William Axelsson Tervonen är HTFF-spelaren med ett pågående skadehelvete och en Just idag är jag stark-tatuering på vänsterarmen. Under premiärträningen berättade han för Fotboll Sthlm om supporterskapet, akademiframgångarna och kampen för att komma tillbaka till fotbollsplanen. [show_ad id=3] Det blåser oväder på Hammarby IP, den här måndagen i januari. De åtta strålkastarna ser ut som fyrar i Blecktornsparkens mörker och Hammarby kanals dimma. Ett tusental grönvita supportrar har redan intagit den lilla arenans läktare, ytterligare ett är på ingång. De sneddar över torget som alliansföreningen en gång skojade om att döpa om till Svenne Berkas, förbi porten där målvakten bodde. De är barnfamiljer, gubbar med vitt skägg och testosteronstinna tonårskillar i svarta jackor. William Axelsson Tervonen hade kunnat vara en av dem. Han hade också kunnat vara en av dem på plan. Faktum är att han för ett år sen var det: innan Martí Cifuentes anlände till Hammarby startade Imad Khalili upp säsongen med en a-lagstrupp där HTFF-spelaren Axelsson Tervonen ingick. Sedan augusti är han långtidsskadad, men att dyka upp på premiärträningen föll sig naturligt. – Ja, jag hade nog gått ändå, säger William Axelsson Tervonen och slår sig ned i ett mediabås. Jag är ju bajare, så jag har alltid gått på såna här grejer. När det är ny säsong eller premiär eller så.

Att William Axelsson Tervonen är bajare är nästan en underdrift. På sms har han svarat "Söder såklart ;)" på frågan om var han är uppväxt, han har haft säsongskort på både gamla och nya Söderstadion och i Hammarby har han spelat sedan han var fem år. – När jag började var fotboll det tråkigaste jag visste! Men farsan sa "nu är du i Bajen, ge det en termin i alla fall", vilket var vad han hade pröjsat för. Sen tog det inte många veckor innan jag började älska det. Var det kamratskapet eller sporten i sig? – Sporten i sig. Jag kände ingen i laget sedan innan, det är ingen som jag fortfarande umgås med. Det var bara fotbollen, och att få spela för Hammarby. Jag var ju bajare, även innan jag var tillräckligt gammal för att få följa med på matcherna. Hade din pappa berättat mycket om klubben? – Han gick ju alltid på matcherna. När jag var för liten fick jag se dem på tv, sen kom han hem och berättade om trycket, om det var något som hände i matchen. Han berättade en massa. William Axelsson Tervonen är född 2002. I Hammarbykretsar är årtalet välkänt: ur den kullen har Bajen fostrat tio spelare som nått division 1, varav två proffs i Europa. Det var när William fick byta till 02-laget som han först insåg att han var lovande, berättar han. – Dovin, Mayckel och Aimar var inte i laget från början, minns William. När vi startade upp var vi fem, sex pers. Utespelarna fick vara målvakt varannan match. Sen kom Oliver och resten. – Man tänkte inte på att vi var lovande där och då, fortsätter han. Man hade bara kul och spelade fotboll. Man gick och tränade, skrattade, vann matcher. Sen tänkte man inte mer. Vad är det största du varit med om på ungdomsnivå? – När vi vann SM-guld i Falkenberg 2012. Vi mötte Djurgården i semifinalen, och just det laget hade varit ett Hammarbylag där alla bytt till Djurgården efter att tränaren inte fick vara förstalagstränare i Bajen. Det var jättemycket intriger där, det var värsta fajten mellan oss och dem. Varje gång vi möttes var det krig, liksom. I den matchen vann vi med 3–1. Jag var mittback och mötte Mayckel, som var anfallare i Djurgården. Sedan dess har gänget splittrats. Mayckel Lahdo och Aimar Sher har gått till utlandet, Oliver Dovin har etablerat sig i Hammarby, Ludvig Svanberg och Axelsson Tervonen har blivit kvar i HTFF. Det sista åren har varit tungt, säger 20-åringen. För närvarande är han långtidsskadad med ett krånglande knä. – Borta mot Umeå skadade jag bakre korsbandet och yttre ledbandet. Båda gick av. Det har varit en jobbig period i mitt liv, såna skador tar på en mentalt. Från att ena dagen kunna springa och spela fotboll som man gjort hela livet, till att inte kunna gå på ena benet och inte veta om man kommer kunna spela fotboll igen. Det är svårt. Mycket av din självbild måste ju kretsa kring att vara fotbollsspelare? – Det är tungt att det kom precis innan det sista viktiga steget. Det är lite frustration, samtidigt så vill man inte stressa fram något. Jag känner mig fortfarandee lugn, men en dag vill jag bli a-lagsspelare i Hammarby. Det är det jag strävat efter sedan jag var fem år gammal. Under skadeperiodens tyngsta period valde William Axelsson Tervonen att tatuera sig. Motivet blev Just idag är jag stark. – Den är ju, det är ju jävligt... Den har ju sån jävla betydelse, säger William och kavlar upp vänsterärmen.

– Den betyder så mycket för mig, och säkert för många bajare. Det är ju dels inmarschlåten, som är så jävla stark, men också hur mycket det kan betyda för en på det personliga planet, som det gjort för mig. Jag känner att jag har den där och att den är med mig både på bra dagar och på jobbiga dagar. Nere på plan drar träningen igång till publikjubel och fyrverkerier i Södernatten. I högtalarsystemet hörs Jesper Jansson prata om Hammarbys målsättning. Det är samma som alltid, förklarar sportchefen, att gå långt i Europa, slåss om guldet och vara med i toppen. Några meter upp, i ett mörkt mediabås, sitter William Axelsson Tervonen. Hans målsättningar för 2023 är annorlunda. – Det är mitt knä ska bli helt. Att jag kommer tillbaka helt och hållet. Det är mitt prio. Att få komma tillbaka så starkt jag kan... Ja, det är väl det.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription