MARBELLA/STOCKHOLM.
Hösten 2021 undrade Fotbollssverige hur i allsin dar Williot Swedberg kunde vara så bra och så ung.
Några månader senare satt mest folk och frågade sig hur han tänkte som skulle till ett Ryssland på väg in i krig.
Fotboll Sthlm följde Allsvenskans största talang under två månader som han sent ska glömma.
✓ Reportaget som publicerades den 4 april är en av våra favoritartiklar från året som vi tillfälligt har låst upp
Likt en proffsboxare fäller han vant ner hakan mot bröstkorgen och låter de långa armarna hänga jämsides med överkroppen. Hållningen får honom att framstå som kortare än sina 185 centimeter, ögonen som tittar fram under pannan avslöjar inte vilket humör han är på. Ansiktsuttrycket är neutralt, gränsar mot uttråkat, träningsövningen förklarar varför.
På en av Centro Deportivo Arroyo Enmedios träningsplaner utanför Estepona skickar Hammarbys spelare runt en boll i en rondo. När de rutinerade spelarna får det gradvis svårare att hantera ett ökat tempo flyttar den nyblivne 18-åringen runt Selectbollen som vore de smala benen hans trollspön och fotbollen en fjäder som lydigt förflyttar sig i enlighet med magikerns önskemål. Han tappar nästan aldrig bollen, behöver aldrig ta de förnedrande stegen mot att bli grisen i mitten.
Nej, Williot Swedberg är inte bäst i rondon, han är överlägsen.
“Upp på tårna!”, beordrar hjälptränaren Imad Khalili, men ungtuppen ser inte ut att riktigt tända till. Inte en enda gång under träningspasset avslöjar han någon upprymdhet av att vara bäst: att dominera i passningsövningarna och vara snabbast i sprinterna lockar som mest fram ett försiktigt leende.
“Han är ett geni”, mumlar min redaktör Oskar Månsson och styr stegen mot den andra långsidan, för att på närmare håll specialstudera Swedberg. Spelförståelsen ligger på en helt egen nivå jämfört med någon annan i samma ålder, vare sig i Hammarby eller något av de allsvenska lag vi bevakar till vardags, lyder Månssons omdöme. Min spåkula är inte lika välkalibrerad, men jag noterar att Martí Cifuentes ofta tar Williot avsides för att ge instruktioner på spanska. Den här juvelen vårdar Hammarbys tränare med särskild ömhet.
Några dagar tidigare stod Williot på plan i 2–0-segern mot IFK Göteborg i Marbella. Att vissa av motståndarna hade spelat proffsfotboll lika länge som han själv hade levt bekom honom inte, inte heller att den onyktra, blåvita välkomstkommittéen på läktaren överöste honom med “hora” och “jävla fitta” varje gång han kom ner på kanten. “Sänk honom då!”, skrek en ölstinn 25-åring på bred göteborgska. Den barbröstade, rödbrände göteborgarens uppmaning hörsammades inte: Mattias Bjärsmyr sänkte inte Williot Swedberg. Ett-två tillslag, insida-utsida, så hade Williot Swedberg blåst förbi.
Williot Swedberg gjorde i princip vad han ville mot Blåvitts rutinerade backar. Och det såg knappt ut som att han ansträngde sig.
Kamratuppfostran. I IFK Norrköping lärde sig Hans Eskilsson vikten av att våga. Den lärdomen har han försökt förmedla till yngsta sonen.
Idrottsparken i Norrköping, 28 april 1985. Hemmapremiär. På läktarna väntar 4000 åskådare på att se Peking ta sig an Blåvitt i säsongens första kamratmöte. I IFK Göteborgs lag: Ruben Svensson, Torbjörn Nilsson, Thomas Wernerson. I IFK Norrköpings: en 19-årig jämtlänning från IFK Östersund, sjösjuk av nervositet inför den allsvenska debuten.
– Det enda som jag tänkte på när jag skulle komma in var att jag inte skulle göra bort mig, säger Hans Eskilsson. “Gör inte bort dig, gör inte bort dig”. Sen när jag kom in efter matchen var jag så jävla besviken på mig själv att jag hade haft den inställningen. Att jag inte hade vågat spela som mig själv. Jag ville aldrig ha den känslan igen, att bara vara en i mängden. Jag bestämde mig att aldrig behöva känna så igen.
Det gick bättre för Williot i sin debut. Han behövde inte mer än tre minuter mot Degerfors innan han skruvade in sitt första allsvenska mål och efter tio minuter till hade han gjort assist. Det såg inte ut att finnas en tillstymmelse till nervositet i hans spel. Varifrån kommer självförtroendet?
Hans Eskilsson:
– Jag har aldrig trott på den linjen som säger att man ska vara kritisk mot sitt barn. Tvärtom, jag har varit inne på det Pia Sundhage pratar om, att man ska berömma sitt barn för sex olika saker och sen tala om något de kan förbättra. Man måste hela tiden uppmuntra. När Williot var liten var han och jag inne på att han skulle bli tvåfotad. Då berömde jag honom varje gång han provade med vänstern. Även om det var en riktig sorkdödare han satt på, så såg jag till att berömma honom nästan överdrivet mycket om han vågade använda sig av vänstern. Efter match var det alltid “vad duktig du var som använde vänstern, vad modig du var”. Aldrig “det där gjorde du fel”.
Telefonsamtalet får ett kort avbrott. Hans är i familjens hus i Spanien och plötsligt bryter det in en spansk låssmed som behöver instruktioner.
– Jag har pratat med Williot om min egen debut, om vad som gick fel och vad jag borde gjort annorlunda. Jag har tjatat om det, att det handlar om att våga och att ingen minns en fegis. Jag kommer ihåg från när jag själv var ung, på träningarna ville man alltid visa upp sig från sin bästa sida och skjuta med sin starkaste fot. Han har försökt utveckla sin vänster och köra med den. Det har gjort mig väldigt stolt.
Williot Swedberg föddes på Södersjukhuset den 1 februari 2004. Då bodde familjen vid Mariatorget. Han började spela fotboll i den åldern från vilken man själv inte minns någonting och ens föräldrar minns allt, strax efter att han lärde sig gå och innan han lärde sig prata.
När Williot började spela föreningsfotboll i Sverige hamnade han med ett år äldre killar i Sickla IF, en förening i Nacka dit familjen flyttat. När Hammarby skulle dra igång ett elitpojklag var Williot en av 200 sjuåringar som aspirerade på en plats. Som en av åtta blev han utvald.
När Hans Eskilsson tänker på sonens uppväxt minns han en fotbollsspelare som var lovande redan från första stund, som alltid legat före sina jämnåriga i tekniken men oftast varit spinkigast i laget. Att han tog egna initiativ till extraträning och drog nytta av föräldrarnas nätverk: snabbheten har han övat upp i backar, drillad av en friidrottstränare som kände Malin, tillika mamma och diamantbollenvinnare.
“Men allt var på hans premisser”, försäkrar Hans Eskilsson och Malin Swedberg, nästan i kör, när jag ringer upp. Hans minns också att han såg till att en tonårig Williot förstod precis hur liten chansen var att bli professionell fotbollsspelare, hur hård konkurrensen var. På Williot Swedbergs femtonårsdag talade han om att sonen hade tre år på sig att utvecklas. När han blev myndig skulle han vara en färdig fotbollsspelare. I de sena tonåren fanns ingen tid att förlora: en dag motsvarade en promille av utveckling, två veckor motsvarade en komma fyra procents utveckling. En komma fyra procents försprång har ingen talang råd att ge sina konkurrenter. Varje dag räknades.
Som liten var Hans ambitiös: redan innan han kunde skriva själv förde han träningsdagbok (hans mor dikterade), när han var sju började han skriva ned hur många mål han gjorde i pojklagen i Östersund, när han var elva slutade han äta kakor och godis. Allt för att maxa chanserna att lyckas i fotbollen. Williot ärvde ambitionen, men också faderns enorma intresse för fotboll.
– Han har varit på ruskigt mycket fotboll, säger Hans Eskilsson. Vi har sett kanske ett femtiotal matcher med Valencia, Levante och Villarreal, sen också Real Madrid, Espanyol, Barcelona, men också väldigt mycket Hammarby och landskamper. Han har varit på Söderstadion i alla år, från dess att han var jätteliten. Det finns en kul story faktiskt, när han fyllde fjorton gav jag honom i present att vi skulle åka och se Barcelona i Champions League. När vi gick och väntade på att få åka ner lyckades de förlora med 4-0 mot PSG. Då tänkte vi att fan, vilket oflyt. Men så blev det ju den klassiska matchen när de vänder med 6-1.
Så Williot var på remontadamatchen?
– Det var en fantastisk upplevelse. Bland det bästa jag varit med om på läktaren. Det har varit kul, för vi har kunnat prata fotboll och han har varit så ruskigt intresserad. För mig som förälder är det kul att ha det gemensamt. Men samtidigt, som förälder handlar det om så mycket annat. Det handlar om att uppfostra en bra människa.
Fotbollen har fört far och son närmare varandra. Men det har också varit ett sätt för Hans att ge Williot värderingar och moral.
– Det finns en grej som gör mig väldigt stolt över Williot. Det var när han spelade i ett lag i Spanien och var sju år. Han var relativt ny, hade flyttats upp i åldrarna. I Spanien kör de fortfarande den här gamla klassikern att de två bästa spelarna får välja lag. Det var ju inte så psykologiskt bra, för det var ju samma kille som blev vald sist varje gång. Men det dröjde inte många träningar innan Williot kommit upp i hierarkin och fick välja. Då, utan att vi hade sagt något om det, så valde han den här killen som blev vald sist. Och jag såg hur den här killen bara sken upp. Han vart så jävla glad. Jag hade inte sagt något, men Williot hade tänkt till. Jag blev så jävla stolt som förälder. Det gör mig nästan…
Hans gör en paus.
– Jag vet inte hur jag ska säga. Jag blir stolt och glad och allting, nu när jag tänker på det. Den här grejen handlar inte om fotboll, det är bara något som gör mig känslosam.
Har ni övat på specifika saker, du och han? Eller kommer tekniken från föreningsfotbollen?
– Jag tror att det är en blandning. Han har fått den mest perfekta av fotbollsskolor. Dels har han varit i Hammarbys akademi, med professionella ledare och grundträning med teknik, sen har vi varit i Spanien under vintrarna och så har han kört mycket själv, men allt på hans villkor. Var det på hans eget initiativ så har man försökt uppmuntra. Ge honom förutsättningar. Vi har pratat fotboll i detaljer. Väldigt tidigt tyckte jag att han visade prov på fotbollshjärna. Jag kommer ihåg en gång på Årsta, när han var tio år. Vi tittade på en a-lagsträning och så sa han, om en a-lagsspelare, “titta pappa, han gör fel. Så ska han inte göra”. Då var han tio år gammal och hade helt rätt om någon teknisk detalj. Jag kände att fan, han kan mer grejer än jag kan, redan nu.
I media har det skrivits om de tre år som Williot tillbringat i Valencia. Uppgiften är fel, menar Hans Eskilsson.
– Sammantaget var det tre år, men det var utspritt över en period på nio år. Första året var det åtta månader, året efter fyra månader, sedan tre månader ju äldre han blev.
Hur kom det sig att ni flyttade ner?
– Jag hade bott i Portugal och gillade Sydeuropa. Vi skulle bygga om vårt hus och hade ingenstans att bo under åtta månader, så jag och Malin bestämde oss för att pröva en ny miljö. Genom Jocke Björklund kunde vi ordna skola och boende i Valencia, så vi valde mellan den staden och Lissabon där jag har bort. Men eftersom barnen skulle ha mer användning av spanskan än portugisiskan fick det bli Valencia.
Skolgång i Spanien beskriver Eskilsson som ett “pilotfall”.
– Det var lite krångligt att få med sig alla på det, men skolmässigt var det det bästa av två världar. Spansk skola ligger långt framme. I matematiken läser de två-tre år före den svenska läroplanen och spanskan är ett kulturspråk. Så vi var säkra på att det skulle bli en bra utbildning för Williot och Wimmo [Williots tre år äldre storebror].
Hur lång tid tog det innan han lärde sig spanska?
– De lärde sig båda väldigt snabbt. Framförallt fick han ett bra uttal, föräldrarna i laget sa att han pratade exakt samma dialekt som deras barn. Det kommer han ha nytta av i resten av livet.
Gjorde skolan några anpassningar?
– Nej, egentligen inte. Det enda var att efter de två första åren slapp Williot och Wimmo läsa valenciano, det språk som talas i Valencia förutom spanska. Det hade barnen som ämne, men vi kände att spanskan var så mycket viktigare och lät dem läsa annat på valencianotimmarna. Williot gick i skolan som vilken spansk unge som helst. Hela familjen levde som spanjorer. Man lämnade barnen halv tio framför de stora murarna, då släppte vaktmästaren in och lärarna tog hand om resten. De hade alltid med sig ordentlig matsäck, sen hämtade vi dem klockan halv fem och gick till fotbollsträningarna.
Gick det lätt för Williot att anpassa sig till en ny miljö?
– Ja, det måste jag nog säga. Både han och storebrorsan har varit trygga i sig själva. Jag kommer ihåg en gång när han inte ville gå till skolan. Då var han fyra år och det var första tiden i Valencia. Föräldrarna fick inte komma in i skolan, så rektorn lyfte upp honom och tog med honom in och då protesterade han vilt.
Hasse skrattar till åt minnet.
– Men det var enda gången jag minns att han protesterade. Sedan flöt det bara på.
Det ligger i släkten. Fotbollskunnandet finns i flera släktled i familjen Eskilsson-Swedberg: både pappa Hans och mamma Malin var landslagsspelare.
Hur mycket av Spanien ser du i hans spelstil?
– Väldigt mycket. Han gillar ju spansk fotboll och tittar mycket på spansk fotboll. Williot är en spelare som aldrig blir stressad. Han väntar alltid, tar sig tid med boll, vill göra något konstruktivt. Det är rätt många spelare i Spanien som har den egenskapen. En vinter när vi var där var han där för kort tid för att ta upp en plats i truppen, så då fick han spela i Valencias akademi. Det var också rätt nyttigt. Vi fick väldigt bra instruktioner, jag minns särskilt en tränare som jag var oerhört imponerad av, som lärde barnen hur de skulle täcka bollen. I Spanien är träningarna inriktade på helheten från tidig ålder. Det var aldrig några isolerade teknikövningar, utan mer rondos som Martí håller på med. Så även från tidig ålder var det spelövningar, hålla boll-övningar för att bli bekväm med det. Sen har han fått isolerad teknikövning i Hammarby.
Har Williot alltid varit den som sticker ut i ungdomslaget?
– Han har alltid legat långt fram. Men han var inte förpuberterad, så han har inte legat före fysiskt. Det ser jag som en fördel, för om du ser på ungdomsfotboll, då finns det alltid de som är tidiga i puberteten och lever på fysiken. Ligger du inte före måste du utveckla andra skaer. Det var likadant i Frej när han var sexton, då vägde han 15 kilo mindre än de andra. Då måste han ju tänka snabbare och vara beredd. Det kan vara farligt att ligga före i fysiken, du lär dig att kunna peta bollen, springa förbi och göra mål. Men Williot har levt på teknik och speluppfattning. Det är lite ocharmigt att framhäva sin egen son, men jag måste säga att han legat långt fram.
Har det varit frustrerande för honom att inte ligga före i utvecklingen?
– Nä, det har inte varit jobbigt alls. De andra har varit större, starkare och snabbare, men då har han fått leva på det fotbollstekniska. Det är som det är. När man är ung är vissa starkare.
Det har varit en spikrak resa?
– Ja, det får jag ändå säga. Man har kunnat se en stadig utveckling år för år. Inte så mycket skador heller, han hade en jobbig skada i fjol där han missade ett antal matcher för att han slagit upp stortån på ett bastuaggregat. Han bröt armen på Valencias träningsanläggning när de spelade spontanfotboll och han skulle blocka ett skott från en stark spelare. Det var ju lite spännande att bryta armen, men det var också rätt lindrigt. Han fick stå över en månads träning i Sverige och köra extrateknik. Det var ingen viloperiod.
Hur tror du att han kommer hantera det den dagen han möter motgångar?
– Jag tycker att han är stark mentalt. Han är uppvuxen inom fotbollen, så han vet om att det inte finns en enda spelare som aldrig upplevt motgångar. Han är väl medveten om att det kommer komma även för hans del. Men Williot har rätt inställning, jag tror att han kommer kunna jobba hårdare och komma över dem. Jag tror att han är stark nog mentalt att klara av det.
Hans Eskilsson gör en paus. Vi har pratat om ungdomsfotboll i snart en timme, och det är som att det slår honom att det för första gången i vårt samtal faktiskt rör sig om seniorfotboll. Hans Eskilsson:
– Men från och med nu det spelar ingen roll vad jag tror. Nu är det upp till honom att bevisa.
Hemtamt. Småklubben Godella har fostrat tre Hammarbyspelare: Williot Swedberg, Kalle och William Björklund.
Några dagar senare hugger jag tag i Williot på Hammarbys träningsanläggning i Estepona. Han kommer gående i en flipflops och svart hoodie, med huvan åtsnörd så att den ringar in ansiktet likt en skridskoåkare. Det är efter matchen mot Velez Málaga, som Williot stått över. De nya fotbollsskorna har åsamkat skavsår på hälarna.
– Eller, skavsår låter så fjantigt att säga, säger Williot och tar av sig dojan. Det som Williot visar upp ser mer ut som ett regelrätt köttsår.
Mer än så får jag inte prata med Williot under veckorna som följer. I Estepona avviker Hammarby från sin annars generösa tillgång på spelare och nekar intervjuförfrågan. Då har Williot redan gjort en intervju med Sportbladet. Att den blev av beror på att kvällstidningen tjatat i nio månader och nu räcker det med media för ett tag, resonerar klubben.
Nästa vecka, hemma i Stockholm, ska jag få prata med Williot, lovas ändå. Sen går veckan, jag ber om Williot igen, men det går fortfarande inte att lösa. Tiden går och med en dag kvar på det internationella transferfönstret briserar en nyhet om att ryska Lokomotiv Moskva lagt bud på spelaren. Det försämrar intervjumöjligheten.
