Tiden börjar bli knapp. Djurgården har två och en halv månad på sig att välja väg och placera sina insatser inför 2025. Själv har jag två idéer om vad som skulle kunna funka. [show_ad id=3] Oavsett hur säsongen slutar, med topp tre-plats eller ej, är det rannsakningens tid för Djurgården. Det oefterhärmliga konceptet med Bosse och Henke och deras vänner runtomkring var en framgångssaga i många år, men det är tydligt att Djurgården har stagnerat på slutet. Först och främst lite perspektiv: Ekonomin är fortsatt urstark, mer Europaspel följer i vinter. Faciliteterna har aldrig varit bättre och kanske är något äntligen på gång på ungdomssidan. När Djurgården gör två klena säsonger kommer de fyra eller däromkring, värre än så är det inte. Möjligheterna till att lyckas igen finns under alla omständigheter där. Med det sagt behövs en kall analys över sakernas tillstånd. Europaspelet under 2023 och 2024 har gett ett slutspel, men mer än godkänt är det inte. Det allsvenska poängsnittet under samma period på 1,69 är för svagt – Djurgården borde snarare ligga runt 2,0. Cupspelet i år gav sånär en titel vilket ger ett litet plus i totalomdömet, medan derbymatcherna drar ner det samma. Truppen som var så stabil i många år är det inte längre. Den offensiva spetsen finns där, men centrallinjen är i sammanhanget medelmåttig och felköpen har varit många. Kim och Tolle-eran avslutades på ett ovärdigt vis och än så länge saknas det svar om vad Djurgården ska göra till nästa år – känslan är att det mesta fortsatt är oklart, vilket stärktes av den intervju som vi gjorde med Henrik Berggren häromdagen. Djurgården borde kunna bättre. Med den fantastiska utvecklingen mellan 2013 och 2022 har klubben lagt ett fundament som de flesta andra sneglar avundsjukt mot, men det ger också en ny kravbild. Att Djurgården inte längre ska utmana om Europaplatser utan ta en bör vara målet varje säsong. Så vad ska man göra? Tackar som frågar, det har jag funderat en del på. I all ödmjukhet har jag fnulat på två huvudspår som sportsliga vägval som skulle kunna fungera. Alternativ ett är att göra om rejält, ungefär som så Hammarby gjorde inför årets säsong då den tekniske chefen Adrian von Heijne berättade hur vägen framöver såg ut och framförallt: varför den gjorde det. Planen byggde på data och mätbar empiri från hur fotbollen fungerar idag och hur man sätter ihop ett koncept utifrån vedertagna framgångsfaktorer i kombination med klubbens förutsättningar. Från första stund gillade jag vad jag hörde och läste, framförallt hur delarna samspelade, och eftersom Hammarby har lyckats hålla sig till strategin – och fått med sig resultaten från sommaren – är potentialen större än någonsin i klubben. Bajen ligger i framkant, och bör fortsätta kunna göra det. Jag tror emellertid inte att det är vägen framåt för Djurgården eftersom de isåfall redan skulle ha varit igång med en ombyggnad av den sportsliga organisationen. Det andra alternativet är att inte ändra så mycket, men att rekrytera ett tränarteam som får stor frihet vad gäller taktik, träningsupplägg, säsongsplanering etcetera. Fokus ligger här på team, snarare än en universallösning till huvudtränare, då jag upplever att Djurgården behöver mer resurser runt laget. Om exempelvis en motiverad Per-Mathias Högmo hade kommit in med sina favoritpersoner runt sig för att ta ett helhetsgrepp om det sportsliga kan jag se Djurgården lyfta. Då gäller det att man hittar en balans mellan tränarnas önskemål och långsiktiga visioner. Tränarna ska ha stort mandat runt det sportsliga, men inte ta över Bosse Anderssons jobb då sportchefen också behöver sitt utrymme. Alltså: att värva en manager-typ är inte grejen, utan en tränarchef med breda perspektiv. Oavsett ovannämnda vägval behöver värvningsarbetet vässas. Att rekrytera är svårt – och lätt att tycka till från läktaren om – men under vintern tycker jag att det är dags att testa nya ideér om hur Djurgården ska formas. En chefsscout vore lämplig. Hemvändarna i 33-årsåldern kanske man ska slopa ett bra tag framöver. Stabila pjäser i etablerad ålder från allsvenska mitten- och bottenlag är kanske inte heller den generella vägen framåt. Att ta ”nästa steg” i Djurgårdens läge må svida en del då ett litet kvalitetshopp uppåt brukar bli mycket dyrare. Det är ju så: Mjällby kan värva bosmanspelare som håller god allsvensk kvalitet medan nästa typ av spelare plötsligt kostar fem-tio miljoner i övergångssumma. Och nästa? Jo, för en viss ytterligare höjning blir prislappen snarare 15-20 miljoner, och det kan som sagt ta emot, men jag tror det är dit Djurgården behöver söka sig. Trots alla värvningar på senare år hade jag gärna sett exempelvis en Witry, en mittback, en innermittfältare och ett par talanger i samma prisklass som är klara för klubben senast i slutet av januari (samtidigt som en del av den nuvarande truppen sålts av.) Det går emot mina vanliga tankar om att vara varsam med kostnaderna, men så befinner sig Djurgården i en annan situation än nästan alla andra och har råd med stora engångsposter. Klubben behöver sätta sin struktur, staka ut en riktning och sedan, tror jag, öppna plånboken rejält om framtidstron som präglade klubben under så lång tid ska återvända.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription