MARBELLA.

I fem års tid levde Pavle Vagic med en prestationsångest som förintade glädjen med att spela matcher.

Han har våndats över misstag, plågat sig själv med hatmeddelanden och velat lägga av med fotbollen.

Inför 2024 har han ett enda mål: att frigöra sitt mående från prestationerna och äntligen njuta av att stå på plan.

[show_ad id=1]

I Hammarbys träningsmatch mot Bodö/Glimt fick Pavle Vagic chansen från start. Det var en svängig historia där Hammarbys defensiv sattes på stort prov, men Vagic gjorde bra ifrån sig.

– Det var väldigt kul. Framförallt med sättet som Kim och David vill spela på, det är jättekul. Det är väldigt tidigt att säga, men om vi fortsätter såhär och utvecklar saker, då kan det vara det roligaste spelsättet och den roligaste fotbollen som man spelat, säger han.

Kontrasten till Pavle Vagics prestationer vid motsvarande tidpunkt förra året är stor. Senast Hammarby var i Marbella var han, rent ut sagt, en av de sämsta på plan när Bajen släppte in fem mål mot SK Brann.

För den som följt Pavle Vagic länge är det den dåliga insatsen mot Brann, inte den bra mot Bodö/Glimt, som förvånar. En gång i tiden betraktades nämligen Vagic som Sveriges största talang, bara Dejan Kulusevski var nära, och spåddes en lysande framtid som fotbollsspelare. "Stortalangen som MFF har väntat på i 15 år" blev rubriken när Fotboll Skåne skrev ett reportage om Vagic sommaren 2021.

Men i Malmö väntar man inte längre. Vid 24 års ålder har Pavle Vagic bara fått ihop nio starter i Allsvenskan. Han har heller aldrig velat berätta om varför han hittills inte lyckats leva upp till potentialen som så många såg i honom som ung. Tills nu.

[caption id="attachment_110493" align="alignnone" width="1000"]

Pavle Vagic i P15-landslaget.[/caption]

Fotboll Sthlm möter Pavle Vagic på Hammarbys spelarhotell. När de tidiga åren som MFF-löfte kommer på tal visar det sig att Hammarbys mittback har ett något kluvet förhållande till ämnet. Visst är det kul att tänka på hur förbannat bra han var som liten, men det är också en påminnelse om allt folk spådde om honom, och som han hittills inte uppnått.

– Alltså, jag var väldigt snabb. Jag hade bra teknik och, vad ska man säga, bra skott. Jag var en bra talang, liksom, säger Pavle Vagic med ett snett leende.

Redan som 16-åring satt Vagic på bänken när MFF slog Falkenberg borta med 3–0. Intresset runt honom exploderade. Agenter ringde stup i kvarten, han var på provspel i Manchester City, det rapporterades om att även United ville knyta till sig Malmöpågen. Det blev för mycket.

– Det var det som lite förstörde för mig. Jag kom upp till a-laget ganska tidigt, fick mycket rykten och agenter som ringde som fan. Nu i efterhand kan jag se att det förstörde lite för mig. Som gjort att jag inte har kommit längre. Jag fick någon spärr i huvudet som gjorde att jag inte fick ut mina kvaliteter, säger Pavle Vagic.

2017 kom debuten med ett inhopp mot Sirius. Året därpå inledde Pavle säsongen i MFF:s a-lag. Han startade träningsmatcher som vänsterytter, kände att han själv var nära en startplats, men skadade sig på träningslägret. Andra spelare hade kommit ikapp och gått om.

– Mentalt var det jobbigt. Man började om på noll igen.

Spärren i huvudet beskriver Pavle Vagic som en påträngande prestationsångest. På träningar kunde han leva upp till kraven som han själv och andra ställde på honom, men i match gick det inte att få ut potentialen.

– Träningarna var bra, men när matchen väl kom kände jag väldigt mycket press på mig själv. Jag brydde mig väldigt mycket om vad folk tyckte om mig. Det var så många som hade koll på mig, och med det blev jag liksom... Matcherna blev dåliga, bara. Dåliga matcher på dåliga matcher. Det höll i sig till fan... till min tid i Hammarby, nästan.

Där inleddes en lånekarusell som tog Pavle Vagic till först J-Södra, sedan Mjällby, AFC Eskilstuna och J-Södra igen på tre år. Den en gång så lovande talangen, som hoppade in i Allsvenskan som 17-åring, var nu en 20-åring i Superettan som inte alltid var ordinarie, slet med sitt mående och kastades runt på olika positioner.

2021 var Vagic tillbaka i Malmö FF. Under våren fick han förtroende och startade i fyra raka matcher, men prestationsångesten låg kvar. Det började gå upp för Vagic att låsningen, som vägrade släppa så fort det närmade sig tävlingsfotboll, inte gick att ignorera. Han tog mod till sig och pratade med MFF. Några månader senare var han såld till Rosenborg.

– Det var tråkigt. För jag hade liksom sagt till dem som var i Malmö hur jag kände och hur det var mentalt. Då blev det liksom... Då hamnade jag utanför truppen, från att ha startat tidigare, säger Vagic.

Kände du att du blev bestraffad för att du öppnade upp dig?
– Nej, inte bestraffad. Men man kanske såg det som en svaghet. Men inte bestraffad, det skulle jag inte säga. Men i efterhand skulle jag säga att folk såg det som en svaghet.

Bestraffad kanske är ett hårt ord, men att du hade visat dig sårbar och så såg man det som en svaghet?
– Nej, och jag vill inte heller säga att det var så. Det är liksom så jag tänker kring det, bara, jag vet inte om det faktiskt var så folk såg på det.

Pavle Vagic vill inte framstå som ett offer. Han vet om att det finns andra versioner till vad som hänt i karriären än hans egen och vill inte att säga att det är synd om honom. Han känner sig inte orättvist behandlad. Inte heller i Rosenborg, där kommentatorer sågade hans insatser och medierna skrev om hur han i frustration slet sönder sin träningsväst på försäsongen. Han är också ärlig med hur less han var på fotbollen när han mådde som sämst.

– Vid den här tiden förra året sa jag till Jesper Jansson att antingen slutar jag med fotboll, eller så måste jag göra något. Då sa han att han kände en bra psykolog, som jag har gått till. Jag gick hela förra året. Jag fick lära mig en massa övningar kring hur jag skulle tänka.

Innan du gick till psykologen, kunde du då prata med vänner om hur du mådde?
– Nej. Det är sjukt dåligt och jag rekommenderar det inte till någon, men jag har alltid varit en tuff kille. Det har påverkat mig på ett negativt sätt. Jag har inte sagt något till någon. Jag trodde att folk skulle tycka... ja, att folk skulle tycka som de gjorde: att jag var svag mentalt. Nu i efterhand kan jag säga att jag inte bryr mig. Folk får tycka vad de vill.

Hur frustrerande har det varit att spela de här matcherna när du känt att du inte fått ut det som du vill?
– Det har varit riktigt tråkigt, för jag vet liksom att mitt halvår i Hammarby, mina år i Malmö, mina år i Rosenborg, allt hade kunnat gå mycket bättre. Mycket, mycket bättre. Men ja, jag vet hur jag tränar och jag vet hur jag spelar matcher. Det är två olika känslor och tankar i huvudet.

När var du på botten?
– Förra året på det här lägret. Det var då som jag sa till min agent, som sen sa till Jesper Jansson att jag antingen kommer sluta med fotboll eller göra något. För det var inte värt att fortsätta. Till exempel, fans i Hammarby, de har ingen aning om vad som hänt. De ser bara en energilös Pavle Vagic. Det var det tråkiga. Varför är det då värt att spela fotboll?

Om du inte kan visa den du är?
– Exakt. Det har varit väldigt skönt att fixa det.

Hur allvarlig var du med att sluta spela fotboll?
– Det var inte kul. Efter varje match mådde jag dåligt, det var inte kul att spela fotboll. Jag såg inte fram emot matcherna, jag såg inte fram emot träningarna. Men samtidigt tog jag ingen paus, vilket jag är tacksam för. Jag jobbade med min psykolog, så ingen har märkt hur jag mått.

Är det förklaringen till Brannmatchen förra året, där ni förlorade med 3–5?
– Mot Brann?

Ja.
– Ja, fy fan. Jag ska vara ärlig mot dig: det var efter den matchen som jag sa till min agent hur jag mådde. Jag var skitdålig den matchen. Jag var dålig hela lägret. Lägret vi var på innan, efter säsongen 2022, då var jag dålig med. Jag tänkte bara fy fan, jag pallar inte med fotbollen. Det var precis efter den matchen. Sjukt att du nämner den.

Det var först i fjol som Pavle Vagic fick bukt med sin prestationsångest. I Helsingborg mådde han bättre, även om han blev skadad och missade säsongsavslutningen. Under intervjuns gång svarar Pavle Vagic ärligt och rakt om sin psykiska ohälsa, om hur det är att spela fotboll i fem år, och varje vecka bli bedömd, utan att vara i närheten av att kunna prestera. Efter psykologsamtalen känner han inget stigma kring det. Däremot har han bara sällan pratat om sitt mående med lagkamrater.

– Mot dem som jag är nära har jag sagt som det är. När vi snackat lite djupare och så. De vet allt.

Hur har de tagit emot det?
– Du vet, det är det som är det sjuka i fotbollen. Jag lovar att många känner så här, kanske lite, kanske mycket. Men det är inte många som säger det alls. När vi snackar om det säger vissa att de också känt press. Vissa tyckte synd om mig, men det vill jag inte. Det finns dem som har det värre, det här är bara fotboll.

När andra spelare säger att de njuter av press, kan du då undra om de inte ljuger, innerst inne?
– Nej, för nu vet jag hur man hanterar det. Nu är det inga problem. Jag bryr mig verkligen inte, om jag lämnat allt på plan, jag kan inte göra mer än det. Innan, fan, om jag inte slog en passning rätt då gick det in i mig. Jag tänkte typ, fan, tänk om fansen ser mig och jag är dålig. Men ja, ingen människa vaknar upp en dag och säger att "fan, jag ska vara dålig idag". Man gör allt man kan, sen händer det som händer.

Har du fått mycket hat på sociala medier?
– Jag var dum också. Jag har kollat väldigt mycket på vad folk skriver. Det har gjort att jag gått in i det mer och mer. Jag kommer ihåg en match, var det mot mot Värnamo, kanske...

"Pingislungan"?
– Exakt. Det som folk inte vet är att jag inte kunde springa max. I huvudet var det en spärr: jag kan inte springa max. Folk undrade ju varför jag inte sprang hem. Jag fick mycket skit, kan jag komma ihåg. Då tänkte jag på det, mådde dåligt över det. Det har kommit mycket kommentarer och meddelanden. Nu bryr jag mig inte om det. Men då brydde jag mig väldigt mycket om det.

Gick du in och läste varje meddelande?
– Ja, sjukt nog. För jag ville vara perfekt. Och jag vill inte att folk ska tycka att jag är dålig.

Under Hammarbys träningsläger har stämningen genomgående varit hög runt Bajentruppen. Kim Hellberg, som ständigt är på bra humör, verkar ha blåst nytt liv i spelarna och stå för ett icke-dömande, mänskligt ledarskap. Pavle Vagic tycker om Hellberg, håller hans spelfilosofi rentav som den mest stimulerande han stött på. Däremot har han inga planer på att blotta sitt innersta för tränaren.

Har du pratat med Kim Hellberg om din roll i laget och ditt mående?
– Ingenting.

Det som du berättat för mig nu, känner du ett behov av att berätta det för Hellberg och Sellini?
– Nej. Jag berättade det för två tränare, som såg negativt på det. Så nej. Inte för att jag inte vill, utan för att jag känner mig så van vid det att jag inte behöver det.

De två tränarna, var det Jon Dahl Tomasson och...?
– Nej, jag kommer inte säga vilka det är.

Genom att prata öppet om hur dåligt han mått vill Pavle Vagic minska stigmat kring psykisk ohälsa inom fotboll. Unga killar som är i sitsen han själv var i ska veta vart de kan vända sig. Han säger också ödmjukt att ingen behöver lyssna på honom och att var och en får hitta sin egen väg.

– De får välja vem de vill lyssna på. Men de som känner så, jag vill att de ska veta att de verkligen kan få hjälp. I Hammarby har du 30 000 som kollar på dig. Vissa kan hantera det, vissa kan inte göra det.

Hur det blir framöver vet inte Pavle Vagic. Han mår bättre, ser fram emot en ny säsong och kan äntligen njuta av fotbollen. Däremot vill han inte lova något. Det kanske är klokt: efter fem år med tärande prestationsångest vill han inte ankra sitt psyke till just prestationer i fotbollsmatcher.

– Först och främst måste jag spela. Om jag får spela så kommer jag lämna allt jag har på plan, på ett bättre sätt än det jag visat upp. Innan så kunde jag inte göra det, jag kunde verkligen inte ge allt jag hade. Så nu är det mitt ansvar att verkligen lämna allt på plan. Det som händer sen, det händer, säger Pavle Vagic.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription