Hammarbyaren som vågade drömma – historien om Patric Ljungström

Patric Ljungström må vara okänd för de flesta, men få har påverkat Hammarby lika mycket.

Han låg inte bara bakom säsongskorten och Just idag är jag stark som inmarschslåt, han var även drivande bakom Tele2 arenas tillkomst.

Patrics banbrytande idéer tog Bajen och svensk fotboll in i framtiden, men själv orkade han inte följa med på resan.

✓ Minnesreportaget är en av våra favorittexter som vi tillfälligt låser upp under jul/nyår.

Annons

Mannen på fotografiet har hög panna och djupa vikar i frisyren. Bilden är svartvit, men en ljusare nyans på håret ovanför öronen än det på pannan vittnar om en tilltagande grånad. Blicken är stadig, och i skrattgroparna bredvid den breda munnen finns ett leende som ser lätt ut att lockas fram. Han håller händerna med handflatorna upp, som om fotot tagits i konstpausen på en utläggning.

Med sina stålbågade glasögon, randiga skjorta och funktionsjacka från NO-lärarmärket Marmot ger han ett sympatiskt och allvarligt intryck. Han ser ut som den typen av främmande man ens pappa träffar på ett byggvaruhus och hamnar i ett entusiastiskt och förtroligt samtal med. Knappast som en konstnärssjäl i dess “bästa, men också tyngsta bemärkelse”.

Men det är så han presenteras i en minnestext på Hammarbys hemsida. Han var föreningens marknadschef i två vändor och när han avled uppmärksammade Hammarby bortgången med en tyst minut i matchen mot Elfsborg 2017. Jag minns att jag var på den matchen, men jag kan inte komma ihåg varför jag var tyst. Jag tror aldrig att jag riktigt satt mig in i Patric Ljungströms liv och värv, och vad han gjorde för Hammarby.

Enligt minnestexten åstadkom han emellertid en hel del. Patric Ljungström beskrivs som “en av de viktigaste kreatörerna bakom Hammarby Fotbolls kommersiella utveckling”. Det var han som införde säsongskort år 1998 och drev på för att Tele2 skulle anpassas efter Hammarbys önskemål. Det slår mig när jag läser texten att Patric jobbade för Bajen under två perioder då föreningen tog stora kliv på marknadsområdet – 90-talets slut med spirande publiksiffror och fotbollsfester på Råsunda, och 2010-talet då grunden till allsvenskt publikrekord sattes. Var det en slump?

På sociala medier och i kvällspressen går det att hitta en del information om Patric. Han sydde ihop ett rekordavtal med Kappa 2005, införde Just idag är jag stark som immarschlåt, var den enda som trodde på publiksnitt à 18 000 i Superettan och var med och representerade Hammarby i möten med AEG. Dessutom bidrog han till planeringen av Nya Studenternas IP i Uppsala.

Om det berättas i minnestexten på Hammarbys hemsida. Men som läsare studsar man inte bara till på vad som står i den, utan också på vad den antyder. Vad betyder det egentligen att någon är en konstnärssjäl i ordets tyngsta bemärkelse? Varför påminner texten om att Patric Ljungström mot slutet av sitt liv refererade till Studenternas som Sveriges bästa arena, ibland med tillägget “efter Vår Arena”, men inte alltid?

Vem var egentligen Patric Ljungström?

Fotograf: Björn Qvarfordt.

För att besvara frågan pratar jag med ett tiotal personer som arbetade med eller kände Patric. Sammantaget lyder berättelsen ungefär så här:

Patric Ljungström levde sina första år på Södermalm och ärvde Hammarbysympatierna av sin far. Han gjorde karriär som ung, fick några chefspositioner inom reklambranschen, men kände att ingen tog honom på allvar om han inte hade en utbildning. Så han skolade om sig på Grafiska Institutet som 27-åring, och kort därpå anställdes han på byrån Megafon, som drevs av Richard von Yxkull. De två männen fann varandra i intresset för Hammarby, och när von Yxkull fick reda på att Ljungström hade skrivit sin examensuppsats om just Hammarbys möjligheter att bli en nationell storklubb erbjöd han sig att följa med till Gula villan och räcka över texten till klubbens ordförande Göran Paulsson.

Det var i slutet på 90-talet, ett decennium då Hammarby åkte hiss mellan divisionerna. I början av årtiondet var det ont om folk och pengar på kansliet, för även om föreningen omsatte fyra miljoner kronor låg då skulderna på samma nivå. Varken av publiken eller sponsorerna kunde man räkna med några större intäkter: av de 910 000 kronor som publikintäkterna inbringade 1992 gick 380 000 direkt till planhyran på Söderstadion och huvudsponsorerna gav totalt 400 000 till klubben.

Men på läktarna växte intresset. Mot slutet av 90-talet kunde Hammarby i vissa matcher locka över 9000 åskådare till Söderstadion, även om laget låg i ettan. Det var i Hammarby som publiklag, som en samlande kraft på Södermalm, som Patric Ljungström såg föreningens potential. Han började fundera över hur man kunde få de supportrar som dök upp på stormatcherna att komma mer regelbundet och skapa en ekonomisk bas för klubbkassan.

– Det var när jag skulle köpa säsongskort själv som jag insåg hur illa det var ställt, minns Claes Sjöberg. Man var tvungen att åka ner till Gula villan och allt var jättekrångligt. När jag till slut fick tag på säsongskorten sa han som sålde dem “och så ska du bergis ha kvitto på det…” Då kände jag att det är något som är generalfel i det här.

Kort därpå, 1997, då laget gick upp i Allsvenskan på Djurgårdens bekostnad, engagerade sig Claes Sjöberg i Hammarbys styrelse, med ambitionen att professionalisera säsongskortsförsäljningen. I det arbetet fann han och Ljungström varandra, som började jobba ideellt och engagera sina kontakter i reklamvärlden. Till en början fick de kämpa i motvind. Säsongskort var mest en administrativ pärs, var uppfattningen i Hammarby, och dessutom lite orättvist mot dem som skulle bli utan biljett till slutsålda matcher när säsongen avgjordes. Inte alls, menade Ljungström, som tyckte att det var självklart att belöna de mest lojala supportrarna. Han argumenterade för att “folk drar folk”, att en större kärna skulle få med sig marginalarna.

– Vår plan var att vi skulle sälja 7-800 om vi låg i Division 1, och 1400 om vi låg i Allsvenskan, säger Claes Sjöberg. Första året sålde vi 3500 biljetter, så vi slog målsättningen. Det blev ett helt annorlunda cashflow, vi hade pengar långt före de andra lagen hade fått in intäkterna. Och rent praktiskt innebar det att vi kunde värva Johan Andersson och Kaj Eskelinen.

Men i säsongskorten såg inte bara Patric Ljungström en intäkt. De var tänkta att fungera som en identitetsmarkör för Hammarbyare, och i reklamutskicken för dem lekte han med en domares kortlek. På plan fanns gula och röda kort, men det viktigaste kortet var det gröna, det som gav inträde till Hammarbys matcher, löd budskapet. En Hammarbyare skulle kunna gå på krogen, slänga upp säsongskortet på bardisken och få omgående kredibilitet.

– Visionen var att det skulle vara det viktigaste kortet, minns Richard von Yxkull. Litegrann som när Bajen Fans-korten kom i början. Det skulle vara en del av din identitet, ett bevis på att du var äkta.

Säsongskorten var inte Patric Ljungströms enda idé om hur man skulle bygga intresse runt Hammarby. Under vinteruppehållet skedde ju febril aktivitet runt lagen, även om inga matcher spelades – kunde man inte dra nytta av det?

– Vi började skicka ut pressmeddelanden under silly season. Det låter jättekonstigt, men då var det ingen som gjorde något sånt. Det fanns ingen bevakning heller, under vintern var det ju ishockeysäsong, men vi började skicka pressmeddelanden om våra värvningar och plötsligt började det skrivas om det. Det var något som vi hade med i hela strategin för att kunna göra säsongskortsförsäljning, vi ville visa på att det hände grejer, berättar Claes Sjöberg.

Både Richard von Yxkull och Claes Sjöberg menar att storheten i Patric Ljungströms sätt att jobba låg i en kombination av dels djup kunskap om och förmåga att vårda Bajenmyten, dels vara kliniskt beräknande när det gällde marknadsföring. Ljungström såg till att varje brev från Hammarby skulle vara undertecknat med “Hammarby – Södermalm” för att värna lokalförankringen och var med och drog igång Nordic Cup för att bevara traditionen med Nackas Minne, men det rörde sig inte bara om Bajenromantik. Richard von Yxkull:

– Det låter väldigt affärsmässigt, men grunden i mycket marknadsföring och kommunikation handlar om just sånt. Att identifiera vad som bär oss och engagera kring det. Det lyckades Patric kommersialisera. Han hittade tillbaka till glädjen och inramningen, det som kännetecknade 82-laget, och som hade gått lite förlorat. Han förstod vikten av att publiken skulle driva identiteten. Han var ju själv väldigt förankrad i arbetarklassbilden.Jag tror att han identifierade sig väldigt mycket med just den delen av Hammarby: folkets lag, arbetarklassens lag. Det var en viktig del av honom. Inte bara i yrkesrollen och i vad han gjorde för Hammarby, det var en viktig del av vem han var.

Nostalgi fick däremot aldrig stå i vägen för intäkter eller kommersiell utveckling. När Hammarby slogs om guld 1998 var Patric med och flyttade ett derby mot AIK till Råsunda. Nu fanns ju publikunderlaget, för året innan hade mötena mot Djurgården i norrettan varit årets händelse i Stockholmsfotbollen och publikintresset spirade. Canal Plus hade köpt tv-rättigheterna, kvällstidningarna gav ut sina första sportbilagor, tifoverksamheten hade vuxit fram på läktarna. Egentligen hade inte Patric mycket till övers för Råsunda, men han var övertygad om att tiden var mogen för en Hammarbymatch med över 30 000 i publiken.

– Vi var tvungna att ringa Bajen Fans för att få okej på det, säger Claes Sjöberg. Vi lovade att om vi flyttade skulle vi sälja ut det derbyt, vilket ingen trodde på, för ett derby drog mellan 18 000 och 25 000, och Råsunda tog ju 35 000. Men vi marknadsförde hårt. Körde ut via kommersiella radiokanaler, försökte få inslag hos Radio Stockholm.

På plan förlorade Hammarby med 0–2. På läktaren var greppet en rungande succé. 33 094 åskådare var nytt publikrekord för Hammarby och plötsligt fanns de där miljonerna som Ljungström hade lovat inte bara i en dragning för styrelsen, utan också på föreningens konto. “Fotbollen mår bättre än någonsin” var rubriken till Aftonbladets krönika om matchen.

Den gången togs ett möte med Bajen Fans. Det finns andra anekdoter om hur Patric Ljungström inte var lika noggrann med att involvera sina motparter.

– Om vi skulle sälja in något till en kund och de sa att “jag tror inte på det här”, då kunde Patric svara att “nähä, då skiter vi i det här”. “Då går vi någon annanstans”, berättar Richard von Yxkull.

Jag är van att höra Richard von Yxkull tala sammanbitet i intervjuer. Men när han berättar om sin avlidne vän och kollega finns en värme i rösten. Något ömt.

– Han var inte bara visionär, han var också oerhört klok. Sen kunde han vara extremt kreativ och ta saker lite för långt, testa grejer som han var lite för tidig med eller grejer som kanske var korkade.

Har du något exempel?
– Han hade en idé om att spela Låt kärleken slå rot av Ted Gärdestad i halvtidspauserna. Jag vet fortfarande inte varför, mer än att han var ett stort fan av Ted.

De åren måste ha varit en berusande upplevelse för Patric och Claes. De var unga män med stora Hammarbyhjärtan, som tillsammans burit på visioner som ingen trodde på, men som det visade sig gick att förverkliga när föreningen gav dem förtroende. Någon marknadsmässig ekonomisk ersättning var det inte tal om, behövdes inte heller.

– Vi jobbade på våra vanliga jobb från nio till fem, sen åkte vi och jobbade för Bajen från fem till tio. Det var kul, säger Claes Sjöberg.

Sen kunde diskussionerna fortsätta hemma, berättar Ann-Charlotte Ljungström, Patrics änka. Hon stämmer in i beskrivningen av Patric Ljungström som en driven och energisk marknadschef, men hon berättar också om en närvarande far och en älskad make.

– Han var ju världens bästa pappa. Han tog alltid med barnen till Nackastatyn, fotbollsmatcher och allt det här. Han var en superduktig snickare, fixade hemma. Allt han gjorde ville han göra till det bästa. Han var driven i allt han gjorde, säger Ann-Charlotte Ljungström.

Var han familjekär?
– Väldigt. Han älskade sommarmånaderna, då ville han grilla för familjen. Det var han fantastisk på. Sen sa Patric alltid att han skulle egentligen blivit född i södra Italien, för han var så temperamentsfull. Glad, arg, exalterad, han var liksom allt på en och samma gång.

Vet du varifrån hans visioner kom?
– Det fanns ingen som var så allmänbildad som Patric. Jag är jurist och har tre universitetsutbildningar, men han var mycket mer allmänbildad. Han kunde liksom världen och allt vad som hände i den. På något sätt läste hans hjärna av världen och såg vad som skulle hända i framtiden, “det här kommer komma, det här kommer hända”, men jag vet inte var han fick det ifrån. Det var som det här med Just idag är jag stark, den kunde han gå runt och nynna på hemma. “Den här ska vi ha, det här tror jag på”, sa han, och så en dag var den bara där.

Ann-Charlotte och Patric träffades som unga, och enades först i att båda tävlade i frisbee, sedan i att båda gjorde karriär inom varsitt fält, juridik och marknadsföring. Ann-Charlotte beskriver Patric som en omvärldsintresserad man med finger på pulsen, men det var egentligen bara Hammarby som han verkligen gav sig hän åt. En tidig hjärtefråga var en ny arena åt klubben, där föreningen skulle kunna växa utan att förlora kontakten med sina rötter.

– Han ville att det skulle vara en fotbollsarena där man fick en upplevelse. Inga löparbanor som på Ullevi, det skulle vara fotbollen i fokus. Och det skulle vara bra för alla: för sponsorerna, visst, men det skulle också vara jättebra för de som köpte säsongskort. Det skulle vara bra för alla. Det var någon som hade säsongskort länge, men som skilde sig och gick ner sig, då såg Patric till att klubben gav ett säsongskort åt honom. Han brann för den lilla människan.

Efter att Hammarby bolagiserat elitverksamheten 2001 blev Patric Ljungström marknadschef, den första anställningen i det nybildade Hammarby Fotboll AB. Som yrkesman var han “jätteenergisk”, kunde snöa in och jobba stenhårt på enskilda projekt, men också lyfta blicken och tänka strategiskt, menar Claes Sjöberg. En kombination av Hammarbyromantiker som bar Bajen i varje fiber och skarp retoriker i förhandlingsrum, menar Henrik Appelqvist, före detta vd i Hammarby.

– Patrics syn på Bajen var ju väldigt mycket laget med det folkliga engagemanget på Södermalm och i Söderförort. När vi sökte nya samarbetspartners pratade han om klubbens värderingar som något som ett företag borde vilja associeras med. Sen gjorde han undersökningar och kartlade hur många människor som på något sätt sympatiserade med Hammarby. Vi kunde ju hitta att det uppgick till en halv miljon människor, säger Appelqvist.

Och även om det inte har gjorts några djupintervjuer med Patric går det att i kvällstidningarnas pratminus skönja det affärssinne och den förståelse för Hammarbys identitet som Sjöberg, von Yxkull och Rybrink beskrivit. Redan 2001 sa han till Sportbladet att visionen var en enda tröjsponsor på Hammarbys matchställ. Kortsiktiga marknadsintäkter fick aldrig överskugga långsiktigt identitetsperspektiv.

Därefter såg han Hammarbys sponsorintäkter gå om publikintäkterna för första gången någonsin. Några år senare sydde han ihop avtalet med Kappa, och myste åt att dealen gav Hammarby 7,3 miljoner kronor årligen, men också åt “coolheten och det unika” med att ha ett kreddigt italienskt märke som dräktleverantör. “Kappa har vi lierat oss nära med, just för att vi inte vill vara mainstream”, sa han till Dagens Nyheter.

Han var inte drivande bakom Bajenmarschen, men flera beskriver hur han såg till att klubben stöttade idén och delade information i officiella kanaler. Varken fördöma eller kapa organiska supporterinitiativ var tanken. Det finns andra anekdoter om hur Patric ställde sig bakom drivna supportrar och såg till att de fick resurser. När Hammarbyaren Albin “Flibben” Jorenbo ville ta sina läktarfilmer till nästa nivå hjälpte Patric till att fixa rätt utrustning. Jorenbo:

– Jag hade varit igång tre, fyra år, men med hjälp av Patric kunde jag växla upp och göra allt ett rejält snäpp bättre. Några år senare sågs vi på Ölstugan efter en match, och då tackade jag för hjälpen. “Med facit i hand, det var så lite så”, svarade han.

Men också humorn och de snabbfotade marknadsinitiativen är omskrivna. När det framkom att ädelsmeden som gjort Lennart Johanssons pokal graverat in “Bajen Forever” i bucklan dröjde det inte länge innan Hammarby tryckte upp tröjor med en bild på trofén och texten “Det är insidan som räknas”. När det uppdagades att det istället stod “Djurgården är bäst” inuti pokalen sa Patric att tröjan antingen skulle bli “passé eller kultförklarad”.

Den kanske mest uppseendeväckande meriten, att Patric Ljungström skulle vara mannen som införde Just idag är jag stark som inmarschlåt på Söderstadion, är lite svårare att belägga, för där är mytbildningen tät som en djungel. Henrik Appelqvist och Göran Rickmer står fast vid att Patric Ljungström var drivande i beslutet.

Men framgångarna till trots menar Richard von Yxkull att Patric Ljungström var som lyckligast en torsdagskväll i oktober på Medborgarplatsen. Framför 17 000 firande, till öronbedövande jubel, klev Hammarbys a-lag upp på scen med Lennart Johanssons pokal i händerna.

– Han byggde upp marknadsföringen när vi vann SM-guld. Han fick uppleva hela den där världen och det var fantastiskt. Det tror jag var den lyckligaste tiden i hans liv. Allt det där som vi hade drömt om tillsammans, det levererade vi också. Inte minst han.

Ja, Patric Ljungström hade skäl att vara stolt. Hammarby var Sveriges bästa fotbollslag, säsongskorten såldes det rekordmånga av, på festen på Medborgarplatsen flockades pressen och gav ett kraftigt växande idrottsvarumärke ytterligare exponering. Bajenmyt och kommers i salig blandning. Kanske återkom den där tanken, någon gång i segerfirandet på Medis. Hammarby var för stora för Söderstadion, snart skulle inte den gamla arenan räcka till.

Men så fort segerdimmorna skingrat sig återstod den krassa vardagen. Henrik Appelqvist, som blev vd i Hammmarby våren 2002, minns att de första uppgifterna var att sanera ekonomin, för Hammarby hade ju varit på randen till konkurs bara några månader tidigare. Därpå tvingades han och Patric konfrontera långsiktiga, strategiska frågor.  

– Då fanns något inriktningsbeslut från stadens sida om att rusta upp Söderstadion för 150 miljoner kronor. Den första etappen var att man skulle bygga om södra läktaren ut mot Hovet, sen skulle övriga sektioner ske i andra etapper. Jag resonerade med Patric i flera vändor, och sen var vi överens i att det var jättefint av staden att vilja investera 150 miljoner i Söderstadion, men tack, men nej tack. Det skulle inte ge oss den arena vi behövde. Det skulle inte möjliggöra att man kunde spela derbyn på Söderstadion, det skulle inte innebära att vi fick spela internationella matcher på Söderstadion. Vi skulle bygga fast oss i en lösning som vi inte kunde växa på, berättar Henrik Appelqvist.

Istället för att nöja sig med de 150 miljonerna som Stockholms stad ville pumpa in i Söderstadion blickade Patric och Henrik åt andra håll. Åt Trondheim, där Rosenborg spelade Europamatcher på ett utsålt Lerkendal. Åt Köpenhamn, där FCK byggt Nordens största ekonomi på marknadsintäkter från den helägda arenan. Åt Borås, där Elfsborg hade fått seriens modernaste arena för bara drygt 100 miljoner kronor. Men varje förslag de tog fram om hur pengarna kunde komma bättre till bruk föll på döva öron.

– När vi talade med fastighetsansvariga på Stockholm Globe Arena och föreslog saker, oavsett om det var en justering av en bänk till att bygga om hela arenan, var det alltid helt omöjligt eller nära på. Det var svårt, eller jobbigt, eller så var det bara “nej, det går inte”.

I det läget hade det varit lätt att lägga sig platt, ge upp inför byråkratin och fråga om erbjudandet om de 150 miljonerna och den ombyggda södra läktaren kvarstod. Men Patric Ljungström tänkte inte ge sig så lätt. Nyckeln till att få den nya arenan låg i att ta fram något konkret att visa för makthavarna i det tegelröda Stadshuset, att kringgå nej-sägarna på SGA.

– Jag hade en idé om att vrida arenan 90 grader och på så sätt få mer plats. Sen gav Patric ett gäng nyexaminerade killar från Arkitekthögskolan, de var väl ett gäng Hammarbyare, i uppdrag att rita ihop något på platsen han hade föreslagit, berättar Henrik Appelqvist.

– De gjorde jättefina ritningar och en visuell presentation som vi kunde visa för politiker och tjänstemän på högre nivå att titta här, det går att göra mer än vad ni har föreslagit. Det där upplever jag var en ögonöppnare för folk.

Killarna från Arkitekthögskolan hade precis grundat byrån General Architecture. Skissen de presenterade var något utöver det vanliga för 00-talet, en rörlig animation av en ny arena där man kunde se små bilar passera förbi på Nynäsvägen. Greppet beskriver Henrik Appelqvist som talande för Patric Ljungströms sätt att jobba, han tänkte utanför ramarna och angrep problem från oväntade vinklar. I det här fallet var det enligt Appelqvist avgörande för att staden totalsvängde från halvmesyren på södra läktaren till att köpa in sig på att visionen om Nordens mest moderna arena.

– Vi såg till att det kändes möjligt. Sen blev det maktskifte 2002 och Socialdemokraterna tog över. Staden bad fem arkitektbyråer, där en var General Architecture, att ta fram olika skisser för den nya arenan på olika platser inom Globenområdet. Men det var den ideella presentationen som Patric hade drivit fram öppnade upp för det här. Där insåg politikerna att Stockholm och Hammarby behövde en ny arena, så låt oss ta det seriöst och utreda det här.

Till slut var det inte General Architecture som ritade arenan, utan den mer etablerade byrån White Arkitekter. Patric odlade en besatthet av arenaarkitektur, bad om studiebesök på varenda stadion Hammarby spelade på. Han ville veta vad som funkade, vad som inte funkade, “ända ner på minsta bult och mutter-nivå”, enligt Henrik Appelqvist. Mot White Arkitekter agerade han bollplank.

– Av alla arkitektbyråer som ritade skisser åt Stockholms stad var det White som spenderade mest tid med oss, för att förstå vad vi var i behov av, vad vi sökte och vad vi hade tagit fram. I det arbetet var Patric jätteduktig. Han ledde det arbetet med White, utformningen är hans stora bidrag till arenan. Han samlade ihop information från andra länder och visade på vad som hade fungerat dåligt i andra byggen. Där var han helt fantastisk. Helt fantastisk.

Samtidigt satt Henrik Appelqvist och räknade på hur bygget kunde gå ihop ekonomiskt och höll kontakten med Stockholms stad. Det gick upp för honom att det som såg ut som ett hopplöst läge egentligen var fullt möjligt. Nu hade ju staden, pådriven av Hammarby, utrett hur en ny arena kunde utformas arkitektoniskt, hur den kunde finansieras, fallit för argumenten om att Johanneshov med sina tre tunnelbanelinjer och bussterminal var det självklara området för en ny arena, till och med fått en arenaoperatör erbjuden i form av Hammarbys delägaren AEG. Allt hade börjat med att han och Patric var drivande i att Bajen tackade nej till 150 miljoner i början av 2000-talet.

Inriktningsbeslutet om att bygga Stockholmsarenan i Johanneshov togs 2008. Där kan man skönja delar av Ljungströms och Appelqvists argumentation: “en renovering av Söderstadion beräknades kosta cirka 250 miljoner kronor, men hade ändå inte uppfyllt UEFA:s och FIFA:s krav”, står det. Jag läser upp formuleringen i telefon för Appelqvist.

– Det är ju egentligen våra ord, säger han.

Under intervjun med Henrik Appelqvist har jag hört honom kväva gråten flera gånger. När jag till slut ber Hammarbys före detta vd att inte tala om Patric Ljungström som yrkesman, utan istället berätta vem han var för just honom, klarar han inte av att hålla tillbaka tårarna. Efter en hulkande, smärtsam gråt, följt av en tystnad, kommer svaret.

– Vi drog inte alltid jämnt, men Patric var ju en sån, han var den som sa sin mening. Inte alltid på ett diplomatiskt sätt, men han sa vad han tyckte. Men det har jag alltid uppskattat med honom, att man alltid kunde ha diskussioner som tog saker framåt. Om alla tycker lika är det ju en som behövs och resten är överflödiga. Han var en jättefin vän och kollega, som jag under mitt vd-skap satte oerhört stort pris på. Jag är oerhört tacksam för det han gjort för Hammarby Fotboll. Det är ovärderligt.

Den 15 november 2011, knappt fyra veckor efter att Sebastian Bojassén gjort mål i Ängelholm, samlades drygt 350 Hammarbymedlemmar i Frans Schartaus gymnasium. De fick höra att sportchefen Gustaf Grauers var på semester och inte kunde närvara, att föreningen gått elva miljoner back under året, att det skulle skäras ned på lönerna och att man börjat skriva kontrakt som bara gällde i Allsvenskan och Superettan, för att undvika konkurs vid eventuell degradering. Sedan gick Patric Ljungström upp på podiet och sa att Hammarby skulle kunna snitta 18 000 åskådare på den nya arenan.

Han blev utskrattad.

Vid det laget hade Patric slutat som marknadschef, men engagerats som konsult i Hammarby för att driva arenafrågan. Med inriktningsbeslutet var det skarpt läge och Patric fortsatte att hänge sig åt projektet med full kraft. På bloggen nyarena.se uppdaterade han löpande om hur det gick med arbetet, han var projektledare för den arbetsgrupp som representerade klubben i stadens arenabygge och argumenterade ihärdigt för Hammarbys sak på Stadshuset. Peter Granström, som kom in i Hammarbys styrelse efter degraderingen till Superettan och blivit kvar där sedan dess, minns att Patric Ljungström fortsatte att arbeta med arkitekterna.

– Han försökte förklara vad som var viktigt. Det var framförallt det här med flödena, hur man skulle kunna gå emellan sektionerna. Om du jämför Tele2 med Vännervallen så ser du att Tele2 är öppet och ljust i bakomytorna. Det gör att det sällan blir bråk. Vännervallen är trångt och mörkt. Det gör att folk blir arga och aggressiva, säger Peter Granström.

Granström och Ljungström, som båda jobbat med kommunikation, fann varandra i kärleken till att använda svenska språket för att kondensera stora visioner till koncisa programförklaringar. De kunde sitta i timmar framför ritbordet och spåna på hur Hammarby, då ett lag för nedre halvan i Superettan, skulle skapa Nordens starkaste matchupplevelse.

– Jag har fortfarande kvar marknadsplanen. Han hade en idé för varje sektion. Här ska klacken stå, här ska vippen stå, här ska barnfamiljerna sitta, här ska det här gamla ståplatsgänget från Norra stå. Sen hade vi absent friends, de som hade gått och tittat på Hammarby i femtio år, men ruttnat på tillvaron i Superettan, säger Peter Granström.

Peter Granströms åsikt är tydlig: utan Patric Ljungström, inget Tele2 Arena. Åtminstone inte i den utformning den har idag. Han minns än idag hur glad Patric blev när Peter strök ordet “nya” på en skiss över den nya hemmaplanen, så att det enda som stod kvar var “Vår arena”.

– Han var prestigelös, Patric. En av de mest begåvade marknadschefer jag har jobbat med, och jag har jobbat med IBM, American Express, SEB, Handelsbanken, Canon och allihopa, så jag har lite att jämföra med. Han hade koll och visste vad han ville, säger Peter Granström.

Peter beskriver också en principfast och övertygad person, som lätt gjorde sig fiender med andra. Den där inlevelsen som kunde snacka omkull vilken sponsor som helst kunde också slå över i ett våldsamt temperament, i mörka stunder då alla som inte direkt förstod storheten i Patrics idéer kunde fara åt helvete.

– Han var respekterad för sina idéer och sin kunskap. Däremot ställde hans personlighet och lynnighet till med en massa problem. Han gjorde sig fiende med stora supportergrupper, säger Peter Granström.

Hur då?
– Han kunde sitta och författa en massa konstiga Facebookmeddelanden och bråka med supportrar på nätterna. Han var extremt duktig, men hade också extremt dålig självkänsla. Så när någon supporter kom och sa att man inte skulle göra så här, då tog han det hårt.

Förklarade han varför det var så? Varför han inte kunde tygla sig?
– Han hade depressiva perioder och försökte dränka demonerna i sprit. Det blev det inte bättre av.

Också Richard von Yxkull beskriver Patric som en ömtålig själ. En person som i vissa avseenden var som klippt och skuren för jobbet som marknadschef i Hammarby, men i andra knappast hade kunnat ha en mindre tacksam roll. Att vara satt under lupp av supportrar och media gynnade inte en i perioder deprimerad människa som självmedicinerade med alkohol.

– Det är det som är den stora utmaningen med att jobba med fotboll. Jag kämpar ju med det själv. När det går dåligt vill man ju bara krama folk och be om ursäkt. Det är ju ett engagemang som man måste kunna förhålla sig till, för det blir tungt annars, och jag lovar att du inte vill se min inbox när det går dåligt.

Var det svårt för honom att ha en offentlig roll?
– Ja, men så var det absolut. Han la väldigt mycket engagemang i klubben och gjorde det väldigt bra. Men vi var ju lite jojo ett tag, och kämpade som klubb. Då var det inte alltid helt lätt att jobba i Hammarby. I arenaprojektet la han ner hela sin själ, men det var mycket frågor och ifrågasättande. Jag tror att han kände att han inte fick credden, riktigt. Men han var ju en av de första som var övertygade om att en ny arena var den enda vägen framåt för Hammarby. Hade han inte drivit på som han gjorde, då hade vi kanske inte haft den typen av arena som vi har idag.

2012 sade Hammarby upp samarbetet med Patric Ljungström. Det tog hårt. Tele2 arena var färdig, Patric var nöjd med resultatet, förutom på punkten att vip-loger placerats bakom kortsideklacken. Men han kände inte att han fick tillräckligt mycket uppskattning för sitt slit med arenan.

– När arenan var klar tog han dit säsongarna och stod med en megafon för att testa ljudet. Men när den invigdes var han inte den som stod längst fram och klippte bandet. Han fick inte ta emot applåderna, säger Richard von Yxkull.

– Han var extremt besviken på att Djurgården kom in på något bananskal. Han kände att här har vi gjort allt jobb, och så kommer de in och får allt utan att kompensera, eller tacka Hammarby på ett speciellt bra sätt. Jag vet inte om du minns det, men det var ju lite svansföring på den tiden. Djurgården skulle bygga eget och det var det ena med det fjärde…

Plötsligt har samtalet glidit över till Tommy Jacobsons gamla löfte om att Djurgården aldrig skulle bli hyresgäster på Söder. Jag frågar Richard von Yxkull om det är något han vill lyfta fram med Patric för att avsluta intervjun. Hammarbys vd funderar en liten stund.

– Han återupptäckte Hammarbyismen, lite. Det var inte han som uppfann det, men han förvaltade vårt arv på ett väldigt fint sätt. Mycket av dagens fotboll är extremt kommersiell, men för oss är det superviktigt att vår identitet lever vidare. Det lade han mycket av grunden till.

– Jag var ju med på något medlemsmöte när folk skrattade åt honom för att han sa att snittet skulle bli 18 000 på den nya arenan. Det kommer jag aldrig att glömma, han blev så jävla förbannad över att folk hånskrattade åt honom på det sättet. Det stör mig att han aldrig fick de hyllningarna han var värd. Personligen så… Det har varit många tårar kring honom.

Efter att Patric lämnat Hammarby tog också äktenskapet slut och familjen flyttade från Stockholm. Kvar var en tillvaro med sunkkrogar i Bandhagen, konsultuppdrag för IK Sirius nya arena och självupplevd utebliven uppskattning för årtiondena i Bajens tjänst. Den destruktiva spiralen är lätt att förstå: även när Patric stod på toppen av sin karriär kunde han plågas av psykisk ohälsa, men då hade han åtminstone familjen och Hammarby att stödja sig på. Nu var båda delar borta. Hans familj och vänner, bland andra Gary Selan och Gabriel Isoz, försökte få honom att söka hjälp, men det fanns sällan någon att få. Patric var ju högpresterande, hade en lång karriär i Hammarby bakom sig och jobbade för Nya Studenternas i Uppsala. Inte direkt sinnebilden av en utslagen alkoholist.

Den 16 oktober 2016 hade det gått några dagar utan att Gary Selan hade lyckats få tag på Patric. Han tog med sig familjen och körde hem till vännens lägenhet i Bandhagen. Redan på parkeringen utanför huset fick han en ond känsla i magen. Whiskeyflaskan i fönstret var olycksbådande, det överfulla postfacket likaså. Gary ringde upp Gabriel Isoz, och vid sextiden på kvällen gick de tillsammans in i lägenheten där Patric hade tagit sitt liv. Därefter ringde de polisen.

Det sista farvälet tog Gabriel Isoz på Karolinska i Solna. Han tackade för en fin vänskap och sa att han hoppades få träffa Patric igen. Dagen därpå gick han och såg höstderbyt mellan Hammarby och Djurgården. Den brasilianske anfallaren Rômulo avgjorde.

– Bajen vände till 4–2. Då ställde jag mig och sa att det här är Patrics vinst. Jag skrek det över hela Söderstadion, säger Gabriel Isoz.

Patric Ljungström begravdes på Skogskyrkogården. Den dagen spelades Ebba Grön och Gasolin i Heliga korsets kapell. Gabriel Isoz minns att han bar en grön Hammarbytröja under finkläderna, den hade Patric gett honom. För Ann-Charlotte Ljungström gick livet in i en ny fas, sorgens och saknadens.

– Det var jobbigt att leva med honom på slutet, men annars hade jag aldrig velat skilja mig. Jag har aldrig slutat älska honom, han var en fantastisk människa. Det var mitt livs kärlek, säger Ann-Charlotte Ljungström.

När en människa gått bort finns alltid risken att hennes insatser förstoras i efterhand. Till det här reportaget visar sig den oron vara obefogad.

Det som Patric ska ha gjort för Hammarby har ju gått att belägga. Alla som var insatta i Hammarbys arenaarbete under 10-talet ger äran för att Tele2 blev anpassad till en fotbollspublik till Patric. Det är inte han själv som beskriver sig som Hammarbys projektledare i arenafrågan i en intervju på klubbens officiella hemsida 2010, det är dåvarande vd Michael Andersson.

Och det är fakta att Patric fick till Hammarbys än idag största tröjsponsoravtal när Kappa blev dräktleverantör. Det är fakta att föreningen kunde värva en nyckelspelare till guldlaget efter att hans säsongskortskampanj blivit så lyckad. Det är fakta att det var han som gick upp och presenterade en vision om 18 000 i snitt på nya arenan, i ett läge då ingen trodde på Hammarby.

Den 14 maj 2023 tar Hammarby emot Djurgården på Tele2 Arena. Laddningen ligger i luften redan vid lunchtid, även om det är timmar till avspark. På promenaden till arenan syns grönvita halsdukar över solbrända nackar på varje uteservering, i varje park, längs med varje gata. Solen lyser mig i ögonen på Skanstullsbron när ett tunnelbanetåg dundrar förbi, också det fullt med Hammarbysympatisatörer. Såna här försommardagar känns södra Stockholm som ett internationellt fotbollsmekka, så närvarande som sporten är i stadsbilden. Det är en hisnande tanke att den här klubben som klär en hel stadsdel i sina färger bara lockade några tusen till sina matcher så sent som för 25 år sen. Än mer förbluffande är att 18 000 i snittpublik framstod som verklighetsfrånvänt för 12 år sen.

Jag hör skrattande barn, jag hör slussarnas brus, jag hör till de få som kan leva. Crescendot kommer alltid i de fyra stavelserna på Hammarbys hymn, då skallar Kenta Gustafssons gamla dänga som egentligen handlar om att skolka från Södra Latin, i Tele2 arenas betong. Läktarna är välfyllda och säsongskortsinnehavarna utgör en majoritet i publiken. Den som vill köpa ett sådant får numera vara beredd på att stå i kö i årtionden. På plan går Hammarby upp i en tvåmålsledning, och feststämningen är total på läktarna.

Men i halvtidspausen spelas inte Låt kärleken slå rot av Ted Gärdestad.