AIK är i semifinal. Det står klart efter lördagens match mot Mjällby, där stockholmarna vann med 3–1. Här är Fotboll Sthlms spaningar. [show_ad id=1] AIK mötte Mjällby AIF i cupens kvartsfinal. På grund av rankingpoäng var det bortaplan som gällde, och AIK ställde upp med följande lag: Nordfeldt; Thychosen – Papagiannopoulos – Tiedemann Hansen – Björnström; Modesto – Salétros – Coulibaly – Celina; Pittas – Faraj. Slutresultatet blev 3–1. AIK inledde starkt, först gjorde Rui Modesto 1–0 i sjunde minuten, sedan utökade Omar Faraj i 11:e minuten. Mjällby reducerade på (en hårt dömd) straff i 42:a, men i den 59:e minuten stängde Ioannis Pittas matchen med 3–1-målet. Här är Fotboll Sthlms spaningar från matchen.

Ska Berntsen och Berg göra AIK till Norgesmester?

I Norge är cupfinalen på Ullevaal varje års idrottsevenemang. Publiksiffrorna är i regel fina, intresset enormt och prestigen större. Den som vinner cupfinalen kallas också Norgesmester. Motsvarande förhållande gäller inte i Sverige, men det är det ingen som brytt sig om att tala om för firma Berntsen/Berg. Den här AIK-upplagan går stenhårt för cupen. Det syns i träningsmetodiken, där AIK spelat in en startelva från de första dagarna i Portugal, i värvningsstrategin, där AIK maxar slagstyrka med skral plånbok istället för att bygga truppvärde (det ska man börja med först 2025, enligt treårsplanen). När AIK släppte in 1–1 mot Kalmar valde också laget att backa hem och döda ytor mellan lagdelar, snarare än att gå för segern. Spelsystemet innehåller heller inget revolutionerande och det roteras inte i onödan. Henning Berg har fortsatt på inslagen bana, spelar alltjämt den fotboll som gav ett poängsnitt på 1,6 förra året, och verkar inte betrakta cupspelet som någon sorts frimånader där man ska lägga grunden för något mer avancerat. Man kan diskutera balansen i kortsiktighet och långsiktighet i AIK:s sportsliga strategi. Mer om det någon annan gång. Det räcker med att konstatera de uråldriga Dick Turpin-kraven på att något år faktiskt satsa på cupen faktiskt verkar hörsammas. Det krävdes bara lite norsk Ullevaalsromantik.

AIK spelade Tysonfotboll

Och då städar man väl av en kvartsfinal på Strandvallen fortast möjligt? I den sjunde minuten slog Kristoffer Nordfeldt ut en hög boll som nickades vidare av en Maif-spelare till Rui Modesto. Portugisen tvekade inte utan tunnlade Noel Törnqvist. I den tolfte minuten fick Ioannis Pittas tag på en boll, ensam på offensiv planhalva med Omar Faraj. Cyprioten lade in den i djupet och lät Faraj utöka ledningen. Match: död. AIK väntade in på någon. Gnaget spelade Tysonfotboll, gick på knock så fort som möjligt, och fick mig att tänka på skrönorna om boxningsfans som ringde sändande bolag och bad om pengarna tillbaka när Iron Mike avslutat pay-per-view-matcherna efter bara några sekunders kampsport. Därefter var det en rätt grisig matchbild för huvuddelen av kampen. Dålig matta och hård vind gjorde det svårt att förutsäga var bollen skulle hamna, men det kändes som att AIK tyckte bättre om det faktumet än Mjällby. Gnaget åkte ner till Listerlandet med ambitionen att överträffa Maif i bonnlurksfotboll. Men man ska heller inte förringa motståndet. Mjällby har länge varit ett knepigt gäng bonnlurkar, som älskar att spela fult och förstöra utflykten till Listerlandet för välfriserade Stockholmslag. Men Torstenssons mannar kan också dominera bollinnehavet och vara konstruktiva när de så vill, och mot både Djurgården och Hammarby imponerade listerlänningarna på undertecknad. Att på bortaplan tillfoga Mjällby deras första förlust för året (både träningsmatcher och cupmatcher) ska AIK ha cred för.

En striker som Pittas var det länge sedan AIK hade

När var egentligen senast AIK hade en riktigt vass djupledsgående anfallare? John Guidetti är inte den profilen, heller inte Faraj eller Fesshaie. Inte heller deras föregångare Kimpioka, Bahoui, Stefanelli, Silva, Radulovic, Goitom, Sigthorsson, Obasi, Elyounoussi... Man får väl backa bandet till Kennedy Igboananikes dagar för att påminnas om en anfallare som är lika bra i djupet som Ioannis Pittas. Mot Mjällby gav det effekt. Pittas löpte urskillningslöst (det var nog ingen slump att Noel Törnqvist kände sig tvungen att kliva upp till mittlinjen när anfallaren kom i löpduell). Dessutom är Rui Modesto och Omar Faraj spelartyper som trivs med en sådan anfallare till kollega. Det gav AIK möjlighet att vila i försvarsspelet. Det var ju möjligt att låta Mjällby äga boll, för så fort AIK kom med fart och yta blev det farligt. Nu dippade AIK lite i prestation därefter och drog på sig en onödig straff, men i 59:e högg Pittas till igen. 3–1 kom då när Anton Salétros kom runt på kanten och skickade in ett inlägg som anfallaren inte gjorde några misstag på.

Därför är AIK:s satsning så kittlande

Igår träffade jag sportchef Thomas Berntsen för en längre sittning. Det blev en intervju om AIK:s treårsstrategi och en del annat, där Berntsen fick våndas lite över alla tyckare kring klubben och förklara hur han ser på kortsiktighet kontra långsiktighet. För det är en ingen hemlighet att AIK satsat på säkra kort: erfarna spelare som kan driva träningskultur här och nu. Truppvärdet ska utvecklas främst under 2025 och innan dess hoppas Berntsen på att sno åt sig lite prispengar från Europaspel. Nu har AIK inte betalat några enorma övergångssummor – Berntsen menade på att klubben gjort av med runt tio miljoner under vinterfönstret – men man opererar med hög risk. 2023 backade man 77 miljoner kronor på driften och gjorde minusresultat på 21 miljoner över hela året. Med ett eget kapital på 65 miljoner kronor är det en kännbar förlust. Att sikta på Europa istället för att bygga intäktsströmmar på andra håll är alltid en riskabel strategi. Men det är vägen som AIK har valt och den här truppen är så pass bra att man kan ta resonemangen inte omedelbart kan avfärdas, även om kostnadskostymen och risken är väl stora för undertecknads smak. Insatserna är stora, möjligheterna likaså. Det här blir ett kittlande AIK-år att följa från sidan, för bågen är väl spänd.

AIK har fått igång nyckelspelarna inför hett derby

Ja, att Djurgården tar sig förbi Degerfors på hemmaplan tar jag ut i förskott. Och därefter blir det ett kokande hett tvillingderby på Friends arena, med en cupfinalsplats i potten. Derbyt kommer med rätt tajming. Ett cupderby livar upp vilken grå försäsong som helst, men nu kommer det också samtidigt som båda lagen hittat en tidig formtopp. Dessutom har cupfinaler där Stockholmslag är i final haft en mystisk förmåga att förläggas till just Stockholm, vilket skulle kunna innebära en rejäl fördel i finalen. På förhand är det ovisst. AIK har sitt derbyfacit att luta sig mot, men Djurgården har varit gruppspelets bästa lag. Samtidigt har AIK fått två nyckelspelare i bra skick. Anton Salétros levererade ännu en stark insats på mittfältet samtidigt som Ioannis Pittas gjorde mål och assist. Lägg det till insatserna i AIK:s cupspel, och vi kan ha att göra med ett av de mer spännande derbyna på länge.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription