”Ursäkta, var är pressen och vändningarna?” – en analys av Jonas Tegnér

Djurgården har gjort sig kända som ett lag som pressar sina motståndare högt och intensivt.
Men stämmer den bilden? Och vad innebär det om den inte stämmer?
Jonas Tegnér analyserar med utgångspunkt i 2-2-derbyts första halvlek mot Hammarby.

Här följer du Jonas Tegnér på Twitter!

Häromdagen hade Fotboll Sthlm en artikel om derbyt mellan Hammarby och Djurgården som tog avstamp i siffror från Wyscout. Där gick att finna ett par intressanta saker såsom den uppenbara detaljen att Hammarby fick ut lite mer av ett färre antal avslut i fråga om kvalitet, ni vet den här vattendelaren expected goals. Eller att Elliot Käck var riktigt bra mot Amoo, så länge bollen var längs marken. Fjólusons 25 övertagande av bollinnehav från Djurgården stack också ut bland allt brus. Det som dock fick mig att haja till var Djurgårdens PPDA under första halvlek.

Djurgårdens Pepid…Pediededa, vad är det för hittepåord kanske ni undrar? Det beskrivs bra i artikeln nämnd ovan men om ni inte är på humör för att klicka vidare (gör det ändå för Ludwig beskriver det bra och i större detalj!) så kan jag meddela att det står för Passes Allowed Per Defensive Action. Det handlar om att kunna få en siffra på hur intensivt ett lag pressar högt. Låg siffra och laget tillåter inte motståndarna att passa boll ostört och hög siffra, ja tvärtom. Djurgården spelar som ni säkert märkt med en hög och effektiv press. Intrycket är att Djurgården ofta vinner boll högt och tack vare det genererar högkaratiga mållägen mot ett motstånd i obalans. Trots den här bilden så ligger Djurgården blott nia i Allsvenskan när man summerar PPDA. Så i Djurgårdens fall handlar det nog mer om att kvaliteten på bollvinster och platsen för dessa har skapat den här bilden av lagets press.

För att förflytta oss till första halvleken mot Hammarby och i synnerhet tidsintervallet minut 16 till 30 (Wyscout delar in matcherna i bekväma femtonminuters-intervaller) så hade Djurgården en PPDA på 65,0. Sextiofem! Med andra ord fick Hammarby slå 65 passningar inom laget på egen planhalva (plus de där 10 procenten på Djurgårdens planhalva) utan att Djurgården störde Hammarby på något sätt. Inga frisparkar, brytningar eller dylikt. För att placera det i en kontext så hade Hammarby 72 passningar under samma period. Så med andra ord en ganska stor del av dessa fick slås ostört. Om vi sätter det i ytterligare kontext så kan vi kika på derbyt i Svenska cupen där Hammarby var märkbart slitna efter sviterna av sitt coronautbrott. Då hade Djurgården under samma period (minut 16 till 30) en PPDA på 3,5 och i nästföljande kvart 3,0. Inte många passningar inom laget för Hammarby då. Att Hammarby i form skulle klara av Djurgårdens press bättre den här gången var förstås givet. Men vad var det Hammarby gjorde här i mitten av första halvlek som raderade ut Djurgårdens press? Eller var det Djurgården som gjorde något annorlunda?

Vi kan ju börja med den självklara förklaringen till de här siffrorna under den här kvarten. Nämligen att Vasyutin skadar sig. Vad har han med Djurgårdens presspel att göra kanske ni undrar? Ingenting såklart. Men däremot stoppas spelet i drygt fyra minuter av den här kvarten vilket innebär att dataunderlaget (antalet passningar och defensiva aktioner) för den här perioden blir mindre och det således kan bli mer extrema siffror när man summerar perioden. Men det hade ju varit en för himla torftig spaning om det hade stannat där. Så det gör det inte riktigt. För även om de här siffrorna är extrema under den här perioden så var känslan att Djurgården över lag i första halvlek hade problem med att få något bett uppe i banan. Hammarby spelade sig loss ofta och det var tydligt vad man försökte göra. Så vi tittar på ett par exempel på vad båda lagen gjorde.

Pressen som försvann – eller trollades den bort?

Djurgården har som det redan nämnts fått beröm för sin förmåga att vinna boll högt upp i banan men i ärlighetens namn så har man inte pressat så frekvent som man kanske kan tro. Man har valt sina tillfällen, men framför allt pressat skickligt, metodiskt och med stor offervilja för systemet. Normalt sett så har den centrala innermittfältaren enbart klivit fram i press när behov funnits och övriga innermittfältare varit ur position. I den här matchen såg det ut som att direktiven var lite annorlunda. Rasmus Schüller (som spelar centralt) klev fram mycket oftare för att sätta press på Bojanic som i sin tur skulle fördela boll långt ner i banan. Just den här detaljen såg ut kunna vara en anledningarna till att Djurgården inte fick till samma bollerövringsspel i stora delar av första halvlek som vi sett tidigare.

Bild 1 – Ousted slår längre boll till Sandberg

Hammarby slog ofta längre bollar när Djurgården stod högt för att undvika bollinnehav utanför eget straffområde där Djurgården varit framgångsrika tidigare. Här väljer man att inte använda Bojanic i den ytan och man ser att Schüller kliver upp i rygg på honom.

Bild 2 – Sandberg spelar bollen vidare till Khalil som från press på sig av Ekdal

När Schüller kliver fram så skapas det en naturlig lucka bakom som backlinjen eller en lite lägre innermittfältare behöver täppa till. Det sker inte riktigt i den här situationen, till stor del för att Hammarby har överbefolkat den ytan med Selmani, Khalili och Andersen. Efter att Sandberg spelat vidare bollen till Khalili så börjar backlinjen falla direkt, alla förutom Ekdal som sätter press på bollhållaren. Det gör man förstås för att man inser att då det inte finns något djup i centralt mittfält hemåt så är man fyra mot fyra och med en väldigt stor yta bakom sig att löpa på om det slås en boll på djupet. Se bild nedan.

Bild 3 – Backlinjen faller efter att Amoo får bollen

Jag kan personligen tycka att just här (jag tyckte annars Käck var bra mot Amoo längs marken) hade det varit bättre om Käck haft tätare försvarsavstånd mot Amoo i stället för att börja falla och hade där kunnat stoppa anstormningen som sedan ledde till Amoos yttersida till Ludwigsson. 

Nu kikar vi vidare på ännu ett exempel där Hammarby spelade över Bojanic och ytan centralt när man var under hög press.

Bild 4 – Fjóluson slår en lång boll upp mot Selmani

Fjóluson sattes under tät press och spelar den halvlånga bollen till Selmani i samma yta som innan mellan Djurgårdens backlinje och mittfält. Jacob Une Larsson går upp i duell sent och har egentligen ingen chans att vinna duellen annat än för att störa Selmani.

Bild 5 – Selmani skarvar vidare till Khalili

Selmani vinner duellen och skarvar bollen till Khalili som än en gång får bollen i den här ytan och precis som tidigare exempel så slösar han ingen tid (Hammarby vill inte kladda på bollen från mittlinje och ner till straffområde) utan avancerar framåt och Djurgårdens backlinje faller då man än en gång blir exponerad högt upp i en fyra mot fyra-läge samt utan central mittfältare som skydd. Den här situationen rinner dock ut ur sanden efter en brytning av Witry.

Men det fanns många situationer där Djurgården valde att inte kliva högt i första halvlek och man hade det svårt att lösa sin bollerövring även då. Som jag varit inne på tidigare tror jag att man medvetet ville ha Schüller i press på Bojanic då det sker även i andra halvlek där man har bättre kontroll på Bojanic och Hammarbys uppbyggnadsspel. Om man bortser från perioden där Bajen gör 2-2 förstås. Men det är en annan historia. 


Bild 6 – Fenger hittar Bojanic centralt

Då Hammarby var motvilliga till att använda Bojanic centralt när Djurgården stod högt så gjorde man det gärna när så inte var fallet. Han fick emellanåt en del tid med bollen för att sprida dom vidare.

Bild 7 – Bojanic hittar Amoo i djupled

Bojanic slår här en djupledsboll på Amoo efter att han fått vända upp och inte fått någon press på sig. Nästa exempel är väl kanske inte klockrent men jag drar det också.

Bild 8 – Andersen hittar in till Bojanic centralt

Ovan är det Jeppe Andersen som hittar in till Bojanic centralt och Schüller är här på väg upp i press. Här får Bojanic inte alls lika mycket tid som i exemplet ovan men man utnyttjar, lite turligt, ytan mellan backlinje och mittfält än en gång.

Bild 9 – Bojanic passning går via Bärkroth till Amoo

Snabb leverans av Bojanic och Amoo kommer rättvänd. Som redan nämnt så är det inte Bärkroth som slår ett felpass utan passningen som var ämnad till Sandberg bryts av Bärkroth och oturligt hamnar hos Amoo. Men intentionen i båda exemplen är tydliga. Hammarby vill inte hålla boll mer än man verkligen behöver i de här ytorna.

Djurgårdens spelvändningar

I tv-sändningen så var Djurgårdens bolltapp ett hett ämne i första halvlek och även om det såklart fanns ett par att anmärka på så var det rent statistiskt inget som stack ut. Men det som man nog syftade på och som man säkert var inne på var att Djurgårdens omställning- och vändningsspel inte kom upp till samma nivå som man blivit van vid. Då kanske i synnerhet under den här kvarten som är huvudpersonen för den här texten. I ett antal tillfällen vinner man bollen och har chansen till att konvertera det till något farligt framåt men chanserna rinner ut i sanden. Här följer två exempel:

Bild 10 – Magnus Eriksson slår en boll långt förbi Chilufya

Bild 11 – Magnus Eriksson slår en boll långt förbi Bärkroth

Under den här tidsperioden finns även ett exempel när Finndell slår en  svår direktboll långt framför Kalle Holmberg från en central position efter en bollvinst utanför eget straffområde. Det som är märkligt är att alla tre tillfällen är förhållandevis oprovocerade misstag. Visst vid Magnus Erikssons andra tillfälle så har han Selmani på sig men han har full kontroll över bollen och det är tydligt att han har koll på dit han ska slå bollen och ser var mottagaren är. Men ändå slås dom till intet.

Värt att tillägga är att de här situationerna är faktiskt få och om man minns tillbaka så är det Magnus Eriksson som slår en fin spelvändning (efter att Jacob Une Larsson vunnit innehav) till Chilufya som sedan blir 0-1 av Kalle Holmberg. Situationerna är dock iögonfallande och i kontexten av att Djurgården inte fick till sin press i samma period så blir det tydligt att det här var en kvart där man hade problem.

Någon form av sluttankar

Hammarby fick som mest betalt för vad man ville göra under den här kvarten. Men känslan är att Djurgården kom ur greppet och i stället fick brottas med Une Larssons skada som faktiskt ligger till grund för Selmanis och Ludwigssons (till viss del) frilägen.

Bild 12 – Hammarbys speluppbyggnad i första halvlek

För att summera lite grann så tog jag fram ovanstående bild som visar hur Djurgården försökte störa Bojanic och hur Hammarby antingen ville slå långt till ytan mellan backlinje och mittfält eller kortare till Bojanic. Om Djurgården inte stod högt upp i press det vill säga.

Vänder vi blicken till statistiken så går det att finna att Hammarby vann fem av sex luftdueller under den här kvarten vilket såklart är en del i framgången då. Det här är dock siffror som inte speglar resten av matchen då Djurgården vann 53 procent av luftduellerna mot Hammarbys 47 procent.

Nu är frågan om det här var ett olycksfall i arbetet för Djurgården eller om det är så att Hammarby hittade något? En väg ut ur Djurgårdens press.