Två gånger om var AIK illa ute. Sen skruvade de svartgula upp tempot. 5–2 slutade matchen mot IFK Göteborg, vilket gör att Gnaget lyfter till sjundeplatsen. [show_ad id=3] Med tre raka förluster i bagaget tog AIK emot IFK Göteborg på hemmaplan. Då hamnade Gnaget i underläge två gånger om, men sen varvade de upp. 1–1 kom genom Omar Faraj, 2–2 genom Anton Salétros, 3–2 genom Gustav Svensson (självmål) – och sen stängde Dino Besirovic och Ioannis Pittas matchen med 4–2 i 94:e respektive 5–2 i 97:e. Därmed är AIK uppe på sjunde plats i den allsvenska tabellen. Härnäst väntar BK Häcken på bortaplan.

Uppfriskande intensivt, AIK

Mot Elfsborg stod de högt, mot Hammarby stod de lågt, mot Blåvitt gick de upp och skruvade upp intensiteten till max. Omar Faraj snodde bollen av Malick Yalcouyé och sedan var det full fart framåt. AIK kom igenom på högerkanten, vann en hörna som Mads Thychosen (Tesfaldet Tekie-inspirerat nog?) testade skott på från utanför straffområdet. Axel Björnström kom förbi Thomas Santos och Bersant Celina skruvade bollen utanför. Lamine Dabo nickade i ribban! Någon stund senare kom Mads Thychosen upp i straffområdet och höll på att vinna bollen som någon sorts enmans-ångvälts-press. Jag respekterade den inställningen. Det kändes som ett uppvaknande efter senaste veckans Testa Stör-initierade diskussion om hur mycket AIK springer och kämpar. Dessutom var det logiskt. Det här AIK-laget, med sitt tvåmannamittfält och rätt darriga backlinje, tjänar inte på att stå i straffområdet och bjuda in till spel på egen planhalva. Försvarslinjen ramlar ihop om motståndarna pustar och frustar för länge. Idag tänkte inte AIK ge Blåvitt den möjligheten.

Hela havet stormade när spelregissörerna saknades

AIK fick sätta in oprövade Lamine Dabo. IFK Göteborg fick klara sig utan registan Andreas Pyndt. Försvagningarna på innermittfälten gav den svängiga, raka matchbilden. Inget av lagen var något vidare på att bygga spel, istället fick de kontra på varandra. Någon vidare kvalitet på spelet var det inte, både AIK och IFK Göteborg släppte till onödigt mycket chanser och omställningarna utfördes inte med kirurgisk precision, direkt. Men som det kontrades. Om den här matchen kunde spela gitarr hade den använt dist. Var det inte Malick Yalcouyé som hämtade boll och vände upp var det Ioannis Pittas som rann igenom i 15:e och skruvade ett skott en decimeter för högt om ribban. IFK Göteborg är ett energilag, och visst passade matchbilden spelare som Thordarson, Yalcouyé och Carlstrand, men jag satt ändå och tänkte att AIK borde vara rätt nöjda med vart de fick kampen. För när det böljar så mycket, och det kollektiva försvinner i en mot en-dueller, borde det lag med bäst individuell kvalitet klara sig bäst. Och jag håller Rui Modesto, Ioannis Pittas och Bersant Celina som betydligt vassare än Blåvitts diton. Visst skulle det ge utslag över tid?

IFK Göteborg slog AIK där det gjorde ont

Målet hängde i luften. AIK-målet alltså. Laget skapade fler chanser än Ioannis Pittas normalt sett behöver, men Elis Bishesari (länge planens bästa bästa stockholmare) hade vaknat på rätt sida. När målet sedan kom var det i fel bur. Kolbeinn Thordarson och Lucas Kåhed var båda omringade av svarta tröjor, men fick iväg passningarna i djupled, vilekt gav Linus Carlstrand, Oscar Pettersson och Paulos Abraham ett onödigt lättvunnet tre mot tre-läge. 0–1. Det var en käftsmäll – men AIK hade sig själva att skylla. Det platta, undertaliga mittfältet såg på förhand ut som den enda lagdelen där Blåvitt skulle ha ett övertag, och de svartgula gjorde inte tillräckligt för att åtgärda den saken.

AIK U levererade när det behövdes som mest

Omar Farajs mål kom i rättan tid. AIK hade haft momentum, orkat hänga kvar på offensiv tredjedel lite längre än tidigare, men IFK Göteborg var disciplinerade. Det fanns liksom alltid ett blåvitt ben som stacks ut i sista sekund när en AIK:are trädde in bollen i boxen. Mads Thychosens fina inlägg med vänsterfoten var ett sådant tillfälle. Bollen var utsökt slagen, tills Thomas Santos slängde sig. Omar Faraj sköt på ett tillslag, på impuls, och så hade Gnaget 1–1. Anton Salétros mål likaså. I ledning 2–1 började IFK Göteborg spela med självförtroende och AIK darra. Rui Modesto och Ioannis Pittas hittade inte fram till varandra, tills bollen landade på Anton Salétros bröst. Skottet var av högsta kvalitet och satt otagbart bakom Elis Bishesari. AIK räddades av sina egna. När det såg dystert ut i första halvlek klev Omar Faraj fram och utjämnade. När Blåvitt återtog ledningen tog Anton Salétros tag i saken och var planens bästa spelare i andra halvlek. Att de båda AIK-produkternas mål var så lika varandra skänker ytterligare symbolik till insatserna.

Från begravningsstämning till vild fest – vad f-n hände?

Man kanske inte ska strössla med superlativen, den här matchen hade lika gärna kunnat sluta oavgjord om inte Gustav Svensson glömt bort vilket lag han spelade för i en smärtsamt avgörande sekund. Så tänkte jag i alla fall till och med den 90:e minuten. Sen kom ju Dino Besirovic nick på Taha Ayaris skott på mål, sen åkte Ioannis Pittas slalom genom Blåvitts backlinje och slog in 5–2. Eufori på Norra stå. BK Häcken borta kommer bli en tuff uppgift alldeles oavsett, särskilt med Anton Salétros borta, men 5–2 är mer än vad AIK vågade hoppas på ända fram till minut 75. Att tillräckligt ofta nå högstanivån gör krisstämpeln, som inför det här mötet var högst reell, avlägsen. Det blir allt svårare att veta vad man ska göra av den här AIK-upplagan. De både gör och släpper in tredje mest mål i hela serien, varvar 1–6-fiaskon med 5–2-krossar av rivaler. Är det här ett darrigt lag som aldrig kommer hålla över 30 omgångar, eller en av Allsvenskans näst bästa högstanivåer, som bara måste varva igång oftare? Fan vet. Men efter kvällens målorgie under sista kvarten får i alla fall AIK möjligheten att bestämma själva vilken bild resten av serien ska ha av laget.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription