Bättre var det nog inte, men det var en vildare tid. Oskar Månsson minns tillbaka till det galna året då Hammarby gick till cupfinal mot alla odds. [the_ad id="69588"][the_ad id="69590"] 2010 var året då Hammarby tog sig tillbaka till den högsta serien. Nej, vänta, jag läste under fel rubrik på hifhistoria.se. Det var bowlingdamerna som återvände till finrummet efter en tät kvalseger mot favorittyngda BK Eva Stockholm. Så här står det under Fotboll, herrar: ”Hammarby Fotboll 2010 skulle kunna analyseras till helvetet fryser till is. Förutom att man skulle kunna skriva en avhandling om hur ett lag kan skifta i kvalitet från hög allsvensk klass ner till någon korpserie som spelas på en grusplan halv sju på morgonen, så skulle TV3 eller 5 kunna få åtminstone åtta uppslag till realitysåpor, dramadokumentärer och förnedrings-TV. Så vi fattar oss så kort vi kan och utelämnar allt utanför planen; styrelsedramer, ekonomisk ruljans och allt annat man bara känner till ryktesvägen.” Egentligen borde jag inte behöva läsa på, för jag var med på det mesta under året i min roll som reporter på Aftonbladet. Men det var så många turer och så mycket kaos att det är svårt att sammanfatta säsongen på ett vettigt sätt. Kanske krävs det research för ett reportage (som jag har skrivit om AIK under samma år) för att minnas alla konstigheter. 2010 var året när Hammarby skulle tillbaka till Allsvenskan, det skulle bara vara en parantes i historien efter den olyckliga 2009-säsongen. Men uppvaknandet blev hårt, för att inte säga brutalt. Om vi försöker bortse från allt kaos vid sidan av planen med avhopp, maktkamper och allmän inkompetens är det lätt att se varför det inte gick så bra. Laget var helt enkelt för svagt för Allsvenskan. Tränarna var heller inga toppnamn. Johannes Hopf var en målvakt på uppgång och Linus Hallenius briljerade emellanåt. Maic Sema slog igenom året därpå. Men i övrigt var de flesta spelarna, vid den tidpunkten i karriären, på medelmåttig Superettannivå. Det var också där som Hammarby slutade 2010: på medelmåttig Superettannivå. Bajen blev åtta efter 12 vinster, sju oavgjorda och 11 förluster. När serien skulle avgöras befann jag mig istället i Ängelholm för att se en nybliven 18-åring vid namn Christoffer Nyman skjuta upp IFK Norrköping i Allsvenskan tillsammans med Syrianska. Att Hammarby var ett för svagt lag lugnade dock inte supportrarna. Kravbilden var lika självklar för dem som internt i klubben. Allt annat än avancemang vore ett fiasko. Det är svårt att skilja på alla protester efter besvikelserna på Söderstadion, men ett tag kändes det nästan som en vana att supportrarna KRÄVDE SVAR vilket vanligtvis bestod av spelare och ledare som försäkrade att de minsann KÄMPADE när förbannade bajare, med varierande nykterhetsgrad, stod på andra sidan av ett staket och gormade. Jag minns en gång – jag tror visserligen att det var 2011 – när tränaren Roger Franzén hade försökt försvara sig men mest trissat upp stämningarna vid grinden mellan Söderstadion och Hovet. När Franzén gick ifrån konfrontationen möttes våra blickar, och jag har nog aldrig sett en mer slagen man. Ögonen var glansiga och dimmiga på samma gång. En annan ögonblicksbild: jag försöker få en kommentar från vd:n Åsa Sånemyr efter Hammarbys 1-3-förlust mot Väsby på Vilundavallen. Jag minns inte varför det var så känsligt – utöver att vi på Sportbladet kunde vara rätt aggressiva i allmänhet – vid tidpunkten men Sånemyr vägrade att uttala sig: ”Nu får ni väl ändå ge er!” röt hon till när jag dök upp på läktaren. Kort senare hoppade hon av sitt uppdrag i protest mot bolagsstyrelsen. Men så fanns det också en ljuspunkt under säsongen. Cupen. Det ska sägas att det i grunden var en lågstatusturnering – finalmotståndarna Helsingborgs IF hade ställt över nyckelspelare så sent som i semin – men när det blev final på Söderstadion var temperaturen hög. Hammarbys väg dit hade varit märklig. I den andra omgången stod Värmdö IF för motståndet på konstgräset på Värmdövallen, Hemmesta. Efter en kvart var det 2-0 till hemmalaget men via två sena mål under ordinarie tid och ett förlängningsmål av Tobias Holmqvist krånglade sig Bajen vidare. Därefter gjorde Hammarby två fina insatser. 3-1 mot Trelleborg och 3-1 mot Elfsborg gav en kvartsfinalplats. Efter två dramatiska straffsparksvinstser mot Brommapojkarna och Kalmar FF på Söderstadion var det så dags för finalen på hemmaplan mot Helsingborgs IF som just slutat tvåa i Allsvenskan bakom Malmö FF. Jag var där på Söderstadion och minns en elektrisk och stormig stämning där Bajens ståplats eldade på. I den 80:e minuten gjorde Rasmus Jönsson matchens enda mål, men inte ens då tappade hemmapubliken energin. Hätskt var det också, i alla fall enligt Helsingborgs klubbdirektör Paul Myllenberg som var tvärförbannad efter slutsignalen, titeln till trots. ”Värre än Sarajevo!” dundrade Myllenberg i vad som skulle bli ett i supporterkretsar klassiskt citat (även om han refererade till en bortamatch i Sarajevo året före och inte till kriget på Balkan vilket vissa kanske trodde.) ~~Rasmus Jönssons mål = skottet i Sarajevo?~~ Efter matchen var jag inne i Helsingborgs omklädningsrum. Sportchefen Jesper Jansson berättade att den sydafrikanske succéspelaren May Mahlangu skulle få ett nytt kontrakt, och May Mahlangu sa att han skulle fira titeln med sitt livs första öl vilket blev till en kvällstidningsvinkel. (Underligt nog fick jag i efterhand reda på att Mahlangu visst hade druckit öl tidigare, vilket förbryllar lika mycket nu som då...) För Helsingborgs IF var cuptiteln starten på en storhetstid med två cupvinster, två supercuptitlar och ett SM-guld i tät följd. Men jag tror ändå att det var för Hammarby som matchen blev som mest minnesvärd med tanke på alla bedrövelser som omgärdade den. För en gångs skull visade sig laget riktigt konkurrenskraftigt och det är när allt kommer omkring rätt sällsynt att Hammarbys slåss om titlar. Men framförallt visade Bajens supportrar var skåpet skulle så. När jag tänker tillbaka på de sista åren på Söderstadion är den där kollektiva ilskan en beståndsdel, men även för en reporter ligger det ett nostalgiskt skimmer över minnena och den speciella stämningen på läktarna där det kunde slå från himmel till helvete på några sekunder och där ljudet alltid var riktat rakt mot planen och de uppumpade eller skärrade spelarna. Det är svårt att sätta ord på hur atmosfären var, men ni som var med vet. Jag tror att många av er kan minnas hur det kändes att vara där när stämningen var som allra bäst. Nej, det var inte särskilt länge sedan, men det var en annan tid i Bajenland. En vildare tid. Bättre var det nog inte, men jag undrar om det inte var lite roligare då. Eller så är det bara jag som börjar bli gammal. LÄS MER: ”HTFF ska spela som Hammarby” – Fotboll Sthlm möter Nenad Djordjevic

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription