LONDON. Eftersom jag redan skrivit en del om saken, och det var så kallat öppet mål, hade jag bestämt mig för att vara restriktiv i beskrivningarna om Stamford Bridges läktare. Men efter gårdagskvällen var det bara att kapitulera. Jag har aldrig sett något liknande och lär väl aldrig att se det igen. [show_ad id=3] Ja, om Djurgården skulle ”dominera” på läktarna i våra återgivningar skulle de sannerligen göra det, men så här dagen efter är alla sådana funderingar som bortblåsta. När sången aldrig ville ta slut efter slutsignalen hade jag gåshud på armarna. Det är sällan som det sker, men vartenda hårstrå stod som en kaktuspigg. Djurgårdens kurva och sektion gungade, dansade och sjöng och sjöng och sjöng och på den västra läktaren kunde man äntligen uttyda hur många DIF-supportrar som hade krånglat sig in på fel sektioner. 7000-8000 var de, totalt, enligt Chelseas personal trots att det bara skulle vara dryga 2000. Ingen ville gå hem, och ingen gjorde det, till lagets glädje och vakternas förtret. Till en början stod spelarna och ledarna försiktigt och klappade med, de visste väl inte hur de skulle reagera efter att ha förlorat en semifinal, men efter ett tag gav de sig hän, föll in i rytmen. Innerplanen blev en del av firandet av en historisk framgång och när Bosse Andersson tog över blev det sopa i Europa-show. Jacob Une höll upp en Radetinac-halsduk, Christer Mattiasson påminde Jani Honkavaara om att njuta eftersom detta inte lär hända igen. Pelle Olsson tog upp mobilen för att filma publikhavet och då inbillar jag mig att det har gått långt. Chelseas vanliga hemmapublik tittade storögt på under matchen. När Djurgårdskurvan hetsade mot hemmalagets hörnläggare verkade den närmaste sektionen på nedre etage inte veta vad de skulle göra. Först blev de knäpptysta, sedan applåderade de förstrött, till synes utan plan. Många verkade också tycka att det var kul att det plötsligt stod 2000 dårar och skrek på killen som skulle ta hörnan, och i halvtid hamnade jag i samspråk med en brittisk dam som bad om en laguppställning. – Är ni vana vid det här? Jag har varit på Stamford Bridge i över 20 år och detta är bland det bästa jag har sett. Kanske det bästa. Sedan sa hon att jag skulle vara stolt över min klubb, och jag nickade glatt utan att förklara vidare. I halvtid fick vi också höra en varning på svenska i högtalarsystemet om att inte stå för nära kanten på de övre etage. De var många även där uppe. I en intervju på Chelsea FAN TV efter matchen vittnade en supporter om läktarunderläget och sa att: ”70 procent av Stamford Bridge var INTE Chelsea ikväll, det var Sverige och Djurgårdens supportrar” och förklarade att hon och vännerna på den övre västra läktaren trängde ihop sig på en liten del i mitten medan alla andra, på båda sidorna, var djurgårdare. Det må ha varit ett par överdrifter, men ändå. För Chelsea var det en sportslig promenad mot finalen, för Djurgården en match som de aldrig kommer att glömma, men det är svårt att bättre illustrera skillnaden mellan den strömlinjeformade Premier League-kulturen där matchvärdarna gång på gång uppmanar åskådarna att sitta ned och det svenska fria läktarlivet. När ”en jävla massa bönder” och ”sittplats, sittplats, ge oss en sång” ekar från bortasektionen och får svar från andra sidan på en av världens mest berömda arenor vet man att man har kommit rätt. Det ska dock sägas att hemmapubliken svarade upp en gång i andra halvlek. Efter att DIF-supportrarna sjungit i en evighet om att vara på match med Lunkans grabbar och följt upp med röststarka ”Djurgården, Djurgården, Djurgården” lika länge från olika ställen på arenan var det som att Chelseas supportrar fick nog. Plötsligt tog många i från tårna och under ett litet tag var det elektrisk stämning över större delen av Stamford Bridge. Atmosfären gav matchen en viss nerv. I första halvlek kunde man ryckas med i spelet, försöka inbilla sig att det fanns en chans då Djurgården stod upp väl, men efter 1-0 var det svårt att fantisera vidare. Istället vandrade blicken över läktarna igen för att ta in vad som hände. I tidigare engelska matcher i Europasammanhang har motståndarsupportrar som lurat sig in på fel sektioner eskorterats ut om de blivit påkomna – och det skedde även igår med vissa – men djurgårdarna var väl förberedda. De hade pluggat in sina svar om vilka Chelsea mötte förra helgen och vem som var lagkapten 2021 och när de väl kom in samlades de i klungor och bildade egna sektioner, medan hemmapubliken snällt fick flytta till andra platser. Det finns förmodligen en del att säga om detta, såväl om biljettfördelningssystemet som om Chelseas resursstarka men ineffektiva säkerhetsapparat, men jag har inte överblicken för att sammanfatta. När jag vaknade upp på Stamford Bridge Hotel i morse sjöng det fortfarande i huvudet och jag tänkte liksom Christer Mattiasson att jag hade varit med om något som jag aldrig kommer att uppleva igen. Alla ni som var där vet jag var talar om, för jag antar att ni känner samma sak.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription