Hur ska AIK spela för att förbättra fjolårets femteplacering och samtidigt utvecklas taktiskt? Vad tycker Andreas Brännström om rubrikerna om Nabil Bahoui och Simone Zaza? Och hur stort inflytande har egentligen agenterna i dagens AIK? Fotboll Sthlm mötte en tränare med mycket att tänka på. [show_ad id=4] Det är fredag på Karlberg, strax efter laglunchen som följt årets andra bollpass. I ett studioliknande rum vid entrén har AIK avsatt en halvtimme åt Fotboll Sthlm, som ska få träffa Gnagets nye tränare. Vid det här laget är Andreas Brännströms historia väletablerad. AIK:s huvudtränare är en yrkesman ut i fingerspetsarna, en Norrortsunge formad i betongförort och föreningsfotboll, som tidigt odlade ett närmast akademiskt förhållande till fotbollen. Skrönorna om den unge Brännström är talande: Alexander Milosevic har berättat att Brännström som knäskadad 20-någonting i det lilla laget Topkapi höll i taktikgenomgångarna istället för tränaren, han har själv skrivit om hur han som pojkspelare i BP uppmanades att spela in Serie A-matcher och studera Thomas Hässlers rörelsemönster. Sedan dess har det gått ett tag, idag är Brännström 46 år, han har strävat mot att bli fotbollstränare i snart halva sitt liv. Att han är i AIK känns på ett sätt som en cirkelslutning: Brännström är uppvuxen i Jakobsberg, även om han inte var supporter som ung är han sprungen ur AIK-land. Å andra sidan: han har tillbringat sin karriär i mindre svenska klubbar, inte ryggat för politiska diskussioner eller för att kritisera Syrianska som “matchfixningens högborg”. Den graden av frispråkighet brukar inte AIK-tränare kunna unna sig. Hans position i svensk fotboll är den etablerade outsiderns, det är kusligt lätt att glömma att säsongen 2023 blir hans blott andra på allsvensk nivå. Nu representerar han AIK, den allsvenska konstanten, den fotbollsmässigt bästa representationen av Stockholm som centralmakt. I lobbyn på Karlberg beskriver han sig själv som nördig. Konstaterar att all modern fotboll utgår från antingen Valerij Lobanovskij eller Rinus Michels. Som ung brukade han spela in stormatcher och studera dem på VHS tills varenda tvåfotsdragning kändes igen. Champions League-finalen 1996 har han sett uppskattningsvis 50 gånger, ungdomens törst efter livefotboll ledde till så många besök på Stockholms olika fotbollsarenor att han när han presenterades som AIK-tränare behövde bemöta påståenden om att han egentligen hejar på Djurgården. – Man kunde inte se alla matcher, säger Andreas Brännström och lägger ihop händerna. Idag kan man gå in på Youtube och se matcher hela tiden, då fick man ta till vara på de få som fanns. Om du som 19-åring hade haft Wyscout och Youtube, hade du blivit fotbollstränare, tror du? Eller hade du mättat begäret? – Bra fråga. När man var ung hade man en del jäkligt konstiga idéer. Idag är allt så inrutat, man vet vad man ska göra och kan följa alla olika tränare. När jag blev tränare var det en tid då man kunde tänka mer fritt. Går man tillbaks och kollar på vad man gjorde var mycket att kasta i papperskorgen, men det var också en friare tid. Man fick en och annan idé som man aldrig hade fått idag. Vad var din konstigaste fotbollsåsikt, som ung tränare? – Det var olika övningar. Vissa hade jag bara skrattat åt idag – hur tänkte jag ens? Mentalt var det supertråkigt för spelarna och taktiskt gav det noll effekt. Jag hade