Daniel Sjöberg: Sex år senare är det här värt att påminna om

De som skrek högst glömde snart.
De hatade och bespottade fortsätter sin kamp.
Det är värt att påminna om.

Annons

Hos Facebook finns inget hjärta. Algoritmer skapar verkligheten och gräver i en minnesbank utan eftertanke. Här har du något som hände för sex år sedan. Varsågod. En resa. En larvig bild från någon fest. Den här gången, en krönika. Jag minns den. Det är sällan fallet, men den här … Jag inte bara minns den. Jag kan inte glömma den. Grimsta IP var 30 mars-kallt, som sig bör på en allsvensk premiär. Brommapojkarna hälsade Kalmar FF välkomna och som utskickad av Expressen var det nog mest tänkt att jag skulle skriva något till Kvällsposten-editionen om vad Hasse Eklunds mannar hittade på samt något kortare för Stockholmsläsarna om lilla BP. För huvudtidningen fanns givetvis viktigare saker att koncentrera sig på denna fotbollens öppningsdag. Allt det förändrades på en sekund. Det började på Twitter och sedan kom de officiella bekräftelserna. Jag läser det jag skrev då.

“Tragiken har slagit sina svartaste klor i svensk fotboll och jag är rädd för vad som ska hända nu. Jag är rädd för alltför höga röster som försöker spela på känslor. Jag är rädd för att alltför starka känslor ska användas på fel sätt. Jag är till och med rädd för mina egna ord.”

Mina farhågor besannades givetvis. Snart stod jag i en poddstudio där en kollega förespråkade att vi skulle förbjuda bortasupportrar samtidigt som jag försökte förespråka att vi behövde lugna ner oss och lyssna till sådana som SFSU, till exempel. Kulturrösterna tog snart chansen att hata och spotta på den banala fotbollen och alla oskyldiga hjältar som besegrar mil av asfalt varje säsong för att förhöja andras upplevelse av sporten. Politiken reagerade med ryggraden i sina uttalanden. Det stormade i några veckor med svarta ord, men som alltid gick resten av världen snart vidare. De som beskyllts för att inte bry sig och sopa problemen under mattan fortsatte diskutera. När den korrupta organisationen Fifa rullade ut VM-mattan och världens blickar riktades mot “festen i Brasilien” samlades dessa människor i Stockholm för att seriöst och länge diskutera möjliga vägar framåt. De gjorde det i medieskugga. Nu fanns inget strålkastarljus från arga kameror. Inga ilskna frågor ställdes. Jag och ett par kollegor var på plats, men Expressen tackade nej när jag frågade om jag skulle skriva om det hela.

Det blev ett blogginlägg, begravt långt under tyngden av det som pågick på andra sidan Atlanten.

Alla som krävt att “något måste ske” var ointresserad av vad detta “något” eventuellt skulle mynna ut i.

Nu är vi här och Facebook delar ett minne.

Sex år sedan den där dagen. Sex år sedan en familj förlorade så oerhört mycket att allt annat måste känts futtigt. Sex år jag önskar att det här var en text som kunde sluta med ett “och nu är vi färdiga. Här är facit.” Så fungerar det inte. Det finns inga enkla lösningar. Inga givna svar. Bara ett gediget och ärligt arbete baserat i fortsatt forskning och det fortgår vid sidan om villkorstrappor, bengaldebatter och allt det andra och mer rubrikvänliga. Det kommer att fortsätta för det är vad som sker när människor väljer att ta ansvar och inte bara skrika i ilska, sorg eller hat.

Och det är något som faktiskt är värt att påminna om.