Det görs heller inte lättare av att Rysslands president Vladimir Putin samma dag erkänner de ukrainska utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk. Dagen därpå förhandlar Hammarby med Lokomotiv Moskva, enligt uppgifter till den här tidningen är Williot själv sugen på att flytta, Hammarby vill helst inte sälja men kan tänka sig att skiljas från mittfältaren om man får garantier på att övergångssumman faktiskt kan betalas även i det fall att sanktionerna mot Ryssland blir mer intensiva. Några sådana tycks inte Lokomotiv kunna ge och när tisdag blir till onsdag har fortfarande inte Fifa tagit emot övergångsdokumenten. Affären blir inte av.
Dagen därpå smäller bomber i Kiev, Kharkiv och Odessa.
Fortfarande är det tyst från Williots håll i medier, tills han efter cupmatchen mot Häcken, två veckor efter den inställde övergången och en dryg månad efter träningslägret i Spanien, uppenbarar sig i mixad zon. Efter att reportrarna betat av några pliktskyldiga frågor om hur det kändes att spela högerytter kommer sedan spörsmålen om hur Williot upplevde att vara på väg till ett land som invaderat sin granne, fått Tyskland att chockhöja försvarsanslagen och Sverige att bryta sin neutralitet.
– Det var ju nära men nu blev det som det blev. Vad ska man säga, jag vet inte riktigt. Skit i det, säger Williot.
Nej du, den gubben går inte. Reportrarna biter sig kvar i ämnet till Williots synliga missnöje. Han undviker ögonkontakt, när frågorna blir mer skarpare om Lokomotivflytten tar han några steg bakåt. Bara för att man är en av världens enligt The Guardian största fotbollstalanger kanske man inte älskar att bli korsförhörd om varför man var på väg till Sveriges krigiska granne i öst.
– Vad var det jag skulle säga nu… Jag skulle ju gå till klubben, själva projektet kändes jättebra. Men situationen blev inte den bästa, så nu känns det bra att stanna i Bajen. Jag trivs bra i Bajen, så det är bara kul att stanna.
Han är inte som fisken i vattnet i mixad zon, men mediebevakningen i övrigt verkar inte bekomma honom särskilt mycket. Till svar på en fråga om hur han upplevt skriverierna om att hans föräldrar ska ha rätt till en andel av övergångssumman svarar han odramatiskt.
– Det är lite kul. Jag fattar ju hur det är, man försöker skriva och få så mycket klick som möjligt. Det var bara kul för mig att läsa tidningen och veta att det som står där inte stämmer. Det är inte så att jag blir sur.
Williot vill ändå inte stänga dörren helt till Lokomotiv Moskva. På frågan om det kan bli aktuellt med en flytt till sommaren säger han bara att “vi får se”.
Jag ringer upp Hans Eskilsson för att få höra lite mer om hur familjen sett på det som inträffat. Det måste ändå vara en rätt bisarr situation att ens barn är på väg att flytta till ett land som nu befinner sig i krig.
– Det finns inte så mycket mer att säga än vad som redan sagts. Kriget bröt ut, det var det ingen som trodde, sen avbröts affären. Jag tycker nästan att det blir lite tjatigt att prata om det här, säger Hans Eskilsson.
Lokomotiv Moskva ägs av det statliga företaget Rysslands järnvägar. Det är inte en opolitisk organisation: 2015 avgick företagets VD Vladimir Jakunin till följd av de sanktioner som riktades mot hans person efter Rysslands annektering av Krim. In kom istället Oleg Belozjorov, en enligt New York Times “relativt okänd teknokrat”, som sedan dess hållit regelbundna möten med Vladimir Putin. Är det osannolikt att någon i Lokomotivs organisation visste mer om Kremls planer än gemene svensk?
– Vi har haft kontakt med Lokomotiv Moskva sedan i somras, men de vi har pratat med är tyskar. Det är ju tyskar som styr den klubben, Ralf Rangnick var nyligen där. Det är nog inte så komplicerat, det är ett väldigt bra projekt. Ett land under topp fem-ligorna som spelar regelbundet i Europa och satsar ungt. De jobbar ju lite efter Rangnicks modell som han hade i Hoffenheim och Red Bull Leipzig, säger Hans Eskilsson.
Diskuterade ni säkerhetsläget?
– Övergången skulle ju inte bli förrän sommaren, vi följde hur det trappades upp. Vi hade jättekoll på det. Det var inte aktuellt att flytta till Ryssland om det blev krig. Mer än så behöver jag inte hålla på och prata om den grejen.
Som förälder måste du dragit en lättnadens suck när du sedan följt nyhetsutvecklingen?
– Jo, men det var ändå aldrig aktuellt. Vi diskuterade en övergång till sommaren, men vi hade aldrig skickat Williot till Ryssland om läget förvärrades. Jag är ju förälder, man får lite på mitt omdöme.
Hade ni en klausul om att avbryta övergången om det blev mer oroligt under våren?
– Jag kan inte gå in på detaljer i kontraktet, men jag kan säga att det hade inte varit aktuellt att flytta i det läget. Vi hade jättebra kontakt med tyskarna, så det var jättebra, det är det.
Var det på ert initiativ som det hela ställdes in?
– Nä, det var väl underförstått för alla. Men det vart ju så att det inte kunde ske med upptrappningen i åtanke. Det var i samförstånd.
Samtidigt får jag inte ihop kronologin. Övergången avbröts den 22:a februari, rapporterar Sportbladet samma dag. Två dagar senare säger Hammarbys ordförande Mattias Fri att affären sprack på grund av Rysslands invasion av Ukraina. Det hänger inte ihop. Den 22 februari, när övergången avbröts, hade inte kriget börjat: de första ryska stridsvagnarna korsade gränsen just 24 februari. Däremot stängde det ryska fönstret den 22 februari, vilket låter som en rimligare anledning till att en övergång läggs på is än ett krig som ännu inte brutit ut.
– Det var ändå inte tänkt att ske förrän sommaren, säger Hammarbys ordförande Mattias Fri när jag ringer upp. Att det ryska fönstret var stängt var inte särskilt viktigt. Det avgörande var situationen i Ukraina.
Men sen finns det annat att fundera på. Tre veckor står Williot på plan mot IFK Norrköping i en cupmatch som böljar från det ena målet till det andra i 90 minuter.
Närvaro. När Hammarby vann cupen 2021 såg Williot finalen hemifrån. När Hammarby gick till cupfinal 2022 spelade Williot samtliga matcher.
Williot är inte bäst på plan i den matchen. Men det finns en tanke i allt han gör. Från en ovan vänsterytterposition hittar Williot Swedberg in i straffområdet och drar på sig bevakning vid Hammarbys 1–2-mål, i början av andra halvlek löper han enkelt ifrån Godswill Ekpolo och skjuter ett skott i ribban, när Hammarby vinner en straff i ställning 2–2 har Williot Swedberg befunnit sig sopren i straffområdet i flera sekunder. Han sticker inte ut på samma självklara sätt han gjort i några av höstmatcherna och hans försäsong har präglats av efterhängsna skavsår och mediastormar kring en utebliven Rysslandsflytt, men trots allt är Williot fortfarande kapabel att leverera starka insatser, särskilt för sin ålder och erfarenhet, tidigt på säsongen.
Att det är snöblandat regn dagen till ära hindrar inte Mikael Hjelmberg från att ta ett telefonsamtal iklädd bara tshirt på Årsta IP:s balkong. Inne i entrén, mellan säsongskortsgängets reception och dörren med skylten “Men’s Team Meeting”, pustar Hammarbys kommunikatör Love Gustafsson ut. Dagarna innan premiären är hektiska, inte bara var Gustafsson under gårdagen upptagen med att presentera nyförvärv, nu ska också föreningens egenproducerade innehåll inför premiärmarschen planeras.
En intervju med Williot Swedberg har kunnat bokas in ändå. Han är på gott humör när vi slår oss ned i ett studioliknande mötesrum, munter över att laget är i cupfinal. Fjolårets såg han hemma på tv.
– Jag var inte med förra året, så nu får jag uppleva det i år. Förhoppningsvis vinner vi den, men det är ett tag kvar. Man har lite annat att fokusera på däremellan.
Du har fått spela på lite olika positioner. Hur har det varit?
– När jag var liten spelade jag på alla positioner. De senaste åren har jag varit mest mittfältare, men förra året med HTFF spelade jag vänsterytter. Det funkar. Om man är smart så går det ändå att klara av det.
Det är just spelintelligensen som oftast lyfts fram av Hammarbys tränare, scouter och sportchef. Själv har Williot svårt att ge ett entydigt svar på var den kommer ifrån.
– Kanske att jag kollar mycket fotboll? Det är väl det. När jag var liten gick jag på mycket fotboll, såg många fotbollsmatcher. Mina föräldrar har också spelat fotboll, de har lärt mig en massa. Det är väl lite gener och att jag kollat mycket på fotboll.
Det är nog inte alla unga som tittar på fotboll med en så analytisk blick?
– Nä, det är sant. Men det är både kul och så lär man sig något av det.
Vad minns du från remontadamatchen (när Barcelona vände ett 0–4-underläge till 6–1)?
– Det var helt sjukt. Jag fick det som födelsedagspresent, sen slutade första matchen 4–0, så då tänkte jag att det var synd, att Barça skulle åka ut och att det inte skulle bli lika bra stämning och så. När vi kom dit stod det på alla tidningar att “det går”, “remontada”, “it’s possible”, men på spanska då. Sen när målen började rulla in var det en sjuk stämning.
Har du andra fotbollsupplevelser som kan mäta sig med det?
– Ja, när Bajen gick upp i Allsvenskan kanske? Sen är det väl en massa matcher som jag inte kommer ihåg. Det var så många i Valencia.
Jag prövar en tanke om Williot kanske har något knep som för oss på läktarna inte är självklart, som Kevin de Bruyne och hans förmåga att röra huvudet på rätt sätt och samla in tillräckligt mycket information om var medspelarna befinner sig. Ämnet får igång Williot, som börjar resonera kring vad som egentligen gjorde Barcelonas mittfältstriangel under Guardiola så bra.
– Det är något jag måste bli bättre på, att scanna mer. Vi kollade på det faktiskt, de här storstjärnorna, Xavi och Iniesta, de hade någon grej att de scannade planen åtta gånger innan de fick bollen. En vanlig spelare hann bara scanna tre eller fyra gånger innan den fick bollen. Det är så de får extra mycket tid. Det är intressant att veta sånt.
Min fråga om hur Williot orkat lägga ner all den tid han behövt för att bli så lovande känns ungefär lika intelligent som en “hur känns det?” så fort orden lämnar munnen.
– Det har väl alltid varit det man fokuserat på. Det har alltid varit intressant. Sen spelade ju pappa och mamma med mig när jag var liten, så allt fokus har varit på fotbollen. Och… jag gillar det ju. Det är klart man lägger ner det jobbet.
Det finns något avslappnat i Williots kroppsspråk och tonläge. Han är inte helt säker på varför han är så duktig på fotboll, bara att det är det roligaste han vet och att det alltid varit så. Det bästa barndomsminnet är från när Hammarbys 04:or vann Gothia Cup.
– Det var stort. Men då var jag elva, så då hade jag redan fattat att fotboll var det roligaste.
Nu är det en och en halv månad sen, hur känns det med lite tids distans till det som inträffade med Ryssland?
– Jag har sagt det flera gånger, jag repeterar mig nu, men det är inte mig det är synd om med att det blev som det blev. Det är de som är inblandade i kriget som det är synd om. Det var ändå alltid tanken att jag skulle stanna kvar till sommaren. Så jag hade ändå fullt fokus på Hammarby. Det är alltid roligt att spela i Bajen.
Det måste ha känts märkligt med allt som hände?
– Det var märkligt, men det är inte så att jag kan göra något åt det.
När du säger det så låter det som att det var väldigt lätt att gå vidare från?
– Ja, jag vet inte, man får väl glömma bort det bara. Det var inte så att jag kunde påverka. Det var bara att gå vidare.
Hur tror du att det hade blivit om du hade gått dit? Kände du dig mogen att bo utomlands?
– Ja, men det är inget jag vill snacka om. Det var en klubb som satsade på unga spelare och sådär, de hade en plan för mig. Men nu har jag släppt det.
Har du några tankar på nästa steg nu?
– Nej, det låter tråkigt att säga, men det är onödigt att tänka på vad som kommer ske sen. Det är bara att hålla fokus på nästa match och nästa träning, på att fortsätta utvecklas. Jag vill bli så bra som möjligt, så någon gång vill jag utomlands. Men fram tills det händer är det onödigt att tänka på.
Även om man kopplar bort övergången har det varit varit mycket skriverier om dig under vintern. Hur känns det att se sitt namn i spalterna så ofta?
– Det är kul när det går bra. Hittills har det inte varit några dåliga nyheter heller. Men det är inte så att man tänker på det för mycket. Pappa och mamma har lärt mig att koppla bort sånt, de har varit med om det själva, även om det inte var lika mycket då. Man tänker bort det. Man ska inte kolla för mycket på det.
Hur kändes det att läsa om klausulen?
– Det är inte så att jag tänkt så mycket på det. Men det var inte sant. Det var bara lite roligt, eller inte roligt, men jag reagerade lite med “jaha, vad är det här nu”. Det kan stå mycket i tidningarna.
Men då är du i en situation där folk publicerar saker om dig som inte stämmer. Det måste vara ett märkligt inträde i vuxenlivet?
– Ja, det får man ändå säga. Men jag tar inte åt mig så. Det var lite roligt. Man kanske blir lite irriterad, men det var inte värsta grejen.
Det låter på dig som att allt det med Lokomotiv har varit en mindre grej för dig än för alla andra?
– Såklart att jag har tänkt på det. Men det är bara onödigt att lägga för mycket fokus på det, så jag försöker bara göra mitt bästa för att inte tänka på det.
Vi hinner med några frågor till, om Williots landslagsuppdrag och avhopp från gymnasiet, innan intervjun tar slut. Jag rafsar ihop mina saker och känner mig lite lätt misslyckad som reporter. Förstås är det mer synd om invånarna i det belägrade Mariupol än Williot, men ändå. Det betyder inte att 18-årige Williot skulle kunna få tycka lite synd om sig själv ändå, trots allt, för det här var ju en chans att få träna regelbundet under en innovativ tränare, spela på hög nivå och ha tillträde till de största scenerna i Europaspelet. Dessutom fick han finna sig i att en massa främlingar på internet ifrågasatte han och familjens omdöme och moral. Var allt verkligen så lätt att gå vidare från som Williot själv menar? Samtidigt som jag överlägger med mig själv om att kanske ställa en fråga till, trots allt, vänder sig Williot i dörrkarmen.
– Du, förresten, är du Hammarbyare?, undrar han.
Ja, svarar jag.
– Nice!, säger Williot, höjer näven i luften och skuttar iväg.
Dagen därpå är det hemmapremiär. Under första halvlek har Hammarbysupportrarna på den norra läktaren sluppit kisa för att följa matchens gång, det mesta av hemmapremiären har utspelat sig på Helsingborgs planhalva. När klockan slår halv fem och matchuret visar 70 minuter är det annorlunda, Helsingborgs tremannamittfält har blivit en duo och på topp huserar nu två renodlade strikers. Spelet går från det ena målet till det andra.
Då skär domarens ljudsignal genom ljudkulissen från hemmaklacken och Williot Swedberg byts in. Om benen känns lite ömma är det med all rätt, 18-åringen har tre matcher under sju dagar i dem och nu kliver han in i en svängig match. Williots första två bollkontakter är på nick runt mittcirkeln, annars kommer han inte in i det direkt. Efter en självuppoffrande löpning kommer han fel på ett inlägg från Astrit Selmani, sen fälls han av Ravy Tsouka när han får bollen på dojan.
Helsingborg ligger på för en forcering när Bajens lagkapten Richard Magyar utgår skadad. Hammarby måste bevaka sin ledning med en helt nykomponerad mittbacksduo. En av spelarna som sätts in, Edvin Kurtulus, är så långt från startelvan att han glömt sin matchtröja i omklädningsrummet. Med fem minuter kvar av matchen får också skåningarna iväg sina två första skott på mål.
Williot Swedberg flyttas ned på favoritpositionen, centralt mittfält, och ser ut att komma lättare in i matchen. En dribblingsräd på högerkanten leder till ett längre Hammarbyanfall än vanligt, men medspelarna gör inte mycket med passningen han trär in. Några minuter senare får han tag på bollen igen, dribblar av Albert Ejupi, och sätter via Nahir Besara Mohanad Jeahze i ett lovande läge.
Hammarby har inte varit utan sina chanser att kvittera. När Simon Sandberg slår in ett inlägg lite på chans mot Helsingborgskeepern Kalle Joelsson är det en av flera, och långt ifrån det bästa. Men Williot Swedberg, som har flängt runt från den ena kanten till den andra i jakt på de ytor där bollen kan dyka upp får tag på en misslyckad rensning. Behärskat lyfter han in en boll i nätet mellan Helsingborgs mittbackar.
En i gänget. När Hammarbyspelarna kramar om Williot Swedberg vet de inte ännu att 2–0-målet ska komma att avgöra matchen.
Bortalaget gör mål med en dryg minuts speltid kvar, men Hammarby håller undan. Det går inte klacken förbi att Williot Swedbergs mål blev avgörande: när hemmaläktarna firar segern är det just 18-åringen de vill ska sjunga med dem. Swedberg stegar fram, håller om sin tränare och låter Cifuentesramsan eka.
På presskonferensen efteråt ska Martí Cifuentes säga att han uppskattar ramsan, men att han vill att supportrarna ska veta att spelarna är huvudanledningen till framgången. Jag tänker att Martí kanske syftar lite extra på 18-åringen han pratar spanska med, som idag sköt hem tränarens första allsvenska poäng.
Förra gången Williot stod här svarade han på frågor om Rysslandsflytten. Det måste vara skönt att slippa sådana idag, att det som står i fokus är hans fotbollskunnande. Idag slipper han slå knut på sig själv för att förklara hur tankarna går kring Europas blodigaste krig på 2000-talet, idag räcker det med inövade svar på inövade frågor. Ett av dem kommer när Williot säger att “det är lika skönt varje gång” att göra mål, och en reporter uppmärksammar honom på att han faktiskt inte hunnit göra så många.
– Några har jag väl gjort. Men ja, jag hoppas ju att få göra några till.
Två månader har gått sedan Williots övergång till Lokomotiv ställdes in. Det är två månader som han förmodligen aldrig kommer glömma. När Williot går bort mot spelarbussen och jag betraktar ryggtavlan tillhörandes en 18-åring som avgjort en hemmapremiär framför 30 000, känner jag någonstans mig lättad å hans vägnar att han befinner sig just här, och inte i en helt annan del av världen.
