ALMANCIL. Han spelar i AIK, har eritreanska rötter, är uppvuxen ett stenkast från Bagartorp och heter Alexander i förnamn. Men Alexander Fesshaie, 18 år, köper inte helt jämförelsen med sin namne Isak. – Jag är min egna person, jag har min egna spelstil, säger AIK:s anfallstalang. [show_ad id=3] På sistone har det gått uppåt för Alexander Fesshaie. I höstas skrev han på ett femårskontrakt med AIK, innan AIK åkte ner till Portugal gjorde han mål i träningsmatchen mot Täby FK. På spelarhotellet vid Atlantkusten upplevs han som harmonisk. – Jag gjorde mål i en träningsmatch förra året mot Brage också, säger Alexander Fesshaie. Men det här var första målet som kändes som ett a-lagsmål på riktigt. Mot Brage fick jag inte spela så mycket, men nu fick jag en halvlek och fick göra mål. Det kändes bra. Blir du stannad på stan nu? – Nej, inte än. Jag tar ju bussen och så till skolan. Så det är inte värsta grejen. Alexander Fesshaie föddes den 29 februari 2004. Uppväxt beskriver han som trygg. Föräldrarna hade säkra jobb på Danderyds sjukhus, i Hallonbergen fanns kompisarna och moderklubben Sundbybergs IK. Men att det skulle bli just fotboll för Alexander Fesshaie var inte givet. I familjen har hög utbildning status, han beskriver sin släkt som en strävsam skara människor. – I min släkt är alla akademiker, berättar han. Det är jättemånga som pluggar, till ekonom, socionom, ingenjör. Att jag blev fotbollsspelare, det blev lite sådär, någonting nytt för dem. Det har varit mer att man ska bli framgångsrik genom att gå på universitet och utbilda sig. Jag blir den första som väljer en annan väg. Det är någonting nytt. Vad hade du gjort om du inte spelade fotboll? – Jag vet inte. Troligen pluggat. Jag går ekonomiprogrammet, så någonting inom det. Hade du försökt lyckas med en civil karriär om du inte blev fotbollsspelare? – Ja, hundra procent. Jag är en sån som vill vara bäst på det jag håller på med. Om jag inte spelade fotboll hade jag säkert sökt mig till det bästa inom skola också. Handels eller vad det nu är, Stockholms universitet. Jag hade gjort mitt bästa i skolan. Nu är det svårt när man måste kombinera med fotbollen, och jag har fotbollen i hjärtat. Det första mötet med fotbollen kom genom storebrodern, som Alexander Fesshaie som liten fick följa med på träningarna. Kort därpå började han spela med tre år äldre killar i Sundbybergs IK, och som trettonåring hamnade han i AIK. Därmed blev det första delmålet verkligheten. – För oss från Hallonbergen var AIK stort, men vi trodde att det var för stort för oss, minns Alexander Fesshaie. Det fanns en spelare i AIK som bodde på min gård, Yussuf Saleh, han var med och vann guldet 2009. När han kom till AIK var det värsta grejen. Sen fanns det Martin från Rinkeby, lite folk från närområdet man kände till, men AIK var bara en dröm. Jag tänkte inte ens på a-laget, jag ville bara komma in i klubben. Vad såg de i dig när du kom? – Det var så länge sen, jag minns inte riktigt, men vi hade mött AIK och jag hade gjort två mål mot dem. Jag kunde gå till andra klubbar också, BP var intresserade, Bajen hade lite intresse, det fanns ju andra klubbar. Men jag tänkte att jag ville gå till AIK, försöka ta mig till a-laget och kunna gå vidare. AIK kändes som en mycket större klubb. Med klubbytet till Gnaget blev också fotbollsspelandet en fotbollssatsning. Alexander Fesshaie minns att han “la allt åt sidan”, gav fotbollen all sin uppmärksamhet och energi. Därefter har han tagit sig igenom ålderskull efter ålderskull hela vägen upp till a-laget. Som 17-åring var han kapten i det P17-lag som vann svenska mästerskapen. – Vi var riktigt bra faktiskt. Det var jag, David Henareh, Taha, Amar, Aviander, Hadi Noori, Victor Andersson, Salim Nkubiri, Rasmus Granath, Vincent Sundberg, Elias Ziani. Många spelare som folk inte känner till, men som kommer ta fart när som helst. Det var som att man spelade med ett kompisgäng, men som också tävlade. Det var det som gav oss vår framgång, vi kände att ingen kunde stoppa oss när vi spelade tillsammans. Och det var precis vad som hände, vi tog oss hela vägen och tog hem guldet. Ni slog Helsingborg med 5–2 i finalen, eller hur? – Det var en konstig match, det var sent på året och ganska kallt. Men vi visste att vi skulle vinna och ta hem hela grejen. Folk tänkte att vi skulle åka buss i sju timmar och få det jobbigt, men vi var helt lugna. Vi hade bara gjort en träning den veckan, för vi hade corona i laget, men vi var inte stressade. Sen vann vi guldet. Det är något man aldrig kommer glömma. Är det största som hänt i karriären? – A-lagskontraktet är lite större. Hur kändes det att skriva på det? – Det var en lättnad och en stolhet. Det var en stor glädje att känna att det fanns folk i AIK som tror på mig och vill att jag ska ta mig vidare i karriären. Vad betyder AIK för dig? – Det är som en familj för mig. AIK är väldigt stort i mitt närområde, men också utåt. När folk träffar mig så representerar jag AIK, även om jag har mina civila kläder. De ser mig som AIK-spelare och det är jag väldigt stolt över. Hur måste man vara när man representerar AIK? – Det finns inga regler. Men man ska vara välkomnande, säga hej till alla. Vara trevlig, uppföra sig. Man ska ha respekt mot alla man träffar på stan, vara en bra förebild, speciellt mot de yngre. Ni är alla väldigt väluppfostrade, ni akademikillar. Ni säger alltid "ta hand om dig" när man säger hejdå. – Jag vet inte, skrattar Alexander Fesshaie. Det är bara en grej. När Fotboll Sthlm förhörde sig bland AIK-ledare om Alexander Fesshaie när kontraktsförlängningen blev klar i höstas var det många som beskrev honom som en generationsbegåvning, en tonårstalang med en klokhet större än vad passet antyder. Och eftersom han delar klubbadress, ursprung, uppväxtort, ja, till och med förnamn, med den fem år äldre Isak var jämförelsen med AIK:s största talangexport alltid närvarande, även om den inte var uttalad. På hotellet i Algarve tonar Alexander Fesshaie ned liknelsen. – Folk tänker nog på att vi har samma förnamn och samma nationalitet, att vi båda är eritreaner, men vi är inte så lika i spelstilen. Men han är en stor förebild, faktiskt, säger Alexander Fesshaie. Har du träffat honom? – Bara en gång på Karlberg. Vi hälsade på varandra, det var inte mer än så. Jag vet inte om han känner till mig, men det är en stor förebild. Om du får spela i Allsvenskan kommer jämförelserna garanterat börja göras. Känns det pressande? – Pressande? Nej, jag är min egna människa. Om det var så att vi var lika i spelstilen hade jag troligen gjort det, men i och med att vi spelar så annorlunda känner jag ingen press alls. Spelstilen var det, ja. Att se Alexander Fesshaie spela boll är aldrig tråkigt. Han rör sig ryckigt, irrationellt, tar emot bollen säkert och tycks alltid ha ett alternativ färdigt till hands när det är dags att skicka den vidare. Under Algarveträningarna ser jag honom briljera i rondosen, snurra bort rutinerade medspelare i smålagsspel och vara allmänt elegant. Men var ska egenskaperna få utlopp på planen? Själv har han inget entydigt svar, han beskriver sin position som "offensiv spelare". I ungdomsleden har han spelat lite överallt, central mittfältare, ytter, anfallare. Under träningslägret har han mestadels spelat anfallare. – Jag var sexa i SM-finalen och falsk nia förra året, säger han odramatiskt. Jag har breda spetsar, kan man väl säga. Men jag vill hålla mig nära boxen. Jag är kanske ingen ren anfallare, mer en falsk nia. Det går inte att placera dig i ett fack nu, positionsmässigt? – Nej, exakt, det är det som är svårt. Men jag ser det inte som en nackdel. När man är ung är man ofta fastlåst till en position, men man vet ju inte vad man kommer bli. Det är en massa fotbollsspelare som byter position under karriären. Som Jimmy, till exempel. Men jag har ingen fast position i min hjärna, jag tänker inte att jag ska vara nummer nio. Där jag passar bäst och hjälper laget mest är där jag kommer spela. Men i det här laget ser jag mig som en anfallare och det är där jag konkurrerar. Om man formerar det här AIK-laget i 3-5-2, var spelar du då? – Jag är mer på topp just nu. Om man kommer in i en position blir man mer bekväm med den, och nu har jag spelat anfallare i två-tre veckor. Så det är där jag ser mig, men om Brännan vill spela mig som tia har jag inga problem med det. Då konkurrerar du med Guidetti, Faraj och Kabuye. Känner du att du ligger nära speltid? – Absolut. När man väl får chansen måste man ta den. All respekt till Omar och John, men när chansen ges måste man ta den och försöak ta en startplats. Men jag ser fram emot att få träna och spela med båda två. Även om Omar är ganska ung har han varit i Spanien, jag lär mig mycket av hans spel. De har lite annorlunda spelstil jämfört med mig, men man kan alltid ta in deras spel i sitt eget. Vilka mötte du på tvålagsspelet idag? – Milo, Sotte och Haliti. Hygglig nivå. – Ja, de är bland de bästa i serien. Det är utmanande, ibland får man inte röra bollen alls. Det tar stopp ganska snabbt, men man får bara försöka göra så mycket som möjligt. Man måste möta de bästa för att bli en av de bästa. Hur är det att möta de tre? – Haliti är jävligt snabb och teknisk. Riktigt smart med bollen, bra på att finta. Där får man vara på tårna och inte göra bort sig. Sotte är en tank och hur stark som helst, om man inte är smart kommer han äta upp dig. Milo är Milo, vi känner varandra sen innan. Det är ganska stort att få spela med honom. Enligt mig är han den bästa mittbacken i Allsvenskan. Det måste ge din utveckling en skjuts att få möta dem? – Oh, ja. Nu i början är det svårt, men när man börjar känna att man kan utmana dem tror jag att utvecklingen kommer ta fart på riktigt. Så nu försöker jag lära mig hur de spelar och kunna planera mitt spel efter dem. Det är stor skillnad mot tidigare, men det är en utmaning som jag ser fram emot. I samma veva som Alexander Fesshaie skrev på sitt avtal signerade också Victor Andersson och Taha Ayari sina. När de övriga i trion gjorde sina a-lagsdebuter led Fesshaie av en knäskada, men Victor och Taha har båda berättat om hur a-lagsdebuten kändes. De har talat om att det inte finns något bättre än att stå på Friends innerplan, säger Alexander Fesshaie, som har stora förhoppningar på 2023. – Jag vill komma in i startelvan, etablera mig i Allsvenskan och hjälpa laget vinna SM-guldet. Jag vill ha en stor roll i det, få förtroende av tränarna. Det är stora mål för första året. – Ja, faktiskt. Men man måste sikta högt. Det är enda sättet att nå dit man vill. Efter att intervjun avslutats hänger Alexander Fesshaie med ut på balkongen för en porträttbild till intervjun. Han lägger handen mot balkongräcket och ler avslappnat, som man gör när man är 18 år och världen ligger för ens fötter. Sen tackar jag för att han tog sig tiden, rafsar ihop mina saker och ser Fesshaie försvinna iväg mot hissarna. Då kommer det också, omisskännligen. – Ta hand om dig!, ropar Alexander Fesshaie och går upp mot hotellrummet.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription