Bersant Celina och Rui Modestos mål blev avgörande när AIK bortaslog Djurgården i ett sjövilt derby. Därmed klättrar Gnaget till åttondeplatsen samtidigt som DIF tappar andraplatsen. [show_ad id=3] AIK vann sitt andra stockholmsderbyt för året mot Djurgården. Första målet gjordes av Bersant Celina på omställning i 39:e, andra av Rui Modesto i 63:e. Här är Fotboll Sthlms spaningar från en match där allt och lite till hände.

Supportrarna som gick hem

När fyra knallskott brinner av i kort tid och en OH-flagga vecklas ut fruktar man det värsta. Förberedde sig Djurgårdens organiserade följe att på att bryta matchen, i samma anda som motsatt kortsida för drygt ett år sen? Lyckligtvis blev det inte så. Istället för att ställa till med kalabalik nöjde sig Djurgårdens ultrassupportrar med att vika upp banderollerna och knalla hem i 92:a minuten. Efter en halv säsong där säkerheten blivit påtagligt mycket bättre på läktarna var den här matchen stresstestet. Men redan på båda supportrars derbysamlingar inför matchen kändes det lugnare än i fjol. Några vildsinta ordningsvakter eller våldsamma supporteruppgörelser syntes inte till, åtminstone inte när Fotboll Sthlm tog pulsen på supportrarna. Vem som ska kreddas för att fotbollen blivit säkrare är för tidigt att säga. Ultrasgrupperna, med sitt öppna brev mot inkastade föremål, har gått samman på ett för Sverige nytt sätt. SLO:erna och säkerhetscheferna fortsätter att dra ett tungt lass. Polisens mer individuellt riktade exkluderingsstrategi ger effekt. Att också det här derbyt förflöt utan scener som AIK–Hammarby 2022, Djurgården–AIK 2022, Djurgården–AIK 2023 eller Malmö–Elfsborg 2023 känns skönt. Men till matchen.

Mer uppretat än på länge

Derbyn är svårtippade historier. Nerver, anspänning och inramningen kan välta inskolad spelfilosofi som helst, göra en enkel bredsida lika svår som ett volleyskott med fel fot för en klumpig mittback. Det kan kantra i sjöslag utan sans och balans, men också mynna ut i dötrista, lågintensiva historier där ingen spelare vill kliva fram. Det här mötet löp dock ingen risk att bli det senare. För visst var Djurgården skickliga nog att kunna hota AIK och vice versa, men framförallt slogs man av hur hårt derbyt spelades. Oskar Fallenius bröt en passning och accelererade mot mål i 10:e, men blev hårt nedtacklad av Eskil Edh. Marcus Danielson kom in sent i minut 22 mot Thychosen, och gav dansken ett muay thai-knä i sidan. Kort därpå fick Dino Besirovic ett tjuvnyp av Tobias Gulliksen. Ibland var spelarna så övertaggade att de gick på sina egna lagkamrater, som när Rui Modesto och Lamine Dabo kolliderade i 19:e minuten. Men åtminstone till en början var det mer intensivt än fult. AIK, med sin kraftigt högerlutande offensiv och fina press, fick bra koll på Djurgården i försvarsspelet. Djurgården å sin sida inledde matchen med axlarna nere och gick beslutsamt framåt. Skulle det bara fortsätta som det gjorde i de första 25 minuterna skulle väl det bästa laget till slut vinna på ren fotbollskunskap – och då hade Djurgården en bra chans.

Händelserna som fick derbyt och DIF-psykena i gungning

Men nej, snart slog det över. Två situationer var bidragande: först fälldes Oskar Fallenius av Benjamin Tiedemann Hansen i straffområdet (minut 35). Tilltaget kom utan påföljd även om straffen kändes ganska självklar. Därefter blev Dino Berisovic liggande i konstgräset och passade på att visa upp AIK:s klubbmärke på tröjan samtidigt som AIK:s lagläkare markerade mot DIF:s Bergh, vilket blev för mycket för vissa blårandiga och snart samlades båda lagen och gruffade i straffområdet. Sedan bet AIK sig kvar på offensiv planhalva genom en mängd fasta situationer. Några heta chanser uteblev, även om Ioannis Pittas försökte sig på ett cykelspark som gick i ribbans underkant, men Bersant Celina fick träff på bollen. Skottet gick i mål, en perfekt båge intill Malkolm Nilsson Säfqvist högra stolprot. Därefter kom den totala urspårningen. Bersant Celina firade med tillresta släktingar på bänken, båda lagen hamnade i ett nytt jättetjafs och de lite oväntade kombattanterna Kim Bergstrand och Victor Andersson rök ihop i lite grekisk-romersk. Innan första halvlek tog slut skulle både lagens spelare hamnat i ett tredje bråk (den här gången hade Anton Salétros klivit på Tobias Gulliksen) och DIF fått ihop 0,0 i xG. Som Rasmus Schüller sa: – Det är ingen fotbollsmatch, det är något helt annat. Och för att vara ärlig: det mesta av gruffet kändes performativt och överspelat. Som att spelarna och ledarna så desperat ville visa att de minsann bryr sig om hur den här matchen slutar, utan minsta tanke på hur läktarna skulle reagera.

Djurgården gick i AIK:s fälla

Mikkjal Thomassens pragmatism förtjänar beröm. Färöingen prövade sig fram 4–3–3, alternativt ett lagerbäckskt 4–4–2 med indragen, men gick tillbaka till grunderna inför VSK borta med fembackslinje. Det har gett effekt. Nyckelspelarna Salétros, Pittas och Modesto får spela i skräddarsydda roller, bristerna hos Thychosen, Papagiannopoulos och Besirovic har sminkats över, unga spelare som Edh och Fanne har fått växa. Men man ska inte göra sig några illusioner. AIK har fortsatt en bit kvar innan man kan slå topplagen på bortaplan genom att spela sitt eget spel och DIF kom till derbyt med den bästa matchen i ryggen på länge, 3–1 mot Ilves Tammerfors. När då matchen hackades sönder av en frispark var tredje minut i första halvlek var det uppenbart vilket lag som gynnades mest. Djurgården kunde trots hälften av bollinnehavet och ett knippe offensivt skickliga lirare inte vaska fram ett enda skott på mål i första halvlek, men AIK trivdes utmärkt i holmgången till matchbild. Värsta syndare var Gustav Wikheim, som inte kunde hålla sig ifrån att slita tag i Anton Salétros tröja när AIK-mittfältaren klev på Tobias Gulliksens fot. Den energin borde yttern ha sparat till sina dribblingsräder.

AIK på övre halvan för att stanna?

Inför det här derbyt provade Djurgården ett nytt grepp. På medlemsmötet tidigare i veckan pratade man öppet om hur derbyfacitet blivit till ett problem, man värvade två spelande supportrar, ställde in pressträffen och låste in sig på Tele2. Det gav inte effekt. AIK fick matchen dit de ville, uppviglade publik och spelare, och var skarpast i de avgörande momenten. En hörna skarvades bort och plötsligt fanns Rui Modesto i rätt yta, redo att slå in 2–0 i 63:e. Idag gav det tre poäng till de svartgula. AIK lyfter i tabellen från niondeplatsen till sjundeplatsen, och där tror jag att man blir kvar säsongen ut. Att passera fyra lag och ta sig till Europaplatserna tror jag blir en för tuff uppgift, men både Djurgården och Elfsborg ska (sannolikt) dubblera under hösten och Mjällby är försvagade. Av lagen bakom är det egentligen bara IK Sirius och BP att oroa sig för, men de förstnämnda ser ut att sälja Youssef Salech och de sistnämnda har AIK kvar att möta på hemmaplan. För Djurgården blir det här derbyt en surdeg att bära med sig in i hösten. Det mesta talar för att klubben tar sig till nytt ligaspel i Conference League, men förstaplatsen är man nio poäng ifrån. Det är billigt att tracka Djurgården för de år efter år undermåliga derbyprestationerna och det går att ifrågasätta de kraftiga supporterreaktionerna, när så mycket annat går åt rätt håll i föreningen. Men hade de blårandiga klarat av att prestera mot lokalkonkurrenterna hade det haft stor sportslig inverkan. Med vinst i årets tre allsvenska derbyn hade Djurgården haft lika många poäng som Malmö FF med en match mindre spelad. Istället har man precis tappat andraplatsen till Hammarby.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription