Två mål på två matcher och ännu ingen seger. Anfallsspelet fortsätter att vara ett orosmoln på AIK-himlen. Fotboll Sthlms Anders Lindberg analyserar om det finns några tecken på att det kommer att lyfta. [show_ad id=3] AIK lämnade försäsongens båda träningsläger med vissa frågetecken, men den sportsliga ledningen var tydliga med att laget skulle vara redo inför starten av svenska cupen. Mikkjal Thomassen har pekat på att man vill förbättra anfallsspelet inför säsongen, och assisterande tränaren Morten Kalvenes har metodiskt nött in uppspel och spelmönster under januari månad. Slutprodukten av alla timmar på träningsplanen har varit minimal och det är förståeligt att de svartgula supportrarna känner en viss oro inför den allsvenska säsongen med tanke på hur svårt laget har att skapa målchanser. Man ska inte ta ifrån AIK att hösten 2024 var uppseendeväckande stark och tredjeplaceringen var välförtjänt sett till hur man tog sig an uppgiften. Men en del pekar samtidigt på att det var en viss överprestation, att laget gjorde fler mål och därmed tog fler poäng än man förväntades göra. Underliggande faktorer som allt som oftast brukar jämnas ut över tid.

Säsongen 2024

Tunga AIK som vinner med uddamålet med en ramstark defensiv som grund, det fick vi verkligen se under hösten. Hela nio av elva vinster bärgades efter en uddamålsseger, gärna med det klassiska AIK-resultatet 1-0. Det var bara derbysegern borta mot Djurgården (2-0) och den avslutande storsegern mot Halmstads BK (5-1) som stack ut i mängden. En del AIK:are ville nog inte att allsvenskan skulle ta slut i november, och det fanns de som argumenterade för att laget kunnat klättra ännu högre upp i tabellen om de fick spela några omgångar till. Hade man kunnat lita på att utdelningen skulle bli densamma även över tid - och inte minst kan det fortsätta över säsongen 2025? Nja, jag själv tyckte att AIK tog några fler poäng än vad man borde ha gjort under hösten. Sena avgöranden på stopptid lade grunden för de blytunga segrarna hemma mot Hammarby och 2-1 borta mot IFK Göteborg. I kombination med att hela 9 av de 20 målen som gjordes kom antingen direkt eller indirekt via fasta situationer, så får vi en indikation på att individuell skicklighet och en dos marginaler på sin sida var framgångsreceptet snarare än ett dominant och etablerat anfallsspel där man malde ned sin motståndare. Viktigt att poängtera - jag tycker att AIK förtjänade poängen de tog och man ska inte ta ifrån dem någonting, men sett över tid så ska man inte räkna med att ta fullt så många poäng som man gjorde under hösten.

AIK tog som bekant en imponerande tredjeplats och som vi har varit inne på så var det framförallt försvarsspelet som lade grunden till det. Om vi tar en titt på offensiva KPI:er och ser hur laget placerar sig i tabellen på respektive värde så får vi en bild av hur det såg ut framåt i planen. I tabellen ovan ser vi att man - rent offensivt - var ett mittenlag och i fyra av de åtta KPI:erna hamnar AIK till och med på den undre halvan. Det kanske mest iögonfallande är att man var allsvenskans sämsta lag sett till xG per avslut - det vill säga hur stor chans man förväntas ha att göra mål per avslut som tas. I bilden ser vi också att man placerar sig på en 13:e plats sett till xG (förväntade mål) men en 7:e plats sett till antalet mål man faktiskt gjorde. Det som inte framgår i tabellen är de faktiska siffrorna som visar att man förväntades göra 36 mål (xG) men i verkligheten mäktade man med att göra 46 stycken. Med andra ord en överprestation på hela 10 mål!

Om vi sätter AIK:s siffror i perspektiv mot det allsvenska snittet ser vi även här att tabellplaceringarna i den föregående bilden rimmar väl med den mittenplaceringen som vi kunde placera AIK på i den föregående tabellen. Laget slog några fler passningar till den sista tredjedelen, lyckades därtill slå så kallade nyckelpassningar (som indikerar på att de bäddar upp för en chans att avsluta mot mål) samt att man gjorde marginellt fler mål än snittet. Utöver det låg man i linje med ett allsvenskt mittenlag förutom att - återigen - man förväntades göra långt färre mål än man lyckades med.

Mikkjal Thomassen vs Henning Berg

Siffrorna i de två bilderna summerar helåret 2024 för AIK. Men Mikkjal Thomassen tog ju över under sommaren tänker den uppmärksamma läsaren. Helt riktigt, och därför är det läge att sätta hans siffror i relation till de matcherna då Henning Berg och Henok Goitom ansvarade för laguttagningarna.

Mikkjal Thomassens påverkan på försvarsspelet blev enorm, och de direkt öppna såren i AIK:s backlinje som vi såg under våren - den blödningen stoppades, plåstrades om, och stundtals kändes det som att det satt ett robust gips kring det dessutom. Poängskörden gick hand i hand med försvarsinsatserna, men när vi ställer tränarna mot varandra så ser vi också hur anfallsspelet fick lida. Det är en markant skillnad oavsett om vi tittar på passningsspelet, förmågan att komma till avslut och således målen som gjordes. Då kan man även argumentera för hur sminkade siffrorna blir av storsegern mot Halmstads BK i den sista omgången. 5 av de 20 målen som gjordes under hösten kom till mot Halmstad, och naturligtvis påverkar det totalen att 25% av målen gjordes i en och samma match. Om AIK:s supportrar får välja om Mikkjal Thomassen eller Henning Berg ska leda laget tror jag inte många röstar på att tillbaka norrmannen. Det är dock värt att poängtera hur mycket mindre utdelning man fick framåt i planen med Mikkjal Thomassen, och inte minst hur det mesta indikerar på att det kommer fortsätta så.

Ett lag för toppstrid 2025?

Det finns de som vill dra likheter kring hur en svag försäsong - eller cupspel - inte har någon korrelation till hur det går i allsvenskan, och det finns en viss sanning i det. Men det finns också mycket som talar för att AIK inte kommer att förbättra anfallsspelet - och således sina resultat - över en natt. Under fjolåret hade man spelare som Rui Modesto, Ioannis Pittas och Onni Valakari som på egen hand kunde avgöra matcherna. Precis som vi har pekat på i texten ovan så var det enskilda aktioner, fasta situationer, sena avgöranden och en målmässig överprestation som lade grunden till den otroligt fina hösten. Det blir däremot lite att luta sig mot när man går in i en ny säsong. En säsong där truppen ser svagare ut jämfört med i höstas och samtidigt ser ut att sakna de direkt avgörande spelarna. Samtidigt har tränarna - såhär långt - inte lyckats att smörja den tunga maskinen som AIK kan vara. Efter två matcher i svenska cupen har AIK mäktat med att göra två mål. Anton Saletros eleganta frispark mot Degerfors och Thomas Isherwoods kanon mot Trelleborg. Två mål som ska vara grädden på moset, inte vad man bygger sina vinster på. Jag brukar värderar enskilda matcher och kortare perioder väldigt lite. Tvärtom väljer jag hellre att zooma ut för att se saker och ting över tid. I AIK:s fall tycker jag att det finns lite som talar för att man skulle lyckas att få till ett anfallsspel som - över 30 omgångar - kan konkurrera med de övriga allsvenska topplagen. En solid defensiv kan räcka långt, men det ska i mina ögon till en lika uppseendeväckande förvandling i anfallsspelet som den vi fick se hela laget stå för i höstas för att jag ska ändra uppfattning. En eller två nya offensiva spelare ska ansluta, men jag ställer mig tveksam till om AIK kommer att slåss om Europaplatserna i år.

Följ Fotboll Sthlm i sociala medier

Create a free account, or log in.

Upgrade your subscription