Förlust med 4–1.
Två spelare klev av skadade.
Det blev en tung blårandig lördag, men även en välbehövlig framtidslektion för svenska mästarna.
[the_ad_placement id=”under-ingress-djurgarden”]
Det har sannerligen varit en jämngrå vinter i Djurgårdsland. Inte för kallt, inte för blött, men inte heller något bländande solsken. Ingen kan påstå att chefredaktör Oskar Månsson stod inför en enkel uppgift när han åkte till vackra Kapstaden. Där fanns inga gratisrubriker att springa på. Själv har jag ”lidit” av samma problem. Mitt uppdrag är att tycka saker och vad ska man egentligen tycka om en klubb där ingenting händer? På mästarfronten intet nytt kunde ha varit försäsongens samlingsrubrik. Det krävdes ett utbrott av Astrit Ajdarevic för att det skulle hetta till tillräckligt för att kittla min penna.
Nu lever ju inte klubbarna för att göra vår verklighet enklare. Ibland känns det nästan som om det är tvärtom, men det kan vi ta en annan gång. Nej, här är det bara att konstatera att åren av turbulens är ett dåligt minne blott. Nu råder en stabilitet de genom åren hårt arbetande krafterna bör bära med stolthet och just stabiliteten har varit nyckelordet inför i år. Utvecklas absolut, men utan att störa den gyllene tryggheten.
Som för att understryka den rubrikovänliga försäsongen har Djurgården avstått träningsmatchande fram till nu. På lördagen var det till slut dags för oss att få se titelhållarna kliva ut på planen igen och det hela kittlade tävlingssinnena något. På Tele2 var det tillräckligt med folk för att det skulle låta mer än vad det gjort i majoriteten av matcherna jag sett hittills i år. Publiken suktade efter sina hjältar, men det började ungefär så illa som det kunde ha gjort.
Brann skivade upp Djurgården genom sina crossbollar och snabba överflyttningar samtidigt som den kollektiva pressen från de blåklädda inte alls fungerade. Långa inlägg från högerkanten fick till följd att Marcus Danielson och kompani såg nyvakna ut. Det i kombination med en, minst sagt, tung start för Erland Tanvgik gjorde det enkelt för Daouda Bamba att räkna in två mål. Mål ritade på karbonpapper. Som om inte det var nog klev först Jesper Karlström och därefter Jonathan Ring av skadade. Emir Kujovics reducering var vacker, Gilbert Koomsons 1–3 väldigt enkel (karbonpapperet återanvändes). Det fanns perioder i matchen där publiken kunde ha fått jubla ytterligare, men effektiviteten saknades och totalt sett skapades det alltför lite som verkligen hotade.
I paus genomförde Bergstrand och Thomas Lagerlöf fyra planerade byten. Med det kom ny energi och när norrmännen valde att sjunka ihop skapades ett visst tryck, men inte utan att att besökarna var i god kontroll. Brann kunde logiskt kontra in 4–1 och borde ha tryckt in en eller ett par bollar till. Totalt sett var det en odiskutabel förlust för ett lag ovant vid att förlora mot motståndare som rest längre sträckor. Kanske var det den svartgula doften som Robert Taylor ännu bär på?
Allvarlig talat. Är det läge att lira försäsongsblues? Det är lätt att förstå den som vill frusta ur sig kritik och oro. Det här var en tung dag och en rejäl snyting. Djurgården torde dock stå på tillräckligt trygg grund för att inte skakas av detta. Tvärtom kan det vara precis vad fotbollsdoktorn ordinerade. Motståndarna har givetvis extremt bra koll på vad som krävs för att störa guldreceptet. För den som eventuellt ändå behövde se ingredienserna avslöjades dessa till stor del av SK Brann. Nu var det inte bara ögongodis för övriga lags tränare. Givetvis såg tränarduon på bänken det också. Räkna med att de tar med sig en hel del från den här matchen till skissbordet. Här finns värdefulla läxor att lära som kan göra den närmaste framtiden något enklare. Det är trots allt bara vabruari. Här finns tillräckligt med tid för att piggna till.
