Polisens fokus på repression och kollektiv bestraffning är ett omdiskuterat ämne.
Fotboll Sthlms gästkrönikör Viktor Asp ser utvecklingen i Frankrike som ett varnande exempel.

Krönikör: Viktor Asp
Mejl: viktor@mytenfanzine.se
Twitter: viktor_asp

Artikeln publicerades ursprungligen i mars 2021

På senare tid har villkorstrappan kommit att analyseras ur ett nytt ljus, delvis till följd av den mobilisering som skett kring frågan från spelar- och supporterhåll. I en krönika i ETC skriver Max V Karlsson att villkorstrappan är en fråga som angår även de som inte har ett fotbollsintresse. Karlsson jämför villkorstrappan med broken windows-teorin och menar på att den kan vara en öppning mot att införa visitationszoner i landets utsatta områden.

Frågan om villkorstrappan är lika mycket en fråga om fotboll som om polisutövning. Men är det möjligtvis att gå för långt att dra förhastade slutsatser om villkorstrappans eventuella påverkan på framtida polisutövning?

Ett exempel som kan kasta nytt ljus på frågan är de franska erfarenheterna av bekämpning av läktarvåld och dess påverkan på annan lagstiftning. I synnerhet är det intressant att ta en titt på lagarna loi anti-casseurs från 2019, som rör demonstrationer, och loi anti-hooligans från 2006, som handlade om fotbollsläktarna.

Under mitten av 00-talet ansågs våldsamheterna kring den franska fotbollen ha nått en ny nivå, framförallt vid Paris Saint-Germains matcher. I en rapport skrev parlamentsledamoten Philippe Goujon att 512 arresteringar hade genomförts under säsongen 2004-2005, jämfört med bara 257 den föregående säsongen. För att få bukt med detta tog man fram loi anti-hooligans, anti-huliganlagen, som egentligen bär det krångligare namnet loi relative à la prévention des violences lors des manifestations sportives. Den gick ut på att ge möjligheter att förbjuda vissa supportergrupper, att utöka möjligheterna att dela ut tillträdesförbud, samt att upprätta en nationell databas över risksupportrar, med namn, adress, lagsympatier och foto.

Metoden har vissa likheter med villkorstrappan. Våldsamheterna beskrevs som ett omfattande samhällsproblem, men enligt Goujons rapport var de mer eller mindre avgränsade till 250 risksupportrar till PSG. Trots att oroligheterna berodde på en liten minoritet kom den stora massan att drabbas, likt hur villkorstrappans publikreduceringar fungerar.
Anti-huliganlagen visade sig senare vara mer eller mindre verkningslös mot det den ville bekämpa, det vill säga våldsamheterna. Året efter att den togs i bruk (säsongen 2006-2007) blev incidenterna visserligen färre i Paris, Marseille, Nice, Strasbourg, Caen, Créteil, Bastia och Monaco – men de ökade i tjugo andra städer (våldsamheterna i Saint-Étienne, Lens och Toulouse mer än fördubblades) och i tre andra städer låg de kvar på exakt samma nivå, enligt Goujons rapport.

I själva verket kom anti-huliganlagen främst att användas till att dela ut tillträdesförbud för pyroteknikanvändning. Även här finns en likhet med villkorstrappan. Eftersom det är lättare och kräver mindre förebyggande arbete att ge sig på pyroteknik än att komma tillrätta med våldsamheter hamnar ofta polisens resurser där när nedskärningar görs. I Stockholm föregicks villkorstrappan av att de 15 poliser som arbetade kring de allsvenska klubbarna blev tre.

Turerna kring anti-huliganlagen föregicks också av ett bristande intresse för fotbollspublikens rättigheter. De som red ut till läktarkulturens försvar under de där händelserika åren på nollnolltalet var få, desto fler var de som tonade ned frågans allvar. Journalisten Camille Polloni skrev på Twitter att “om man måste jämföra anser jag att det är värre att begränsa mötesfriheten än att begränsa rätten att gå på fotboll”. Statsvetaren Clément Viktorovitch ansåg att “det är ingen fundamental rättighet att få besöka en idrottsanläggning”. Det de missade var att anti-huliganlagen också skulle få konsekvenser för den bredare samhällsutvecklingen i landet.

Loi anti-casseurs, anti-bråkmakarlagen, som infördes 2019 var i stora drag inspirerad av anti-huliganlagen. Men här rörde det sig om våldsamheter vid gula västarnas demonstrationer, snarare än på fotbollsläktare. Likheterna mellan de två lagarna var stora: 2019 handlade det om att upprätta en databas över människor som ansågs vara farliga för den allmänna ordningen och att förbjuda dem från att besöka demonstrationer.

Just den delen av lagförslaget, som fanns beskriven i lagens tredje artikel, gav upphov till stor kontrovers. Debatten var uppiskad. Vänstertidningen Libération liknade lagen vid “en gatusten mot friheten”, advokaten Arié Alimi kallade den för “frihetsförgörande” och Ugo Bernalicis, parlamentsledamot för La France Insoumise, ansåg lagen vara “en sluttning mot det auktoritära”. Framförallt var det just den tredje artikeln som kritiserades, den som handlade om att låta prefekter dela ut demonstrationsförbud. Här fanns en tydlig koppling till hur man hade bemött risksupportrar: de som drabbats av tillträdsförbud till fotbollsmatcher kunde i vissa fall bli tvungna att inställa sig vid sina närmsta poliskontor under matcher, vilket även var fallet för de som förbjöds demonstrera när demonstrationer hölls.

Till slut censurerade Frankrikes Författningsråd den tredje artikeln, och demonstrationsförbuden antogs aldrig. Men andra delar av lagen, som förbud mot att täcka sitt ansikte och utökade befogenheter för poliser vid visitering, var klart inspirerade av vidtagna åtgärder runt fotbollen.

Vad villkorstrappan kommer leda till är svårt att förutspå. En jämförelse med den franska fotbollsstrategin är givande, eftersom båda kom att framförallt rikta in sig på pyroteknik och byggde på kollektiv bestraffning (i Frankrike genom att supportergrupperingar upplöstes och att omfattande tillträdesförbud delades ut, i Sverige genom begränsningar av publikkapacitet). I allt väsentligt var den franska fotbollsstrategin ett fullständigt fiasko: friheterna begränsades, våldet blev kvar. Det enda som man lyckades få bort var några bengaler, och några av de tiotusentals passionerade som varje vecka gjorde Parc des Princes, Stade Vélodrome och Stade du Ray till några av Europas mest högljudda och vackra arenor.

Om vi kan lära oss något av Frankrike, är det att de åtgärder som vidtas kring fotbollen idag, mycket väl kan komma att gälla för andra delar av samhället imorgon. Villkorstrappan är inte bara en fråga för de som bryr sig om fotbollen, utan för alla som värnar demokratiska fri- och rättigheter.