Efter tio matcher på bänken fick Magnus Eriksson starta för Djurgården.

Chansen kom som offensiv innermittfältare, en position som han inte spelat på över ett årtionde.

– Man behöver inte flänga runt som en vindrutetorkare, säger Eriksson.

Annons

Efter tre raka nittiominutare på bänken fick Magnus Eriksson chansen i elvan. Djurgårdens lagkapten tog plats som offensiv innermittfältare i DIF:s 4-2-3-1, där han blandade och gav i den första matchen från start för året.

– Det var lite så att jag fick damma av pupporna och bindeln. Det var stelt och ringrostigt i vissa aktioner, men helt okej i andra. Det är lite så som vi presterar som lag idag. Det finns en hel kvar att önska och förbättra, säger Magnus Eriksson.

Sommaren 2023 förlorade Magnus Eriksson sin plats i Djurgårdens startelva och satt bänk i fem raka matcher. Sedan avslutade han som ordinarie i de tio sista omgångarna. I år har det dock inte blivit särskilt mycket speltid.

– Jag är ganska lugn i mig själv. Det är klart att det är frustrerande. Man vill spela och hela den biten. Jag krigar på och finns där för mina lagkamrater. Det är klart att när man lever i den bubblan där man spelar vecka ut och vecka in, som jag har gjort i nästan hela min karriär, då uppskattar man det inte lika mycket som när man får kliva in efter att ha varit utanför. Det bubblar ju liksom i en, det är förbannat kul.

Du spelar som tia idag, är det där som du vill konkurrera?
– Det är vilket som, egentligen. Det är lite ovant att ligga så högt och försöka hitta någon mellanyta, men det handlar om en balansgång, där man kan snurra på trean och så. Det är klart att det var länge sedan jag spelade som tia eller droppande forward, det var tolv år sedan, kanske. Så det är lite nytt. Men i grund och botten så handlar det om pressintensitet och att ligga rätt. Där känner jag mig ganska trygg. Man får försöka hitta ytorna och vara lite cool. Man kanske inte behöver flänga runt som en vindrutetorkare och följa bollen, man kan kanske ligga kvar lite i motsatt yta. Jag tror jag fick en boll från Miro på det sättet, sen var jag dålig på att suga in den. Det finns förbättringspotential.

Matchen var Djurgårdens första trepoängare på tre omgångar. Inför Gais hade man två raka förluster mot AIK och MFF. Samtidigt har Malmö ångat på, och slog AIK med 5–0 tidigare under söndagen.

Känns det otacksamt att möta Malmö just nu?
– Nej, det tycker jag väl inte. Däremot gillar jag den här kravbilden. När jag kom till Djurgården 2016 så var vi på kvalplats nedåt. Idag kan vi vinna fotbollsmatcher och vara extremt besvikna. Vi gör ingen jätteblomstrande insats idag mot Gais, det är långt ifrån perfekt, men då är det viktigare att vinna de här matcherna och ta hem de tre poängen, så att man har någonting att bygga på. AIK-matchen på Friends var inte tillräckligt bra, matchen mot Malmö var en typisk kryssmatch med små marginaler. Sen får vi studsa tillbaka och ta tre poäng. Det tror jag var det absolut viktigaste.

Går kurvan uppåt?
– Det hoppas jag innerligt.

Att du varit utanför laget under 2024, hur påverkar det dig i din roll som kapten?
– Det där är svårt, för jag är den personen jag är oavsett. Men nu är jag väl i processen att andra får ta lite mer plats. Förut har det känts som att det bara är jag som pratar, i princip. Att fler spelare tar initiativ och gör sig hörda, det är ju väldigt positivt. Och så har vi fått in lite karaktärer också, med Albin och så, lite fler spelare med ledaregenskaper. Men i grund och botten är jag densamma.

Vilka spelare släpper du fram?
– Mackan tar mer plats, såklart. Albin är en som hörs, Leach också. Sen har du Haris, Rasmus och Jacob där bak. Det finns hur många som helst.

Känns det konstigt att inte vara den personen som höjer rösten i omklädningsrummet?
– Det är en balansgång också. När man inte spelar själv så har man ju den där känslan av vad som funkar och inte funkar på plan. När man inte är där är det svårt att skapa sig den känslan. Då tycker jag att det är viktigt att det är spelarna på plan som först och främst gör sig hörda. Sen kan jag komma med input och så vidare. Men i det stora hela är det ju de som är på plan som ska höras, sen kan jag komma med input.

Känns det inte tråkigt för dig som person?
– Nej, jag har pratat ganska mycket genom åren så för mig är det lugnt. Jag hörs nog tillräckligt ändå.

Nu väntar en cupfinal mot Malmö FF på bortaplan. För Magnus Eriksson blir det ett kärt återseende med de gamla lagkamraterna Anton Tinnerholm, Johan Dahlin och Pontus Jansson. För hans Djurgården en tuff uppgift mot Sveriges just nu bästa lag. Nyckeln för DIF blir att hota MFF när chansen ges, tror Eriksson.

– Det är svårt att peka på något rent taktiskt, men de är ju extremt skickliga. Sen kan de vara ganska självgoda i sitt sätt att bygga upp. Ligger man på och pressar och får fart i den intensiteten, då kan man sno en hel del boll. Det tycker jag att vi gjorde ganska bra här, samtidigt hade vi noll skott på mål, så den delen var sämre. Men de är någonstans bättre offensivt än defensivt, så vi vill ha bollen och låta dem kränga lite. Det blir en tuff batalj och det kommer nog bli små marginaler som avgör.