en övning som gick ut på att pressa mot käppar. Pressa mot käppar? – Det var helt utan boll. Man skulle pressa mot ett motståndarlag som bar på käppar och röra sig därefter. Idag skulle spelarna dö av tristess. Att Andreas Brännström skruvar lite på sig när formationer kommer på tal känns inte oväntat. Men det känns inte poserande när han säger att det avgörande inte är om AIK formeras i treback- eller fyrback, utan i vilka roller laget uppträder. – Jag ser fotboll som tio roller. På pappret kan det se ut som att två spelare båda spelar som åttor, men de har helt olika uppgifter. En av åttorna kanske ska hamna i vissa situationer och ha vissa uppgifter, den andra helt andra. Därför är det svårt att prata om just formationer som det avgörande. Både har samma utgångspunkt, men det är inte utgångspunkten som är avgörande. Vad innebär det för träningarna på Karlberg? – Vi pratar mycket om vissa principer. I vissa ytor ska vi vara en man mer. Att vara elva mot tio är inte ett särskilt stort övertag, men att vara två mot en är väldigt bra förutsättningar. Det är det som vi utgår ifrån, var kan vi bli tre mot två eller två mot en? Du har tidigare sagt att du inte är så imponerad av tränare som skapar numerära övertag långt ner i plan och trillar boll länge. – Lite så. Det där går i trender, men sedan Barcatränarna slog igenom har det där bildat lite skola. Lägger du mycket fokus på uppspel kommer du få bollinnehav, men det kommer inte avgöra match. Vi lägger också en del tid på uppspel, men inte så mycket som många andra, för det är inte tillräckligt matchavgörande. Samtidigt måste det vara lättare att träna på att skapa numerära överlägen långt ner i plan. Man kan flytta upp en målvakt eller låta en mittfältare droppa, utgår man från en inspark är det lätt att återskapa situationen på träning. Hur tränar man på dina numerära överlägen högt upp i plan? – Exakt. Jag säger aldrig passa bollen hit. Jag säger att vi ska ha de här rörelserna, snarare. Eller att vi ska ha så här många spelare i den här ytan i det här läget. Därefter måste spelarna själva förstå vart bollen ska passas. Det blir mycket räkna. Just träningskultur tycks vara en hjärtefråga för Andreas Brännström. Under sin tid som elittränare har han gjort sig känd som både frispråkig och klartänkt, analyserat fotboll i podden 3-5-2 och krönikerat om tränarsysslan i Offside. Där har han bland annat lyft fram Maurizio Sarris timslånga övningar, där elva spelare spelade mot noll, evighetslånga skuggövningar i syfte att drilla samman kollektivet. Men samma typ av träning skulle inte nödvändigtvis fungera i Sverige, tror han. “Inställningen “det ska vara roligt” är en rest från amatörtiden som i viss utsträckning fortfarande lever kvar”, skriver han i en krönika från sommaren 2020. – Svenska fotbollsspelare är lite motsägelsefulla, speciellt de yngre. De tycker gärna att en tränare ska ge dem feedback och prata mycket med dem, de blir ledsna om man inte pratar med dem. Samtidigt, om man frågar dem vad de drömmer om, då drömmer de om att ta sig till en miljö där ingen pratar med dem. Till Europa. Man får bolla det där litegrann. Dels är det mitt jobb att utbilda dem i hur fotbollsvärlden funkar. Men Sverige är också ett samhälle där… Om du har en rysk organisation, då ser det väl ut så här, säger Andreas Brännström och lägger ihop handflatorna till en namastehälsning.

[caption id="attachment_86949" align="alignnone" width="1000"]

Bredd och spets. Svensk fotboll präglas av platta hierarkier och spelare med bekräftelsebehov, menar Andreas Brännström.[/caption] – En svensk organisation är mer såhär, säger han och illustrerar en platt hierarki med händerna. Så ser vårt samhälle ut. Man får väga sakerna mot varandra. "Svenska fotbollsspelare", säger du. Upplever du det specifikt i AIK? – Lite grann. Men AIK har en fördel av att varit professionaliserade länge. Det finns stora ambitioner i den här klubben. Jag behöver inte argumentera för att få köra mina övningar. Hade det varit en division 4-klubb hade jag behövt fängsla spelarna, här är folk införstådda med att man måste offra att ha lite kul. I Andreas Brännströms tidigare klubbar har han ofta behövt vara tränare, scout, assisterande och lite till. Han har till och med beskrivit spelaranalys som sin främsta styrka, undrat om han inte borde ha blivit scout istället. I AIK finns en organisation, här ska han kunna fokusera på tränarsysslan. Men vad sägs egentligen när fotbollsnörden Andreas Brännström möter vd Manuel Lindberg, sprungen ur det civila, och ska diskutera eventuella förstärkningar? – Det är inte svårare än att jag ger min syn, som sen kan vara utförligare än många andras, säger Brännström. Jag ser rätt mycket spelare och är van vid att scouta själv, från min tid i mindre klubbar. Här scoutar inte jag, men jag vill, utan att låta självgod, gissa på att om du frågar Tobias Ackerman, då kommer han säga att jag har rätt bra koll på spelare. Hur påverkar det arbetet med Manuel Lindberg, som arbetat med fotboll i drygt tre år? – Jag lämnar den delen åt honom och Ackerman. Jag är tränare här. Du har varit i fotbollen hela ditt vuxna liv. Är det stimulerande för dig att diskutera spelare med en sportchef som inte har din bakgrund? – Man kan alltid diskutera. Vi behöver inte gå in på minsta detaljerna, men jag kan försöka ge en syn på vilka egenskaper vi saknar. Vi kan ta ett exempel: just nu är vår trupp ganska offensivt balanserad. Det är kul, men det har försvunnit några tusen elitmatcher bland relativt defensiva spelare. Om vi då ska ta in en sexa, då får vi diskutera om det ska vara en sexa som ligger närmare att spela mittback, hellre än en sexa som nästan kan spela tia. Vi kan ha sådana diskussioner, om hur balansen är i vår trupp. Men om man ska ner på detaljnivå… – Man behöver inte säga om en spelare att han vänder inte likadant åt båda hållen, så vi kan bara använda honom i uppspel när vi har bollen på högerkanten. Det där kan man lämna. Hade du velat ha Simone Zaza i AIK? – Honom har jag inte scoutat på några år, men det skulle väl sälja en del biljetter, säger Andreas Brännström och ler lite. Om jag måste svara ja eller nej på chans säger jag ja, men jag skulle vilja titta på honom först. Du känns inte som en tränare som vill ha en spelare för att han säljer biljetter. – Nej, det är inte jag. Han har en hög grundkapacitet och kommer från spel på en hög nivå, så troligtvis är han rätt bra, men jag skulle vilja se hans senaste matcher. Vad tycker du om Manuel Lindbergs uttalande om att AIK har ringt Simone Zaza? – Det är väl lite AIK. Man är bra på rubirker. Och det är lite Manuel också, han kör ju. Det kan vara lite uppfriskande. Redan innan den första träningen blåstes igång dominerade AIK fotbollsmedia. Nabil Bahouis avsked från Gnaget, samt spelarens reaktion på densamma, blev uppmärksammat och omdiskuterat. Nyligen fick ämnet ytterligare uppmärksamhet, när Omar Faraj i Sportbladet beskrev AIK:s beslut att inte förlänga med Bahoui som “tragiskt”. Bilal Hussein sa i sama artikel sig vara “ledsen” och “besviken”. – Det är unga killar, säger Andreas Brännström. Fotbollen är en alldeles underbar, men också hård värld. Ens bästa vän kan lämna, bli såld eller inte få nytt kontrakt. Det behöver vi nog ta några ord om, för så här kommer det funka i resten av deras karriärer. Faller det på din lott att prata med dem? – I det här fallet kan det göra det. Jag köper inte spelare, men de spelare som är här är rätt mycket mitt ansvar. Vad tycker du själv om deras uttalanden? – De är spontana och säger vad de tycker. Men det är klart att i en klubb som AIK får man tänka till. Samtidigt ska vi veta att det här är unga människor. Man behöver inte säga allt man tänker, men man måste också fela. Bilal Hussein och Nabil Bahoui har samma agent. Kan det vara en faktor varför han gjort det här uttalandet? – Det är inte omöjligt att det finns en sån koppling. Man blir ofta ganska tajt i de gängen. Så det är inte omöjligt. Just agenter och AIK:s relation till dem är också ett ämne som blivit uppmärksammat den senaste veckan. När klubbdirektör och tillförordnad sportchef Manuel Lindberg gästade programmet Fotbollsmorgon presenterade journalisten David Fjäll honom uppgifter om att det fanns anställda i AIK som var knutna till en viss spelaragent, vilket kunde leda till misstänkta jävsituationer. Lindberg reagerade skarpt och dementerade. Andreas Brännström menar att fotbollsledare av idag måste förhålla sig till agenters ökade inflytande, oavsett vad de tycker om faktumet. – Ser man till hur evolutionen fungerat under många tusen år är det inte de starkaste arterna som överlevt, inte ens de smartaste. De som överlever är de som anpassar sig bäst. Jag kan tycka att den branschen ibland har spårat ur en aning, men jag måste förhålla mig till det. Du sa i Sportbladet att vissa klubbar är “på gränsen till helt agentstyrda”. Hur är det i AIK? – Jag behöver ha bättre koll, men jag tror att AIK, som alla klubbar, ska vara jäkligt obs. Det är jäkligt lätt att hamna i en situation med tjänster och gentjänster, som slutar i att man är inne i en sväng som man från början inte ville vara i. Det är viktigt att man som ledningen säger att “det här är vi”, “såhär jobbar vi”. Oavsett om man har två vinster, två förluster eller ett SM-guld. Det är det enklaste sättet att inte vara agentdriven. Att vara "obs", betyder det att vara observant? – Ja. Jag har varit i mindre klubbar där man får vara försiktig med att inte ha för många från samma agent. Är de sju från samma agent blir det en stark del i gruppen. Man får tänka till lite som klubb idag. J-Södras styrelse fick väl höra att du var Sveriges sämsta tränare av en agent, när du var på gång dit? – Det kom sig av att han hade haft många spelare i en klubb jag tidigare varit i. Då kände jag att “fan, ni dumpar lik i den här föreningen”. Vi kunde inte sitta i deras knä, och då blev jag dålig för deras business. Så de ringde runt till klubbar och sa att de inte skulle skriva kontrakt med mig, för “alla våra killar säger att han är sämst”. Det bet säkert på andra klubbar, men J-Södra hade gjort sin research. Hörde de av sig till AIK? – Inte vad jag vet, men jag är inte säker. De senaste åren har det kommit fram många spelare från blåa linjen. Behöver ni vara extra uppmärksamma på agenters inflytande, bara för att AIK:s upptagningsområde är så bra? – Ja, men det tror jag. De kommer från samma områden, pratar med varandra, det gör sannolikheten rätt stor att de får samma agent. Det är lite lurigt. När Jimmy Durmaz i fredags deltog i Studio AIK kom osökt ämnet hemvändare på tal. AIK:s nyförvärv talade entusiastiskt om Robin Quaison och Victor Nilsson Lindelöf, före detta landslagskamrater som han hoppas kunna locka till AIK. För Andreas Brännström är ämnet bekant: som tränarkrönikör varnade han 2018 för att det ibland är “statusen och bekvämligheten som lockar”, snarare än sporten, för utlandsproffs över de 30 med korsbandsskador, hemlängtan och barn som ska börja skolan. – Men AIK:s hemvändare har blivit ganska lyckade, säger han. Skräckexemplen finns inte i AIK, om man ser på Seb, han gick från en kvartsfinal i VM till AIK och vann SM-guld. Lustig kom en sommar där det var jäkligt tungt för AIK. Här har man lyckats ganska bra. Spelare har vänt hem till AIK när de kunnat få större kontrakt utomlands. Men att det redan nu pratas om gamla akademialumner som ska komma hem, kan det bli ett problem? Att det byggs en förväntan bland supportrar, kanske även sponsorer, på att vissa spelare ska hem? – Det blir ett problem om det går för lång tid innan de kommer hem. De som känns superintressanta idag är inte lika intressanta om sju år. De kommer inte tillföra någonting här, bara för att de spelar i en bättre liga idag. Men det är lätt hänt att man blir romantisk, man vill ha hem någon för att han är vår grabb, men det kan kosta mer än det smakar. Mikael Lustig hörde av sig till Jordan Larsson, Durmaz pratar om att Quaison måste hem. Ibland känns det som att hemvändarna vill leka lite sportchef. – Ja, exakt. De känner att om jag kommer hem, då borde han också komma hem. Det är säkert bra ibland, det kan säkert hjälpa till någon gång, men det får inte vara huvudsaken. Man ska inte hem för att man vill träffa sin polare, man ska hem för att man vill bidra. Om jag ska lägga till något är det att Stockholm är lite farligt. Rätt många vill till Stockholm av andra skäl än det sportsliga. Man har kanske tänkt bosätta sig här efter karriären eller lockas av att det finns mycket att göra. Där måste man också vara observant som klubb. 2023 ska bli året då AIK bygger om. Under hösten har det pratats om mer resurser till scoutingavdelningen och möjligtvis två sportchefsroller. Dagen efter intervjun med Brännström görs presenteras också hans förtrogne Mesut Meral som matchanalytiker och Andreas Janmyr flyttas upp till analys- och scoutteamet. Hur går det egentligen för klubben i det organisatoriska ombyggnadsarbetet? Var står AIK i mitten av januari 2023, enligt Andreas Brännström? – Det finns de som är bättre än jag på att svara på det, säger AIK:s huvudtränare. Har man en hög hit rate på scouting över tio år gör det enorm skillnad. Hemvändare som gjort 100 matcher i landslaget eller egna akademispelare behöver man inte riktigt scouta, men mellanskiktet, 25-åringarna som ska vara drivande, där behöver man träffa rätt. Gör man det över tid gör det enorm skillnad. Kortsiktigt är det en kostnad, men långsiktigt räcker det med att träffa rätt en gång för att ha betalat jävligt mycket scoutning framöver. När vi ses är det fortfarande två och en halv månad till allsvensk premiär. Andreas Brännström aktar sig för att säga för mycket om framtiden, men han har en tanke om vilka steg AIK ska ta under försäsongen. – Jag har pratat mycket med Henok om hur det ska se ut när vi åker hem från träningslägret. Han startade några saker i offensiv fjärdedel som vi ska utveckla. Första steget är att bli bättre på det, för att kunna öppna lågt stående försvar. Där ska vi ta lite steg. Vi ska vara genomtänkta i hur vi öppnar lag som står lågt. Är det ett ombyggnadsår? – Det är lite ombyggnad, men ett ombyggnadsår är det inte. Jag vet att tränare brukar vilja ha tålamod, men ett helt år… Nej, så funkar det inte här. Så fjolårets femteplats kan förbättras? – Ja, men det tycker jag. Intervjun avslutas, artikelbilderna tas och Fotboll Sthlms utsände slänger kaffemuggen i soporna. I entrén till Karlberg diskuterar vänsterbacken Axel Björnström AIK Hockeys säsong med kommunikatören Stefan Mellerborg. Rui Modesto, högerbacken som väntat på sin huvudtränare i matsalen strax bredvid, försvinner in i ett rum tillsammans med Andreas Brännström. I handen bär AIK:s huvudtränare en taktiktavla. – Nu ska vi diskutera roller, säger han i förbigående.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription