När Ytterhogdal förlorade med 0–13 mot BK Häcken var hela startelvan utländsk. I division 2-laget från Norrland spelar engelsmän, österrikare, holländare och spanjorer, men bara två svenskar. Fotboll Sthlm försökte lista ut hur det är möjligt att Hammarbys mest kosmopolitiska motståndare kommer från en liten by i Härjedalen. Bild: Göran Bergmark. [the_ad id="69588"][the_ad id="69590"] Den 20 februari 2022 skrev BK Häcken historia på Ånge IP. 13–0 mot Ytterhogdals IK hörde inte till vanligheterna. Så stora segersiffror hade man inte vunnit med sedan 1940 och på hemsidan basunerade Häcken ut att segern var föreningens “största i modern tid”. Det var inte bara resultatet som drog blickarna till sig med den här matchen. På plan hade motståndarlaget ställt upp med en ytterst kosmopolitisk startelva: fem finländare, två holländare, två engelsmän, två belgare. Ingen svensk. Ytterhogdals startelva hade meriter från klubbar som Staines Town, Mikkelin Palloilijat, FC Honka, KVV Vosselaar, KFC Turnhout och Grimsby Town. Bara två av spelarna var över 25 år gamla. Ett division 2-lag från Norrland ställde alltså upp med en helt utländsk startelva i sin fjärde match i svenska cupens gruppspel någonsin och förlorade senare med 0–13. Ofrånkomligen väcktes frågor. Hur hade utlänningarna hamnat i Ytterhogdal, en oansenlig by med drygt 500 invånare i Norrlands inland? Hur hade lilla Ytterhogdals IK råd med så många utländska spelare? Ytterhogdal ligger lite krångligt till. Byn ligger i landskapet Hälsingland, men tillhör samtidigt Härjedalens kommun i Jämtlands län. Det är en gränstrakt, en ovanligt gles sådan även med Norrlands inlands mått mätt. Härjedalen är Sveriges minst befolkningstäta landskap, med inte ens en invånare per kvadratkilometer och kan stoltsera med landets minsta centralort: Sveg, med drygt 2500 invånare. Leif Nilsson föddes 1944 i Ytterhogdal. Där har han levt och verkat under lejonparten av sitt liv. Under sin livsbana har han upplevt en hembygd i förändring. Från ungdomsåren minns han ett Ytterhogdal med fem banker och två bensinmackar, en by där den som ville ha jobb efter att ha gått ut sjunde klass kunde gå till skogs och arbeta i träindustrin. Han minns stora industriföretag och småskaliga tränäringar: Korsnäs-Marma, Igesund, Bärrevik. Så ser det inte idag, konstaterar han utan vemod när jag ringer upp. – När jag växte upp var det så att folket jobbade mest i skogen, hade lite jordbruk som man klarade sig lite grann på. Sen kom det lite kraftutbyggnader och industriella företag. Vi klarade oss på det. Men det har försvunnit och nu försöker vi hanka oss fram på andra sysselsättningar. Förut kunde man gå till skogs under skolloven och jobba med röjning och plantsättning, men idag är det ju borta. Det är inte så många ungdomar som jobbar i skogen numer, det är folk från andra länder, från Östeuropa. Allt är ju inte kvar. Absolut inte, säger Leif Nilsson. Ytterhogdal nådde sin befolkningstopp under 80-talet, när drygt 1000 människor bodde i byn. Idag är invånarna hälften så många. – Det är väl framförallt skolorna som har det jobbigt. Det blir ju färre och färre elever, det går väl 50 elever i den skola vi har här. Vi har en hälsocentral som är öppen när vi har läkare här, men det är kanske en gång i veckan. Annars måste du åka till Sveg. Den krympande och åldrande befolkningen har inneburit ett större samhällsansvar för Ytterhogdals IK, föreningen som Leif sedan 30 år är ordförande för. – Idag är det inte bara en idrottsförening. Vi har sex, sju stycken anställda som jobbar åt kommunen, som sköter deras anläggningar. Sen har vi tagit på oss byvaktsmästeriet, där vi hjälper pensionärer med grässklippning på somrarna och snöskottning på vintertid. Det fungerar bra. Så det är idrottsklubben som ser till att pensionärernas uppfarter är skottade? – Ja. Vi har tagit på oss det här, då sysselsätter vi ungdomarna som har svårt annars att få arbete. De jobbar åt oss då. Så nädå, det har blivit mer och mer av detta och det blir inte mindre framöver. Vi har ganska mycket, men det tycker vi är bra också. Men om Ytterhogdals IK har kunnat avlasta avfolkningens effekter för närområdet, har man inte kunnat hejda dess påverkan på den egna kärnverksamheten. Sedan en tid tillbaka har man inget ungdomslag, barnen i byn är helt enkelt för få. Under 70-talet kunde Leif kompensera för spelarbristen med att locka till sig allsvenska lag på träningsläger (parallellt med sina åtaganden i Ytterhogdals IK har Leif varit aktiv i Jämtland-Härjedalens fotbollsförbund), men under 1980-talets slut började storklubbarna välja bort Ytterhogdal för La Manga. Intäkterna från träningslägren hade bara inneburit konstgjord andning. På 00-talet såg det värre ut än någonsin för Ytterhogdals IK. Föreningen var nere i division 5 och spelarna hade aldrig varit färre. Då fick Leif ett samtal från Sergio Parreiras, en brasilianare som kunde fixa fram billiga spelare från hemlandet med drömmar om proffskontrakt i Europa. Brassespåret gav kortsiktiga sportsliga framgångar, men var aldrig hållbart i längden. – Jag minns att när de kom kunde vi vinna matcherna i division fyra med tio, fjorton – noll. De andra lagen undrade vad det var för spelare vi hade fått. Men det blev för bökigt och krångligt med brasilianarna. I slutändan gick vi över till det engelska. 2012 fick Leif höra talas om en organisation i England som hette League Football Education, LFE. LFE:s verksamhet bestod av låta de engelska spelare som inte fått proffskontrakt efter att tiden som lärling gått ut prova lyckan i olika europeiska länder under 13 veckor. Lönen skulle EU-bidrag stå för, det enda klubbarna behövde erbjuda var boende och träningsanläggning. För Ytterhogdals IK, som kunde tillgå tre elvamanna- och fyra sjumannaplaner och som hade tio lägenheter på Skolvägen, men inga pengar och inga spelare, lät det för bra för att vara sant. När Storbritannien lämnade Europeiska Unionen visade det sig vara just det. – LFE är borta nu. Det är ju den här Brexit som kommit in, de får inte vara kvar här. Nu måste de ha arbetstillstånd. Men vi har ju lite engelsmän som varit i Sverige tidigare, säger Leif Nilsson. Hur många nationaliteter finns det i Ytterhogdals trupp? – Nej, det vet jag inte exakt. Det är ju engelsmän, sen har vi också finländare, danskar… När jag undrar hur Ytterhogdal lyckats få hit alla utlänningar till bygden menar Leif att bygdens stora son, Tord Grip, haft ett finger med i spelet. – Ja, Tord Grip är med och hjälper lite grann. Eftersom han var assisterande förbundskapten i England så gjorde han sig ett namn där, så han är lite känd. Genom honom har vi kontakter i England som hjälper oss med agenter, så vi är lite kända där. Och de som spelat med oss förut känner andra. Är det Tord Grips förtjänst att ni har så många utlänningar, kanske? – Ja, han var ju med. Det är ju fler som hjälps åt. Annars går det inte. Man får ligga på, sen har vi ju de här i England som hjälper till. Du menar att ni har skapat er ett kontaktnät? – Ja, med åren. Eftersom jag var engagerad i SvFF känner jag ju ganska mycket folk. Det har man nytta av idag. Jag tänker på en sådan som Benjamin Dallaywater, som tidigare spelat för Europa Point i Gibraltar. Hur har han hamnat i Ytterhogdal? – Ja men det är ju på det viset, han har väl någon agent som känner de ledarna vi har. På den vägen är det. Är det samma anledning som för Che Groenewegen, som tidigare spelat för AVV Zeeburgia? – Ja, det är det. Henrik Regitnig, som tidigare spelat för FC Pinzgau Saalfelden? – Ja. Det är agenter som känner folk i Ytterhogdal? – Ja, de känner människor och så försöker de… Tränaren i år kommer från Haka i Finland. Hur fick ni honom? – Ja, det var ju genom kontakter det också. Han var intresserad av att göra något annat. Han hade ju något juniorlag och en viss utbildning, men han ville ha något annat. Han tyckte att det lät intressant och på den vägen är det. De här spelarna, de måste ju antingen ha jobb eller lön från er. Hur tjänar de sitt uppehälle? – Vi har ju egna bostäder. Jag räknar med att ha en trupp med 18 stycken spelare. Vi har köpt från kommunen såna här pensionärslägenheter, med ett rum och kök. Sådana har vi tio av. Sen har vi köpt ett daghem som vi har gjort om till fastigheter. Sen får de en viss ersättning i månaden från oss. Det gäller att ta in pengar från olika håll, vi har ju bingo, men den har vi tappat i två år. Men sen har vi sponsorer också. Ytterhogdals senaste framgångar, med avancemang till Division 2 och spel i svenska cupen, har ökat intresset på byn. Det påverkar sponsringen, menar Leif Nilsson. – Vi har starka sponsorer. Framförallt ett bussbolag, som drivs av en pojke som kom från det här området. Det heter Mohlins bussar. De hjälper oss och kör oss runt, för det är så långa resor. Till Luleå har vi 72 mil. Målet för Ytterhogdals IK är att ta sig upp i Division 1, menar Leif. Delvis för resornas skull. – Vi hade som mål att spela stabilt i Division 3, när vi klarade det vart det ju tvåan, och när det gick ganska bra, ja, då blir ju målet Division 1. Det är kortare resor där för oss. Målet är att gå upp i Division 1? – Ja, det får det ju vara. Men det viktigaste är att vi har en förening som driver på och att vi har stöd från kommuner och aktivitetsstöd. Det blir som ett vanligt företag, där vi jobbar och drar in pengar till att klara verksamheten. Idag har vi en omsättning på fem miljoner. När jag lägger på efter samtalet med Leif slås jag av hur lite jag faktiskt har förstått om det här upplägget. Leif nämner Tord Grip som en faktor för att ge Ytterhogdal internationell uppmärksamhet, men när jag ringer upp Degerforsikonen, som nu har hunnit fylla 84 år, säger han sig inte känna till någonting kring Ytterhogdals IK. Tord Grip är inte på något sätt aktiv i Ytterhogdal, en by han flyttade från som 18-åring, bedyrar han när jag ringer upp. – Nä, där är jag inte. Men de spelar match nu i helgen, väl? På Tele2? Och hur är det nu med spelartruppen? Även om Leif bara går med på att spelarna får “viss ersättning”, borde inte kostnaderna bli rätt stora för en klubb med en omsättning på fem miljoner? För att försöka förstå hur allt hänger ihop ringer jag Maria Bengtsson, sekreterare i Ytterhogdal. Maria är först inte särskilt sugen på att ställa upp på intervju och uttrycker missnöje över hur Norrlands inland porträtteras i media. – När man visar bilder på Norrlands inlands glesbygd, då är det ofta sorgsen fiolmusik, en förfallen lada och en äldre tant eller farbror som går sakta med rullator. Det blir så sorgligt och ynkligt. Så är det inte att bo i glesbygd. Det kostar på att bo i glesbygd, man får göra otroligt mycket själv, för det finns inga stora organisationer eller stora föreningar, vill man ha något får man göra det själv. Maria poängterar att hon är ideellt engagerad i Ytterhogdals IK. – Jag är ju sekreterare i Ytterhogdals IK för att jag älskar fotboll. Jag får inte betalt för det jag gör, för det har inte den här klubben råd med. Det blir vår styrka. Det finns otroligt mycket bra folk som kan och vill jättemycket. Inte bara inom fotboll, det finns massa saker man kan göra inom Ytterhogdal, vi har jättemånga fotbollsplaner och jättefina fotbollsplaner, men vi har också jättefina skidspår, vi har fiskevatten, vi har nära till fjällen, till vemdalen, till klövsjö. Man kan åka slalom eller snowboard, vi har skytteklubb, vi har ett jättefint gym, vi har nyrenoverad skola, kommunkontor och bibliotek som är jättetjusigt, en simbassäng, en idrottshall. Vi har jaktmark, man kan cykla terräng. Vi har gott om plats. Det finns hur mycket bra som helst, om man vill bo eller om man vill turista. Ytterhogdals IK tar ett stor samhällsansvar, berättar Maria. Klubben engagerar skolungdomar som på fritiden sköter gräsklippning och fastighetsskötsel för pensionärer. Behövs en gren sågas bort, en gräsmatta klippas eller en trasig frys föras till återvinningscentralen, då är det Ytterhogdals ungdomar som sköter det hela, anställda genom kommunen. Att klubben överlever är tack vare Leif Nilssons “fantastiska förmåga att se möjligheter”, berättar Maria. Genom sitt engagemang för Svenska Kyrkan har ordföranden lyckats förlägga fotbollskonfirmationsläger till Ytterhogdal. – Vi bidrar till mer aktivitet på bygden. Det finns fotbollsmatcher att titta på, spelarna rör sig på byn, de handlar på vårt fantastiska Ica som vi har. Jag gick igenom spelartruppen, det är ganska många namn som klingar engelskt, holländskt eller tyskt. Hur har de här spelarna hamnat i Ytterhogdal? – Vi har haft olika utländska tränare som haft egna nätverk. Sen ett par år tillbaka har vi en sportchef, Adrian Costello som bor i England, han har ett stort kontaktnät. Sen har vi också Duncan McKey, som är scout i Skellefteå, och som hjälper oss med inhemska spelare. Det som är klurigt för oss i den här lilla byn är att vi kan inte ta hit spelare som går på högskolan, för vi har ingen högskola i närheten. Vi kan inte heller säga “kom och bo här och jobba under en säsong”, för vi har inte heller jobb att erbjuda. Så det är ganska klurigt att locka svenska spelare. Det vi har att locka med, det är till exempel spel i division 2 och svenska cupen. Att möta topplag där, japp, det kan man locka med. Det blir liksom ett win-win om vi får till det. Du nämner att ni inte kan erbjuda studier eller arbete under säsong. Det måste ju gälla även era utländska spelare. Är ni en professionell fotbollsklubb? Får alla spelare heltidslön? – Nej, det har vi absolut inte råd med. Men absolut är vi en professionell fotbollsklubb, de måste ju klara sitt uppehälle. I vissa fall har vi haft samarbeten med någon högskola i England, eller någon sån organisation som vi har haft utbyte med, att de skickar spelarna hit och att de får studiemedel men det är ett fåtal vi lyckats med det. Det är nog tyvärr att vi behöver avlöna, men vi har inte råd med proffslöner naturligtvis, det är lägstanivån de tjänar. Det som kan locka dem är att spela division 2, kanske bli upptäckt, som Curtis Edwards, som spelade i Ytterhogdal och gick vidare till ÖFK. Den historien är ju känd och kan vara något som lockat. Nu har ju tyvärr inte ÖFK samma position som de hade då men, det är ju ändå ett lag som spelar i en högre division. Har ni hjälp från sponsorer eller har de utländska spelarna fickpengar hemifrån? – Alltså, det är nog en kombination. Vi har inte sponsorer som är dedikerade mot en särskild spelare, men det är klart att vi har sponsorer för vår verksamhet. Sen har ungdomarna garanterat stöd hemifrån för att de ska få testa det här livet i svenska fotbollsserierna. Vi arrangerar såna här bilbingon på somrarna från våren till hösten, då bidrar vi till det sociala livet att våra invånare får träffas över trevliga former och spela lite bingo. Och så får ju klubben en liten peng där. Jag ber Maria om kontaktuppgifter till någon av spelarna, men det visar sig vara krångligt. Maria vill helst att jag pratar med någon som varit i Ytterhogdal en längre tid och kan ge positiva vittnesmål, berätta om annat än “snö och kyla”. Problemet är bara att det bara finns två spelare i truppen som inte kommit inför den här säsongen. Däremot ber hon mig om två saker. Dels vill hon att jag ska sätta Leif Nilsson i fokus. Sen ber hon mig att inte vinkla på Ytterhogdals utländska spelare. Det är så mycket avundsjuka mellan grannbyarna, menar hon. En som inte har samma problem att prata om Ytterhogdals proffssatsning är lagets tränare, den 43-årige engelsmannen Sebastian Bowles. Att tillgå professionella spelare är hela anledningen varför han ens är i Ytterhogdal, förklarar han. – Jag ville ha min första erfarenhet av att vara huvudtränare i en helt professionell klubb. Min agent hade jobbat med Ytterhogdal tidigare, så det fanns en öppning, jag gjorde några intervjuer och vi kände att allt klickade, säger Sebastian Bowles. Helt professionell klubb, säger du. Får alla spelare betalt nog att livnära sig på fotbollen? – Alla spelare är heltidsanställda av oss, ja. Alla spelare är heltidsanställda fotbollsproffs? – Ja. Det står snabbt klart att Sebastian Bowles tar sin anställning i Ytterhogdal på fullaste allvar. Fem minuter kan han tänka sig att bli intervjuad, längre tid än så går han inte med på. Tiden är dyrbar för en fotbollstränare i en fully professional football club. När jag undrar hur en svensk fotbollsklubb från en stad med 500 invånare kan ha råd med en heltidsanställd spelartrupp i fjärdedivisionen får jag ett snabbt svar. – Klubben har ägare. Vi har en ordförande, en bakgrund som gör det här möjligt. Vi är en sån liten by, så vi har ingen ungdomsverksamhet eller något sånt, vi kan inte lyfta upp egna spelare. Det vi kan erbjuda är inackordering och ett heltidskontrakt. Och vi är lyckligt lottade som har en ägare som gör det möjligt. I förra matchen mot BK Häcken hade ni många finska spelare från start. Kom alla med dig från FC Haka? – Vi hade fem finska spelare. Nej, jag hade mig en spelare jag hade scoutat i finska ligan och en spelare jag tog med från FC Haka. Resten hade scoutats av vår scoutingorganisation, av klubben. Hur många människor är involverade i scoutingorganisationen? – Tja, vi har en sportchef, en chefsscout och jag själv. Det är en rejäl organisation för en klubb från fjärdedivisionen. – Ja. Men som jag sa, vi har en sportchef, en chefsscout och en huvudtränare. Alla har sina kopplingar till scouter och agenter, sen så samlar vi våra tips och göra en bedömning. Om en spelare ticks enough boxes och vi vill ha honom, då värvar vi honom. På en hyperseriös och energisk engelska låter Sebastian Bowles som vilken brittisk fotbollstränare som helst. Ofta används uttryck som känns igen från gafferlingot. Allt börjar med “hårt arbete på träningsanläggningen”, det vill säga en elvamannaplan i Ånge och en inomhushall i Delsbo. Att ha sjutton nya spelare inför säsongen är visserligen “en utmaning”, men Bowles “behöver utmaningar”. Annars hade han inte varit här, säger han. “Är det lätt, då kan ju vem som helst klara det”, säger han. På Sebastian Bowles linkedinprofil beskriver han sig som en “väldigt motiverad, ung tränare som använder sig av dynamiskt ledarskap med effektiv kommunikation”. Linkedinprofilen innehåller även en beskrivning över vad Sebastian Bowles åstadkommit under sin tränarkarriär. Ordet excellent förekommer tre gånger. Bowles har anställt en “excellent backroom staff”, haft en “excellent man to man-management” och skapat en “excellent athmosphere around the club”. Attityd, intensitet, lagarbete och laganda är hans kärnvärden. “Att skapa en vinnarkultur börjar med att hata att förlora” avslutas profiltexten med. När jag ber om att få prata med några av Bowles spelare vill han inte förmedla kontaktuppgifter. Killarna måste fokusera, förklarar han. En kort telefonintervju kan störa uppladdningen inför cupmatchen mot Hammarby. Det är lite svårt att komma ihåg att jag pratar med en fotbollstränare i Division 2 Norrland, som förra helgen förlorade med 0–13. Och sammantaget måste jag erkänna att jag förstår ännu mindre av den här föreningen efter att ha pratat med tränaren. Både Leif och Maria har sagt att spelarna inte får heltidslön, men Sebastian Bowles påstår att hela poängen med Ytterhogdal är att klubben är professionell. Leif menade på att Tord Grip var en av förklaringarna till den internationella profilen, Sebastian Bowles förklarar det hela med en högst professionell scoutingverksamhet. I ett försök att förstå mer får jag kontakt med nyförvärvet Daniel Adaja, en engelsman som kommit inför säsongen och som tidigare spelat i Grythyttan och Västerås IK. Sebastian Bowles silenzio stampa har inte nått Adaja, som artigt ställer upp på intervju. – Det har varit tufft de första veckorna, erkänner Adaja. Vi har inte kunnat träna på vår vanliga anläggning, utan behövt åka en timmes bussresa till andra orter. Men vi kämpar på. Daniel Adaja är uppvuxen i London och tillbringade ungdomsåren i Barnet FC. När proffsdrömmen inte blev verklighet i Barnet flyttade han vid 19 års ålder till Grythyttan. Via Västerås IK kom han till Ytterhogdal. På frågan hur han hamnade i Ytterhogdal kommer snabbt ett svar. – Ytterhogdal vill vinna matcher, det lockade mig. Sedan fick jag chansen att spela fotboll på heltid här och klubben skulle spela i svenska cupen, vilket lockade mig. Du spelar fotboll på heltid i Ytterhogdal? – Ja, vi tränar ju en gång på morgonen och en gång på eftermiddagen. Det är heltid. Tjänar man tillräckligt med pengar i Ytterhogdal för att slippa ha ett annat jobb? – Man klarar sig, i alla fall. Lönen är tillräcklig för att jag ska kunna lägga allt fokus på fotbollen. Hur mycket tjänar du? – Normalt sett ligger det väl på runt 5000, kanske lite mer. Skulle jag gissa, men alla spelare har olika löner. Omställningen från London till lilla Ytterhogdal beskriver Daniel som en kulturkrock. Men om man jagar drömmen som fotbollsproffs får man göra avkall på vissa bekvämligheter, resonerar han. Här får han åtminstone spela i svenska cupen, mot topplag i Allsvenskan. Förra veckan stod han på plan mot BK Häcken, och även om Daniel inte hymlar med att den hårresande stora förlusten var en dålig insats, kunde han inte undgå att känna att han ändå kan nå samma nivå som Häckenspelarna en vacker dag. Bara han kämpar hårt så. – Jag har alltid varit en uthållig människa. Man tjänar inga astronomiska summor, boendesituationen är inte samma som i London, men det handlar om möjligheten, säger Daniel Adaja. Gällande boendesituationen, är det klubben som står för den? – Boende tillhandahålls alla spelare, ja. Vi bor i egna lägenheter. Annars hade kanske inte lönen gått att leva på? – Exakt. Det är alltså boendelösningen som är svaret på gåtan hur Ytterhogdals IK kunnat locka så många utländska spelare. Utan klubbens bostäder hade ingen kunnat leva på den lönen som erbjuds. Men hur har klubben kommit över lägenheterna, som de är gentila nog att erbjuda sina spelare gratis? 2007 ska man ha köpt tio bostäder på Skolvägen, för en summa som i Offside rapporteras uppgå till “hundra kronor” och i Sportexpressen till “en krona”. Jag fascineras av uppgiften. Inte bara för att priset är så lågt, utan också för att Leif Nilsson varit VD för “det kommunala fastighetsbolaget”, enligt Offside. Det är dags att ringa ordföranden igen. När jag ringer upp befinner sig Leif Nilsson i möte. Han går undan, genom telefonen hörs en dörr öppnas och stängas, och tar sig tid att svara på min fråga om hur klubbens största konkurrensfördel, de billiga bostäderna, kom till. Att han varit vd för ett kommunalt fastighetsbolag bekräftar han direkt. – Ja, jag var VD för Ypro. I kanske tio år. När Ytterhogdal köpte bostäderna, var du då VD för Ypro? – Det kommer jag inte ihåg. Det vet jag inte. För jag tänker att om det var så att du var VD när köpet gjordes, då hade det kanske varit lite konstigt att VD:n för det kommunala bostadsbolaget säljer bostäder till idrottsföreningen han är ordförande för? – Det var inte det kommunala bostadsbolaget som ägde dem. Nä, det var inte? – Utan det var ett helt annat separat bolag som ägde dem. Var det ett annat kommunalt eller var det ett privat bostadsbolag? – Det var ett annat kommunalt bolag. Hur många kommunala bostadsbolag finns det i Ytterhogdal? – Nu finns det inget. Kommunen lade ned det och så satsade de på ett annat. Så kommunen har idag bara ett kvar. Om jag inte minns fel. Vet du vad bostadsbolaget hette som sålde de här bostäderna? – Nej, vad kunde det heta då? Jag kommer fasen inte ihåg. Hur det var med det, jag minns inte det. Är det av intresse för dig just med dem? Jag försöker bara få grepp om hur det hela gick till. – Jamen, kommunen skulle ju riva det här husen och då fick vi köpa dem. Annars skulle de ju riva dem. Var det därför priset var så lågt? – Jag kommer inte ihåg vad vi fick ge för det här, om det var hundra kronor eller om det var tusen kronor. Annars hade ju kommunen fått kosta på rivning av dem. Boendelösningen är uppenbarligen en avgörande faktor för hur Ytterhogdal kunnat locka till sig spelare. Hade utlänningarna fått lösa boende själva hade de 4500 kronor de får i lön sannolikt inte varit tillräckligt för att locka dem till Ytterhogdal. Men Leif Nilsson förstår inte varför jag vill skriva om det. – Jag fattar inte vad det är för intresse i det. Att skriva om att vi fick ta hand om gamla fastigheter, säger Leif Nilsson. Det intresserar mig. – Jamen det är väl inget, det är ju vi som får dras med kostnader för det. Och hade inte vi tagit hand om dem, då hade det ju blivit så att kommunen behövt riva dem. Innan vi lägger på ber Leif Nilsson mig visa honom texten innan publicering. – Det skulle vara intressant att läsa det här, vad du skriver. Man vill ju kolla att det stämmer, så att det inte blir fel, så du inte vrider till någonting. Uppenbarligen är bostäderna den avgörande faktorn för att Ytterhogdals IK idag ska kunna spela mot Hammarby IF i svenska cupen. Allt annat - ekonomi, spelare, publik, ungdomsverksamhet - verkar de sakna. Ändå säger Leif Nilsson sig alltså inte veta namnet på det kommunala bostadsbolag som sålde honom tio fastigheter, ej heller vad köpeskillingen låg på eller när köpet gjordes. När jag ringer Härjedalens kommun säger de att det bara finns ett kommunalt bostadsbolag i Härjedalen, Härjegårdar. Varken fastighetschefen eller VD:n för Härjegårdar säger sig veta säkert om de sålde tio fastigheter på Skolvägen till en idrottsklubb, men ber mig maila så får de återkomma efter helgen. Jag har vid det här laget gjorde nio intervjuer med åtta olika människor med koppling till Ytterhogdal. Ändå är det mycket som är svårbegripligt med fotbollsklubben. Är det inte hemlighetsfulla engelska tränare, så är det klubbföreträdare som efter intervjuer ber mig vinkla publiceringen åt det ena eller det andra hållet, eller bostadsköp som gjort en fullständigt osannolik sportslig satsning möjlig, men som ingen vet något om. Inget har blivit särskilt mycket klarare på de dagar jag försökt förstå den här klubben. Mitt första intryck, som jag fick när jag såg att laget hade ställt upp med en helt utländsk startelva och förlorat med 0–13 består: Ytterhogdals IK är inte en klubb som någon annan. Just som jag ska publicera den här artikeln går jag in på föreningens hemsida och märker att något väsentligt har förändrats. Plötsligt är all information om spelartruppen borttagen.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription