Efter ett bitvis frustrerande fjolår vill Jacob Une Larsson ta en ordinarie plats i laget.
Inte som högerback, utan som mittback – och kanske med en bindel runt armen?
Fotboll Sthlm träffade Djurgårdens mångsidige försvarare.
Under den södra läktaren på Tele2 Arena, i anslutning till omklädningsrummen, slår jag mig ned vid ett bord och inväntar Jacob Une Larsson. Tommi Vaiho, Dzenis Kozica och Kevin Walker är alla tre före försvararen och beger sig ut i den tvågradiga Stockholmseftermiddagen. Som fjärde man kommer Une, med en låda under ena armen, ut och möter mig.
– Det är bara ett par nya skor och några biljetter till matchen (Lilleström) på lördag. Inget mer spännande än så, säger den 24-årige mittbacken.
Eller mittback förresten. Förra säsongen gjorde Une, eller ”Jake” som han också kallas, minst lika många matcher som högerback på dom 24 matcher (23 från start) som han spelade för blåränderna.
– Ser man rent statistiskt så är det kanske lite för få starter mot vad jag hade önskat. Jag tror mycket har och göra med positionsbytet som skedde under sommaren. Att jag blev förpassad till högerbacksplatsen och det tog ett tag att anpassa kroppen till det men även spelsättet.
Du har själv sagt att du ser dig själv som mittback. Var det frustrerande att hamna ute på kanten?
– Ja, det är klart att det var frustrerande. Jag kände att jag inte fick ut min fulla potential. Men med tidens gång så både anpassade jag mig till, men också accepterade, att vara högerback bättre och bättre och då kom också prestationerna i takt med det. Så på så sätt var det lite synd att säsongen tog slut när jag väl hade kommit in i det.
Du är relativt kort (180 centimeter) för att spela mittback. Har det varit en motivering till att du placerats som ytterback?
– Nej, egentligen inte. Det har mer varit om man blickar ut mot Europa så har vissa klubbar ett krav på att mittbackar ska vara från 185 centimeter och där är man ju rätt körd.
Har det för din del funnits intresse från klubbar där en affär har fallit på grund din längd?
– Nej, det har aldrig skett. Jag vet att det finns vissa klubbar som har den policyn och då har det nog aldrig varit aktuellt att värva mig från första början.
BP-fostrade Une inleder i år sin fjärde säsong i Djurgården. På lika många år har han haft lika många tränarkonstellationer. Nu är det Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf som leder klubben.
– De är väldigt bra på att berömma det de vill ha mer av. Ser dem ett mönster, att en spelare till exempel vänder upp på rätt ställe, så har de verkligen pushat på det. Som spelare är man ganska enkel också. Man vill göra saker som man tycker är kul och som tränarna tycker är bra. Så för att få det upprepande beteendet så har både Kim och Tolle plussat för sånt.
Vi ska precis ge oss in i ett resonemang om spelsystem när nyförvärvet Buya Turay kommer ut från omklädningsrummet. Till skillnad från de andra spelarna, som uppenbart är mer vana vid dörrarna på Tele2 Arena, har anfallaren från Sierra Leone problem. Une får med både ord och gester hjälpa sin lagkamrat innan han till slut också kommer ut i februarikylan.
– Vilken karaktär! Buya är en riktig stämningshöjare, säger Une med ett leende.
Ni spelade 4-3-3 i er första träningsmatch och det lutar väl åt att det är det som kommer bli ert spelsystem i år. Blir det någon skillnad för dig som mittback att ha tre istället för två innermittfältare framför dig?
– Jag tror först och främst inte att det är skrivet i sten att vi ska spela 4-3-3. Jag tror att det kan skifta lite under säsongen beroende på vilka vi möter. Men visst, det är det vi har drillat mest under försäsongen. Men om man ska jämföra systemen mot varandra så är det inte så stor skillnad.
Inte ens i uppspelsfasen?
– Jo, det är klart att jag som mittback gillar att ha de tre spelarna i fickorna framför mig. Samtidigt hade vi Kerim Mrabti förra året som var väldigt bra i den rollen som droppande forward så han fyllde den funktionen då. Så jag vet inte om det kommer förändras så mycket.
Förutom Kerim Mrabti har DIF som bekant tappat mycket rutin i Andreas Isaksson och Jonas Olsson. Spelare som enligt Une stod upp och hjälpte laget när det blåste som mest. Nu är det dags för andra att ta över.
– Dels måste vi som befinner oss i någon typ av mellangeneration, 23-26, kliva fram och visa lite mer. Vi har ändå gjort några säsonger i Allsvenskan och sitter på någon form av rutin ändå. Sen har vi spelare som Erik (Berg) och även han som går där, säger Une och pekar på Haris Radetinac som promenerar förbi. Så det finns fortfarande gott om ledargestalter.
Une har tidigare gjort sig känd för att vara ödmjuk och i den här intervjun bjuds det inte på något undantag. Särskilt inte när kaptensfrågan kommer på tal.
– I min värld så är det viktigaste att ett lag har en kapten som är rotad dels hos spelarna men också bland tränarna. Skulle det sen visa sig att jag är mest lämpad för den rollen så hade jag axlat den alla dagar i veckan. Det finns gott om kulturbärare och ledare i laget så det finns nog fler kaptensämnen än jag.
Tror du inte att folk ser dig som en kulturbärare?
–Det hoppas jag för jag känner mig som det. Men man kan leda laget och vara en pådrivare utan att ha bindeln på vänsterarmen.
Frågan om kaptensbindeln aktualiserades i en intervju som Une gjorde med FotbollDirekt för en dryg vecka sedan. Rubriken blev “Överlycklig om jag spelar hela karriären i Djurgården” – ett citat som landade väl hos majoriteten av supportrarna. Men Une kände att frågan om det inte skulle vara ett misslyckade att spela hela karriären i Djurgården var respektlös.
– Jag känner att frågan var ganska nedvärderande mot Djurgården och Allsvenskan. Skulle jag se tillbaka på min karriär som 38-åring och det visade sig att jag varit i Djurgården hela tiden så skulle jag vara stolt över det. Visst att Allsvenskan inte håller samma klass som de allra bästa europeiska ligorna men det är ändå en ganska lång väl för att ta sig hit. Det finns många killar och tjejer som viger sitt liv åt fotbollen som inte når högsta serien och då tycker jag att man kan visa respekt gentemot de människorna och visa att det inte handlar om att det går att träna tre gånger i veckan och så vips hamnar du i Allsvenskan.