Den 2 december 2014 gav jag upp hoppet.
Att jag nu återfått det säger egentligen allt.
”Nordin Gerzic startar. Intressant.” Jag satt i Spanien och förberedde mig för att se IFK Göteborg träningsmatcha. Samtidigt hade Charlotte Kalla gått ut på sista sträckan i stafetten i Sotji och resten av Idrottssverige var fullständigt uppslukat av den 26-åriga skidåkerskans jakt på Tyskland. Jag kände mig som den ensammaste människan i världen. Helt bortkopplad.
Det var givetvis inte sant. Jag vet ju inte, men jag skulle tro att rätt få människor i det land jag för tillfället befann mig i följde dramat som pågick i Ryssland för tillfället. Rätt få människor överhuvudtaget sett till resten av världen. Det var väl vi, hela Norge och så de där tyskarna som ledde. Ungefär. Några fler än de som brydde sig om att Nordin Gerzic kanske ändå var på väg att spela sig in i Mikael Stahres lag trots allt.
Jag kom att tänka på det där i går när det föga överraskande meddelades att Zlatan Ibrahimovic fått sin tolfte guldboll. Föga överraskande eftersom valet var givet. Fullständigt sensationellt med tanke på var han befann sig alldeles nyss. Ni vet, när vi plötsligt skulle låtsas om som om vi brydde oss om den amerikanska fotbollsligan. Det gjorde vi inte, men vi har alltid brytt oss om Zlatan. Vi har gjort det så länge att det känns som om det har pågått i en evighet. Nu chockar han oss igen. Han leder skytteligan i Serie A som 39-åring och han har förvandlat ett sjunkande AC Milan till en bjässe igen.
Till ett lag som kan vinna hela skiten och som nästa säsong i sådana fall ska ut på jakt i Europas finaste klubblagsturnering. Så länge han inte åker på någon ny allvarlig skada räknar jag med att en svensk i sådana fall leder sina trupper även då. Förresten, det vete tusan om han inte gör det även om han skulle åka på ett rejält bakslag. Han trotsar logiken. Det gör att jag tänker mig att vi kanske kan rätta till ett stort misstag.
Den 2 december 2014, knappt tio månader efter den där vinterdagen i Sotji, tog Charlotte Kalla, Ida Ingemarsdotter, Emma Wikén och Anna Haag emot Svenska Dagbladets guldmedalj. Det var väntat. Enda diskussionen var väl om huruvida Kalla skulle få den själv, men det blev laget. Det var då jag skrev följande i en blogg som sedan länge insomnat hos en tidning vars namn ej kommer att nämnas: ”I år fyller bragdguldet 90 år. Det är inte länge till 100-årsdagen. Pukor och trumpeter samt en skogsbrand på tårtan. Då kan vi se tillbaka på ett århundrade av fantastiska prestationer och minnen, men vi kommer också konstatera att den störste i den största sporten aldrig fick medaljen. Sannolikt blir det så. Det är lite märkligt. Nej, stryk det. Det är mycket märkligt.”
Det handlade givetvis om Zlatan Ibrahimovic. Sedan dess har jag återkommit till ärendet några gånger på Twitter (var annars?) och fått en del mothugg givetvis, som sig bör. Inte minst har jag kallats Zlatanist vilket är direkt felaktigt. Jag har ett komplicerat förhållande till Ibrahimovic och har flera gånger uttryckt kritik mot honom och hans agerande utanför planen. Här handlar det dock om det rent sportsliga och då finns det inga argument som biter på mig. Han borde ha fått det. Minst en gång.
2009 när han vann skytteligan i Serie A för första gången och ledde sitt Inter till titeln. Eller kanske ännu hellre 2012 när han gjorde detsamma och hans betydelse för Milan blev oerhört tydlig och när han skrev historia i en liga fylld av just detta. Det året hamnade priset i stället hos en triathlet. En snabb koll ger vid handen att runt fyra miljoner människor håller på med triathlon i USA och drygt 24 miljoner människor spelar fotboll. I USA, alltså. För en som sprungit ett maraton (aldrig mer) är det svårt att föreställa sig något tuffare än att göra det efter att man dessutom simmat och cyklat i evigheter. Nu är det så kallad Iron man. I OS är det kortare sträckor och man löper en mil, men jag är full av beundran för den som klarar det och ett OS-silver är ju fint och så, men nej, det var ett felaktigt beslut. Zlatan är den bäste vi har i världens överlägset största sport. Det trumfar allt annat.
Men han är en del av ett lag? Det är ett argument som framförs och det stämmer.
I sådana fall kan fotbollsspelare aldrig få priset. För det kommer alltid vara sant. Ingen vinner ensam innanför de vita strecken. Jag kan givetvis hävda att det gäller individuella idrottare också, ingen är ensam om en prestation. Där finns tränare, läkare, kanske en kock, inte sällan lagkamrater i någon klubb eller ett landslag och så vidare och så vidare. Men visst. De tävlar själva. