot AIK där han främst tillhörde U19-laget, men det blev också vissa träningar med a-truppen utan att han kände att klubben fullt ut trodde på honom. Därefter gick flytten till Örebro SK där genombrottet kom, under fjolåret och våren i Superettan, innan Djurgården till sist lockade över vänsterbacken som hunnit fylla 20 år. – Ja, det har blivit några flyttar, konstaterar Samuel Dahl när vi ses på Djurgårdens spelarhotell i Luzern inför Europa Conference League-returen. De första stegen i Västerås föll sig ganska naturligt, men att flytta till AIK och byta stad var ett större beslut. – Då diskuterade vi mycket i familjen och med min agent. I Västerås SK hade jag ett lärlingskontrakt och det var snack om att jag skulle lånas ut till division 3. Det var vi inte så säkra på att det var det bästa, i trean är det ju inte så mycket finlir, säger Samuel och skrattar till. – Jag var liten till växten också så jag tror inte att det varit rätt steg. AIK har däremot en bra ungdomsverksamhet och var med i en bra serie. Sedan satt jag i och för sig på bänken första året i U19, men andra året spelade jag och det gick bättre. Sedan började jag träna med a-laget efterhand också. Hur trivdes du i klubben? – Det var bra, jag hade många kompisar. En del gick i samma klass på Solna gymnasium, så jag kom snabbt in i det och fick trygghet. Jag tränade som sagt lite med a-laget och ”satt som nittonde” i ett par matcher, men så blev det att de valde en annan vänsterback framför mig. Vänsterbacken som gick före var Rasmus Bonde som i slutet av 2021 skrev ett a-lagskontrakt och numera är på lån i norska Hödd. – En skitbra spelare och en polare till mig, så det finns verkligen inget agg. Men de tog ändå honom framför mig, och då kände jag att det var dags att spela seniorfotboll. Då blev det ÖSK och där blev det verkligen skitbra. När jag ser tillbaka är jag väldigt nöjd över det valet. Trots att Örebro SK är rivaler till Västerås SK? – Så är det ju, säger Samuel och ler. – När vi mötte VSK i år var det inte skitfina ord från läktaren. Hur tacklade du det? – Jag tror att jag tänder till lite extra då. Det är lite roligt att höra, faktiskt. Men går igång på det där. På den typen av hat eller vad man ska säga, när många är emot en. Jag ser det som bränsle. Som vänsterback kommer man nära läktaren också. – Ja, jag var skitnära. Jag hörde allt som de skrek. Men man får inte bli påverkad, det var inte så att jag vände mig mot dem och svarade på något sätt. Jag hörde det, men det gick inte in. Det kan vara en bra sak att ha tränat på. Nu har du bara en tid på ungdomssidan i AIK, men i derbyn kanske du får höra saker. – Ja, precis, ungdomssidan är en annan sak. Men visst, det kan nog bli folk som skriker, så det är bra att kunna hantera. Vägde du in AIK-bakgrunden när du funderade på Djurgården? – Absolut. Men jag tänkte på var jag kom ifrån, ungdomssidan, och då blir det inte samma rivalitet. Det var inte så att jag tackade nej till ett kontrakt eller så, och jag har ju inte gått direkt från AIK. Jag kommer från Örebro. Så det känns okej. Varför valde du Djurgården? – För att det känns som ett otroligt bra steg. Jag gjorde det bra i ÖSK och trivdes men när Djurgården kom på bordet fanns det egentligen ingen tvekan. Det kändes rätt när jag snackade med Bosse, Kim, Tolle och Hugo. De förklarade att de kollat på mig och vad de såg i mig som spelare. Samuel forsätter: – Så vad ska jag säga? Så fort jag hörde om Djurgården ville jag dit. Det verkade vara väldigt bra runt fotbollen också, om man ser till hur klubben fungerar. Och såklart otroliga spelare och otroliga tränare. Jag vet att jag är tänkt som nummer två på min position till en början men bara att träna med ett sådant lag är utvecklande. Att Samuel är tvåa på sin position är dock inte säkert. Efter den övertygande debuten mot Mjällby, där Djurgården vann med 1-0 på Strandvallen, i helgen är det många som vill se honom fortsatt få chansen. – Det är klart att jag var nervös inför matchen, men det försvann ganska fort. Jag kände mig ganska bekväm och då får man mod att göra sina grejer. Vilken typ av grejer tänker du på? – Man kanske vågar att driva bollen mer framåt i planen. Eller driva inåt. Att jag vågar att göra lite mittfältsgrejer även som vänsterback. Väggspela, slå lite svårare passningar, och inte bara springa upp och ner på kanten. Jag är nog som bäst när jag inte bara är den traditionella vänsterbacken. Att göra ”mittfältsgrejer" faller sig naturligt för Samuel och det finns ett enkelt skäl till det: han var länge mittfältare. Men när vänsterbacken i P15-landslaget blev skadad i en match fick Samuel ta steget ner, och sedan dess har han mestadels varit ytterback. Nu ser han sig som en mångsidig försvarare som helst vill bidra i uppbyggnadsspelet såväl som i korridoren. Siktar högt gör han också. I början av intervjun kom sportchef Bosse Andersson förbi och uppmanade, med ett Bosse-flin, Samuel att vara ödmjuk, och det är han när jag frågar om framtida ambitioner. – Men om man får drömma vill jag spela i Europa i en av de stora ligorna. England, Tyskland, Spanien, säger han efter en stunds fundering. Landslaget då? – Absolut, det är ju en barndomsdröm. Alla hoppas väl på det?

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription