Mästarna åker ut om mot Klaksvik, spelarutbildningen halkar efter, landslaget missar EM-festen som halva kontinenten är inbjuden till. B-lag i seriesystemet kan mycket väl vara en av flera lösningar. Det förslaget förtjänar bättre motargument än jämförelser med City Football Group och saudiska investeringsfonden. [show_ad id=1] Det svenska herrlandslaget rankas på 26:e plats i världen. Nyligen missade det EM efter bland annat pinsamma 0–3 mot Azerbajdzjan och två rättvisa förluster mot Österrike. Spelarmaterialet räckte väl inte till: förra året fick svenska spelare knappt 20 000 minuter i Europas topp fem-ligor, vilket inte var ens en tredjedel av vad danska spelare fick. Den som hoppas på nästa generation gör bäst i att dra ned förväntningarna: U21-grabbarna kryssade mot Georgien och torskade mot Moldavien, och riskerar därmed att också de missa EM. Klubblagen då? Vår högstaliga, vars regerande mästare åkte ur Champions League-kvalet mot ett lag från Färöarna, har fortfarande svårt att slå sig in i Europas topp 20. Allsvenskan har numer längre upp till norska ligan, än ned till den azerbajdzjanska. Vi lever i dystra fotbollstider. I sådana finns det skäl för rejäl självrannsakan och nytänk. Ett exempel på det gav Fredrik Söderberg häromveckan, när han till Fotboll Sthlm sa att han gärna skulle se en möjlighet för vissa klubbar att starta b-lag i seriesystemet. Till skillnad från att ta över andra klubbars platser i seriepyramiden, likt HTFF gjorde med IK Frej, eller försöka kontrollera en separat förening, som IFK Göteborg tycks vilja göra med Västra Frölunda, alltså. Förslaget är dock ofärdigt. Varken Söderberg eller någon annan har kommit med någon bra lösning på hur b-lagen ska få sina platser i Ettan eller Division 2 – ska lag kastas ut? Ska b-lagen börja i sjuan och spela sig upp? De avgörande bitarna är alltså i dagsläget okända. Personligen tror jag att man behöver reglera ett eventuellt b-lagssystem hårt. Gensvaret har dock inte låtit vänta på sig. Från engagerade supportrar, men också från Sportbladets Patrik Brenning. “Monstret är här nu”, står det i ingressen till Brennings krönika, vilket syftar på att Sverige skulle vara på väg med stormsteg mot den osunda, sönderkommersialiserade moderna fotbollen. “Den superliga ni kanske allra mest påstår er sky är snart svensk”, skriver Brenning. Jag kan förstå den instinktiva reaktionen. Tanken på en tredjedivision där hälften av deltagarna är b-lag till storklubbar är föga kittlande. Att något som kan likna det flerklubbsägande som blivit mer regel än undantag i den europeiska fotbollen letar sig till Sverige är obehagligt. Men ingen har heller föreslagit något i den riktningen. Liknelsen mellan b-klubbar i seriesystem och flerklubbsägande är skev. Vad gäller flerklubbsägande finns en uppenbar problematik i ägarintressen urholkar klubbarnas identitet och egna sportsliga ambitioner. Slutsatsen för den som växt upp med Racing Strasbourg, RWD Molenbeek eller Palermo, och vars hjärtas lag nu mest finns till för att skicka spelare och profit till Chelsea, Lyon eller Man City, är deprimerande. Den problematiken finns inte vad gäller b-lag. Jag vågar lova att det inte finns en enda medlem i AIK Solna FK eller Hammarby Talangfotbollsförening Herrfotboll som protesterar mot faktumet att deras klubb bara finns till för att göda den större. I fallet med IK Sylvia eller Västra Frölunda är det mer komplicerat, vilket inverterat nog i sig blir ett argument för formaliserade b-lag, så vi slipper krumbuktandet med satellitklubbar. Problematiken med urholkad sportslig integritet i möten mellan lag med samma ägare finns heller inte. Om Racing Club de Strasbourg skulle möta Chelsea FC har Todd Boehly, som äger båda lagen, förmodligen intresse av att engelsmännen vinner. Vad gäller b-lag finns inte den problematiken. Skulle farmarlagen trots allt klättra i seriesystemet är det ju bara att besluta om att a- och b-lag måste avskiljas av minst en serie, likt man gjort i Tyskland. Likhetstecknen mellan City Football Group och svenska b-lag kan egentligen avfärdas utan vidare. Särskilt eftersom det finns en lämpligare jämförelse, nämligen b-lag i andra länder. Det som Fredrik Söderberg föreslår finns ju redan i Norge, Finland, Holland, Belgien, Tyskland, Italien, Spanien, och så vidare. Det finns det ett tydligt skäl till: tidig erfarenhet av seniorfotboll är bra för spelarutveckling. I Sportbladet ifrågasätter Patrik Brenning att b-lag skulle vara av godo för talangutveckling, för de möjligheterna finns redan i de småklubbar som befolkar serierna under Superettan, “som hade gett alla de här råämnena såväl speltid som utveckling”, men det är en sanning med modifikation. I Ettan Norra gav nämligen HTFF i år 23 724 spelminuter till spelare födda 2003 eller senare, högt över ligasnittet på 6203 minuter. Tvåan i samma ranking är IF Sylvia, en samarbetsklubb till Peking. Att det skulle vara lika bra för en 18-åring att spela sin fotboll i Karlstad som på Kanalplan stämmer alltså inte. Ett annat missförstånd i debatten är att Ettan snart till sin majoritet skulle bestå av talanglag. Det har ingen föreslagit. Det som Fredrik Söderberg yrkat på är att de sex Sef-akademier med fem stjärnor eller fler borde få möjligheten att starta upp varsitt reservlag i den lägsta serien. Skulle alla nappa, och sedan kliva upp i tredjedivisionen (vilket vore osannolikt) skulle det innebära att sex av 32 klubbar var b-lag. Att de i sin tur skulle dominera sina serier är otroligt. Så tycks nämligen inte bli fallet i länder som infört reservlag i seriesystemet. I norska trean finns två reservlag: Vålerengas, som kom tia, och Aalesund, som åkte ur. I tyska trean finns också två: Dortmunds på tionde plats, Freiburgs som jumbo. I belgiska tvåan finns fyra, på plats sju, tio, tolv och sexton. Jong AZ? Elfte plats i Eerste Divisie. Jong Utrecht? 15:e plats. Jong Ajax? 16:e plats. Jong PSV? 17:e plats. Ett annat missförstånd i debatten är att förslaget bara skulle gynna Sveriges storklubbar. Där finns en poäng, men man kan också invända att av de fem- eller sexstjärniga akademierna (i dagsläget MFF, AIK, Brommapojkarna, Helsingborgs IF, IFK Göteborg, IFK Norrköping) har bara två av sex de senaste fem åren varit etablerade i toppen. Att Söderbergs förslag enbart skulle berika de klubbar som just nu är etablerade i toppen är inte en glasklar slutsats. Snarare kan man hävda att det skulle gynna underdogsen IFK Norrköping, BP, Helsingborg och Blåvitt i sin kamp med AIK och MFF, som har större publikunderlag och sponsorintäkter. Debatten om b-lag är rätt förvirrad. Basala fakta, som vad det enda yppade förslaget egentligen går ut på, förbises. Skälet till det tror jag är att konceptet b-lag i Sverige klumpas ihop med det välbekanta och trubbiga uttrycket Den Moderna Fotbollen. Varje diskussion som kretsar kring det begreppet blir i regel tre varv dummare än den behöver vara. Ingen vet ju vad den moderna fotbollen betyder. Innebär det höjda biljettpriser? Ståplatsreducering? Borttagen 51-procentsregel? Lasershower i Östersund? Fan vet, och fan vet vad allt det där egentligen har att göra med AIK Solna i Division 7. Vad som var den omoderna fotbollen är ännu otydligare – var det mer äkta och genuint när Djurgården bytte matchdräkter för att blidka Adidas eller när ett Facit-dopat Åtvidabergs FF byggde mästarlag genom att kringgå amatörbestämmelserna? Det måste gå att slå vakt om svensk fotbolls särart, men också erkänna dess skönhetsfläckar. Jag håller fotbollens samhälleliga betydelse och sociala kraft som viktigare än enskilda lags sportsliga resultat, men det sistnämnda är heller inte obetydligt för mig. Det måste gå att vara emot tv-styrda avsparkstider och för en mer effektiv talangutveckling samtidigt. Förmodligen är det den hållning de flesta supportrar har: man slår nog gärna vakt om fotbollens ideella värden, men man ser samtidigt gärna sitt lag vinna. Tills någon förklarat varför den hållningen inte går att ha välkomnar jag att förbundet utreder frågan om andralag i seriesystemet, gärna också på herrsidan. Det är nämligen på tiden.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier