När allt var som värst i Sheffield United funderade Ismaila Couilbaly på att lägga av. De negativa rubrikerna hopade sig och till sist förlorade till och med tränaren som varit ett sådant stöd tron. Men det fanns en norsk sportchef som aldrig gav upp. [show_ad id=3] Än idag kan Ismaila Coulibaly minnas ögonblicket då drömmen om att bli fotbollsproffs för första gången gick att ta på. Han var fjorton år gammal och spelade i kvartersklubben Duguwolofila. Det rådde skadekris i a-laget inför ligamötet mot Stade Malien, landets största klubb, och Ismaila skickades upp hos seniorerna. Att få spela hade han inte en tanke på, själv trodde Ismaila att han bara var där för att fylla ut numerären. Se till att bänken bestod av så många spelare som förbundets regler krävde. Men runt minut 70, i underläge 0–2, vinkade tränaren på honom. Först trodde inte Ismaila att det var riktat mot honom, han utgick från att det var någon av de mer etablerade som skulle värma upp. Så var det inte. Med Ismaila Coulibaly på plan ångade Duguwolofila på. Laget hämtade upp till 2–2. Det var ett skrällresultat, en näsbränna på en av de där stora klubbarna som Ismaila själv aldrig hade spelat i. När han gick av planen den dagen kände han hur kroppen pumpade av adrenalin. Det som han och hans pappa drömt om så länge han kunnat minnas var på väg att bli verklighet. Ismaila Coulibaly möter upp i en fönsterlös liten skrubb på Karlberg. På väggarna hänger bilder på gamla storspelare, ena väggen pryds av ett stort fotografi på Daniel Tjernström från det ögonblick då han slår in 1–2 på Gamla Ullevi 2009. Man hade kunnat tro att nyförvärvet skulle rynka på näsan över att flyttta från Premier League-klubben Sheffield Uniteds lyxiga träningsanläggning till AIK:s erkänt spartanska, men då tror man fel. Ismaila Coulibaly är på gott humör, den här tisdagen. Han har fallit pladask för AIK sedan han anlände, och säger sig redan ha kommit in i gruppen. – Jag kände två spelare sedan innan: Anton Salétros som jag spelade med i Sarpsborg och Ismael Diawara som jag spelat med i Malis landslag. Men jag kan inte säga att jag står dem närmare än någon annan i AIK. Vi är en grupp där alla trivs, säger Ismaila Coulibaly. Hur känns det att vara återförenad med Anton Salétros? – Han påminner mig om gamla minnen. När jag kom till Sarpsborg var han redan där och jag lärde mig mycket av honom. Jag var bara glad att träffa honom på nytt och få spela med honom igen. Har han varit din guide till AIK? – Nej, inte riktigt. Men jag pratade mycket med Diawara innan jag kom. Vi hade umgåtts mycket sedan innan, vi delar rum i landslaget, och han försökte övertyga mig att gå till AIK. Det var mest honom jag pratade med, för han ringde jämt: “kom hit, vi ska göra det här, vi ska göra det där, vi ska döda ligan”. Motivationen kom från honom. För Ismaila Coulibaly har det mesta kretsat kring fotbollen, ända sedan barnsben. I barndomens Mali var hans familj en av få som hade investerat i ett tv-paket som visade Premier League. Arsenal var favoritlaget för pappan vars egna fotbollskarriär inte hade tagit honom utanför hemlandets gränser. Nu hoppades han att Ismaila kunde nå längre. – Pappa spelade i Malis högstaliga, men han hade en kort karriär. Men han älskar fotboll och efter att han lagt av fortsatte han spela på lägre nivå. Han brukade ta med mig till sina träningar, varje lördag och söndag. Då fick jag sitta och titta på, kanske spela lite själv vid sidan av, tills jag blev stor nog att själv börja spela, berättar Ismaila. När Ismaila själv visade fallenhet och intresse för sporten var det en lycka för pappan. Men någon elitsatsning var det inte tal om för den sakens skull. Ismaila, som äldsta sonen i en syskonskara på nio barn, förväntades lägga minst lika mycket energi på skolan. Något större akademi ville inte pappan släppa iväg sin förstfödde till, Ismaila fick nöja sig med kvartersklubbar och spontanfotboll på gatan. – Vi är en stor familj även i Mali. Som liten var det stökigt, alla bråkade överallt, men när man växer upp inser man hur vackert det var. Jag kunde bråka med mina syskon som liten, men nu ser jag på det som en välsignelse. Att uppfostra nio barn måste vara dyrt? – Ja, men det är inget som folk blir chockade av i Afrika. Det kan vara normalt. Det är därför som min pappa är min förebild. Jag var den första sonen, så jag vet hur mycket han ställde upp för mig. Han skjutsade mig alltid till skolan och till träningarna. Det gav mig drömmen om att spela i Premier League. Jag förstod att det enda sättet jag kunde förändra min familjs liv var att bli professionell fotbollsspelare. Idag är de väldigt stolta över mig, för pappa jobbade hårt för att jag skulle lyckas nå hit och lade all sin tro på mig. Det gör mig rätt stolt också. Hur var deras tillvaro innan du blev fotbollsproffs? – Mali är ett land där skillnaden mellan rika och fattiga är stor, säger Ismaila Coulibaly och tecknar med händerna. – Men min familj var stabil. Vi hade inga stora problem, även om det kunde vara svårt att göra alla nöjda med nio barn. Det var ett problem. Men du vet, vi var familjen som alla kom till för att kolla fotboll på helgerna. Pappa jobbade hårt, vi behövde inte hanka oss fram, men det var aldrig någon lyx. Vad jobbar dina föräldrar med? – Han jobbade i reklambranschen, men slutade efter att sociala medier slagit igenom. Nu driver han en skola i Mali. Mamma var hemmafu. Han krigade för oss, han gjorde verkligen mycket. Du vet, när jag blev skadad gick det två år utan att jag kunde spela fotboll. Många mornar vaknade jag och ville bara lägga av, men jag gav mig själv tiden att sitta ned och fundera. Jag tänkte på vilka uppoffringar mina föräldrar hade gjort för mig, att pappa hade vaknat varje morgon och gått upp och kämpat, och då fick jag ny energi. Är det vad som motiverar dig, uppoffringarna som dina föräldrar gjort? – Precis så är det. Det är anledningen till att jag aldrig kan acceptera att göra en dålig match. Även om jag spelar i Palestina skulle pappa hitta ett sätt att se matchen. De ser alla matcher jag spelar, och det är ingen press, men jag känner att jag vill leva upp till deras förväntningar. Gör jag en dålig match tänker jag på det i en vecka. Det är därför som jag sällan gjort en dålig match. Jag slåss alltid med hjärtat, för jag vet att det är någon som tittar. 2017 var Thomas Berntsen i Zambia för att följa Afrikanska mästerskapen för U17-lag. Främst var han intresserad av Krepin Diatta i Senegal, men väl på plats fick han också upp ögonen för en kort mittfältare i Mali. Samma kväll efter att 17-årige Ismaila Coulibaly suttit på bänken hela matchen när Mali föll mot Zambia med 1–6 tog han emot Diattas agent på sitt hotellrum. Mali hade inte imponerat i mästerskapet, men om Ismaila själv ville skulle agenten ta sig an hans karriär. Ismaila tackade ja. Två månader senare fick han en inbjudan till Norge. En liten klubb vid den svenska gränsen ville se honom på plats. – Thomas Berntsen är en fantastisk person. Min första träning med Sarpsborg var ett kort pass, för det var dagen innan match, så han såg mig bara i 30 minuter. Men direkt efteråt sa han att jag inte behövde visa mer. De ville ha mig, säger Coulibaly med något varmt i rösten. Hur kändes det? – Jag blev helt stum. Han sa att han skulle ringa min agent, så jag kunde ringa min familj direkt. Jag förstod inte där och då att mitt liv skulle förändras, men det var en helt fantastisk stund. Det hade bara gått en träning, men de ville ha mig. Gick han in i omklädningsrummet för att tala om det? – Nej, nej, nej. Det var på plan, efter träningen. “Jag ska prata med din agent”, sa han. Det kan jag aldrig glömma. Thomas blev som min pappa i Europa. Jag har ju inte min familj här, de har aldrig kunnat resa hit för att se mig spela, men Thomas blev som familj för mig. Du vet, den telefon jag har än idag är den han köpte till mig för sex år sen. Jag har jättestor respekt för honom. Att han värvade mig till Sarpsborg förändrade mitt liv och jag kan lita på honom med allt. Vad gjorde han för dig utanför plan? – Han sms:ade hela tiden och frågade hur det gick på träningen, hur jag mådde, om jag behövde något kunde jag alltid ringa honom. Ibland kom han över och köpte mat åt mig. Det var min första månad utomlands och Thomas tog verkligen hand om mig. Det var lite problem med mitt visa, så jag behövde åka ner till Afrika i tremånadersperioder, men även då ringde Thomas och kollade hur det gick för mig i skolan, på träningarna. Första året var jag inte ordinarie, för jag var ung och det gick dåligt för Sarpsborg i ligan. Så när jag åkte på semester över sommaren skickade Thomas mig ett sms: “Njut av ledigheten, nästa år är ditt”. Sen sålde de mig till Sheffield United ett år senare. När Ismaila Coulibaly hade slagit igenom i Sarpsborg kunde han välja mellan anbuden. Han tackade nej till ett fett kontrakt med Galatasaray för att uppfylla pojkdrömmen om Premier League. Dessutom tyckte han att Sheffield hade en bra plan med ett två år på utlån i belgiska Beerschot. Det första året gick som planerat: Ismaila spelade ordinarie i ett nyuppflyttat Beerschot som landade i mitten av tabellen. Men lagom till det andra året var olyckan framme. Den första av två allvarliga skador inträffade. Än idag blir Ismailas nästan lite bräcklig när han ska prata om ryggskadan som sinkat karriären. – Det hade ju ingenting med fotbollen att göra. Jag är ett riktigt proffs, jag lever fotboll. Efter den här intervjun ska jag bara hem, jag är aldrig på nattklubb, jag är aldrig på restaurang, mitt liv är fotboll. Den här första skadan kom på gymmet. Jag skulle lyfta en vikt och så kändes det märkligt. Men jag tänkte inte något särskilt på det, det var ju inte som att någon hade tacklat mig. Klubben tyckte heller inte att det var någon fara med ryggen. Istället tog Ismaila Coulibaly det i efterhand ödesdigra beslutet att spela vidare. – Jag var jätteviktig för laget, så jag fortsatte spela. Det var väl sju-åtta matcher där jag mådde hemskt. Jag spelade på smärtstillande och efter matcherna kunde jag inte gå, jag kunde inte ens prata, för det gjorde så ont. Det kändes hemskt. Det gick dåligt för laget också, vi förlorade match efter match och jag kunde inte hjälpa till. Ismaila lämnade Belgien med dåligt samvete. Han tyckte att Beerschot var för bra för att åka ur, men laget var skadedrabbat och slutade sist i tabellen. Och väl i Sheffield sänktes han av en ny skada. – Det var efter en träningsmatch. Jag gjorde bra ifrån mig och åkte hem för att sova lite. Plötsligt vaknade jag med ett helt uppsvullet knä. Jag kunde inte förstå vad det kom från, jag hade inte varit i någon tuff duell. Ändå hade jag aldrig sett ett så stort knä i hela mitt liv. Klubben ordnade så jag fick träffa en läkare som sa att menisken var skadad. Jag var tvungen att opereras direkt. För Ismaila var det en tuff period. Han fick bara ihop ett inhopp när Sheffield United stormade genom Championship, och insåg att det var precis lika tufft att sitta vid sidan av när laget gick bra som när Beerschot åkte ur. Och året därpå skadade han sig för tredje gången. Knät igen. – Sheffield har varit en mardröm för mig. Det har varit riktigt, riktigt tufft i två år. Det var därför jag behövde byta miljö, det bestämde jag mig för redan efter min andra operation. Förutom skadorna, vad var det som gjorde Sheffield så tufft? – Media var riktigt tufft. Det måste jag vara ärlig mot mig själv och säga. Efter mina säsonger i Belgien var det många klubbar som ville ha mig, men Sheffield ville inte sälja, så både fans och media hade verkligen stora förhoppningar på mig. Men jag hade otur och blev skadad och att då se mitt ansikte varannan vecka i media sårade mig. Jag försökte att inte läsa, men folk skickade artiklarna till mig. Vad var det som de skrev? Vad var den hårdaste rubriken? – Det finns en som jag verkligen minns, där det stod att tränaren inte ville ha mig. Det var verkligen tufft att läsa, för faktum var att det var tränaren som ville ha mig. Det kändes som att jag svek tränaren. Han hade verkligen tagit sig an mig, sagt att han litade på mig. Vi hade videosamtal varje dag, gick igenom systemet och hur de spelade fotboll i England. Han var väldigt viktig för mig. På försäsongen tyckte jag att jag visade att jag hade nivån, men efter operationerna kändes det som att jag svek Sheffield. För mig som var ung och bodde ensam med familjen långt borta var det svårt. Jag ville bara vara för mig själv, men såg mitt ansikte i media hela tiden. De hade heller inte rätt information. Det var hela den här pressen, media som skrev, tränaren som jag såg var besviken på mig. Efter den andra operationen tog vi ett snack och då sa han att “Ismaila, jag ska inte ljuga, jag är besviken”. Det hade inte med mig att göra, det var ju skadornas fel, men de orden gjorde ändå ont. Det är smärtsamt när man inte lever upp till någon som räknar med en. Men det fanns en person som inte hade gett upp hoppet om Ismaila Coulibaly. Även under de värsta skadeperioderna fortsatte Thomas Berntsen höra av sig, och när det framgick att Sheffield United inte räknade med mittfältaren blev kontakten allt mer intensiv. – Thomas litar på mig så jag litar på honom. När han ringer mig har vi direktkontakt, det är aldrig någon emellan oss. Han sa bara att han ville ha mig och jag sa att det inte var några problem, det skulle vi lösa. Om Ismaila Coulibaly pratar lite reserverat och nedstämt om skadeperioderna i Beerschot och Sheffield blir han genast på muntrare humör när Thomas Berntsen kommer på tal. I oktober förklarade Sheffield United att han var fri att gå på lån till våren, och redan då ställde Ismaila Coulibaly in sig på AIK. – Min agent tvekade lite. Varför skulle jag gå tillbaka till Skandinavien när det fanns bättre alternativ? Men jag vill aldrig göra någon besviken om jag litar på den personen och jag hade sagt till Thomas att jag skulle komma. Sheffield försökte pusha mig att välja andra klubbar också, men jag var inställd på att spela för Thomas Berntsen, även om jag inte visste något om AIK. För mig var det viktiga att få spela för någon som jag litar på efter två kämpiga år. Vilka andra klubbar tackade du nej till? – Några av topplagen i Belgien, mittenlag i Portugal, Schweiz, Frankrike… Det galna är att Beerschot ringde mig dagen innan jag skulle skriva på för AIK. Då fick jag fundera lite, för när jag lämnade Beerschot åkte de ju ur. Att gå tillbaka dit hade varit en chans att fixa saker och ting. Men i slutändan var de för sent ute, jag hade redan börjat se mig själv i AIK. Så varken klubben eller agenten ville att du skulle komma hit? – Nja, det var mer att de var lite osäkra. Inte helt övertygade. Men din relation med Berntsen var viktigare? – Exakt, det var det som avgjorde det hela. Du nämnde att du ville fixa saker i Beerschot. Det har du chansen att göra här med, AIK hade ett tufft fjolår. – Det vet jag om. Det var en del människor som frågade mig om det och undrade varför jag skulle hit. Vi kan väl säga att AIK förra året inte var där klubben ska vara, men jag har en känsla av att Thomas kan ställa saker och ting till rätta. Det var det som han gjorde i Sarpsborg, han tog laget till Europa League och toppstrid i serien. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det, men jag har en stark känsla för vad vi ska göra här i AIK. Nu har vi spelare som Anton som var väldigt bra när jag spelade honom med Sarpsborg. Då känner jag att vi kan ta tillbaka klubben dit den hör hemma. Det fanns en annan sak som lockade Ismaila Coulibaly till AIK. Innan mittfältaren var presenterad bekräftade Thomas Berntsen AIK:s intresse medialt, och plötsligt strömmade meddelandena in i Ismaila Coulibalys inkorg. – Jag läste varenda ett, säger mittfältaren glatt. Vad skrev de då? – Det var typ “vi behöver dig”, “du kan hjälpa oss”. Det var riktigt fina, positiva meddelanden. Jag fick bara positiva meddelanden. Det fick mig att må väldigt bra. Jag läste igenom alla och kände att yes, det här måste jag testa. Var det ett skäl till att du ville hit? – Ja, det gav mig en knuff i rätt riktning. För om jag ska vara ärlig med dig finns det en sak som jag saknat, och det är kärlek och förtroende från supportrarna. Jag har inte spelat på två år, så om jag kan känna mig älskad här, om folk kan lita på mig här, då vill jag också spela här. I helgen kom också debuten från start. Borta mot Mjällby fick Ismaila Coulibaly ta hand om vänsterkanten när AIK vann med 3–1 och gick till semifinal. – För att vara ärlig så var det tufft. Jag kan spela på många positioner, men av alla positioner jag behärskar är ytter det värsta jag vet. Nu hade det gått lång tid utan att jag spelade match och jag kom till en position som jag inte var van vid. I mitt huvud startade matchen två-tre dagar innan avspark, bara för att jag behövde förbereda mig. Det är inte så att jag inte gillar att spela på kanten, men det är inte där som man får ut de bästa av mina kvaliteter. Jag är en sexa eller en åtta. Men sett till förutsättningarna gick det bra. Jag överraskade mig själv, jag visste inte att jag ändå kunde göra det hyfsat på fel position. Hur var det att få fira med fansen? – Efter matchen? Jag vet inte hur jag ska säga det… Om jag ska tala från hjärtat måste jag säga att de är de bästa supportrarna som jag någonsin spelat för. Ärligt talat. Stämningen är galen. Jag satt på bänken mot Gefle och när jag såg supportrarna sjunga, då blev jag lycklig. Jag kände att jag hade gjort rätt val. Och då var det på fel arena. – Ja, men det var ändå galet. De sjöng på ett sätt som jag brukade se i Afrika, men aldrig i Europa. De sjöng från första minuten till sista. Då kände jag att wow, jag kommer njuta av min tid här. Och i den senaste matchen var de inte så många, för det var en bortamatch långt från Stockholm, men de lät ändå mer än hemmafansen. Det är riktigt galet, säger Ismaila Coulibaly. – Jag tycker verkligen om dem. Jag tror att de har ett speciellt band till spelarna. Att det är en kärlekshistoria mellan klubben och supportrarna. Men sen hejdar sig Ismaila. Han kommer med en brasklapp, nästan som om han är rädd för att framstå som inställsam. AIK:s malier sätter ära i att vara en person som håller sina löften, någon man kan hålla i handen när det blåser, och det lirar inte helt med hans kontraktssituation. – Jag är bara här i fyra månader. Det är inte perfekt. Jag förstår att supportrarna kanske inte vill ta mig till sig, för plötsligt kan jag vara borta. Därför försöker jag hålla en låg profil. Jag är inte ute så mycket på sociala medier. Om Ismaila Coulibaly ser fram emot att spela supportrarna på Friends kommer han inte behöva vänta länge. På söndag vankas derby. I årets första möte med Djurgården står också en finalplats på spel. – Det första som Thomas sa till mig när jag kom till Sverige var att jag skulle gilla derbyna. Att det kommer 50 000 till matcherna, och jag har bara spelat framför 40 000 en gång i min karriär. Då frågade jag Thomas om man verkligen kan få uppleva det i Skandinavien, och han sa att om man spelar för AIK mot Djurgården är det möjligt. Så jag ser fram emot den här matchen. Jag såg deras senaste match, de har ett bra lag och vi med. Och det är ett ovanligt viktigt derby. – Ja, vi gillar inte varandra. Det kommer inte visas någon nåd på plan. Men sån är jag, jag spelar alltid med hjärtat. Min största motivation är att spela om en final, för vinner vi cupen går vi till Europa. När jag kom till AIK hade jag två mål, dels att vinna cupen, sen att sluta topp tre. Jag vet inte om jag kommer att vara här efter sommaren, men cupen kan jag vara med och vinna. När man spelar ett derby är det lite som att man ger tillbaka till supportrarna för vad de ger en varje dag. Det är det enda vi kan göra för dem, att göra dem glada, få dem att skratta, kunna gå till jobbet stolta. De senaste åren har däremot Djurgården dragit ifrån AIK. Klubbens ekonomi är större, Europakoefficientpoängen är fler och bara en gång de senaste fem åren har AIK slutat före Djurgården i Allsvenskan. Om Malmö FF tar sig till cupfinal behöver också Djurgården bara ta sig till final för att vara garanterade ett Europakval där de är seedade till playoff. Sannolikt blir derbyt en nyckelmatch för huruvida Djurgården ska lyckas utöka sitt försprång på AIK eller inte. – Det vet jag om. Jag vet att de vann ligan för några år sen, det såg jag i Norge. Men på min första träning i AIK blev jag överraskad över hur bra kvalitet laget höll, både individuellt och offensivt. Vi är riktigt bra! Det sa jag till Diawara direkt, att det här laget ska kunna göra det mycket bättre än vi gjort det de senaste fem åren. Det enda laget som kommer vara favoriter i år är Malmö, men AIK:s kvalitet är något annat. Vi har många bra spelare och sett till hur vi spelar är vi ett lag som alltid tar till vara på motståndarnas misstag. Det räcker med ett misstag så smäller det. Vi har en killer på topp, våra anfallare behöver inte 20 chanser för att göra mål. Mittfältet är solitt och försvaret är riktigt bra, vi släpper nästan aldrig in mål. Jag tycker att det här laget är så pass bra att vi inte borde prata om Djurgården, vi borde prata om hur långt vi kan gå om vi tar oss till Europa. Men om AIK lyckas med det talar inte mycket för att Ismaila Coulibaly är kvar i laget. Kontraktet med AIK går ut till sommaren och därefter ska han tillbaka till ett Sheffield som han vantrivts i under två år. Om allt var upp till honom själv skulle sejouren i AIK sannolikt bli längre. – Jag vill bara vara lycklig. Det spelar ingen roll om jag spelar i Premier League eller om jag spelar någon annanstans, bara jag är lycklig vet jag att jag kan prestera på den nivå jag själv vill. I Sheffield var jag inte lycklig, för jag var skadad och satt vid sidan. Här är jag lycklig. Jag är i form, spelar matcher och gillar fansen. Så personligen är jag öppen för allt, men det viktigaste är bara att jag ger allt de här 15 matcherna. Sen kan vi kanske diskutera mer. Säg att AIK vinner cupen, går till Europa och du återvänder till Sheffield United. Skulle du vara stolt över att se AIK i Europa, även om du själv inte får spela matcherna? – Exakt, exakt. Jag hoppas verkligen få vara här om AIK går till Europa, för jag har aldrig heller spelat i Europa. Men oavsett om jag är här eller inte kommer jag följa alla matcher som AIK spelar. Jag kommer vara deras största supporter.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription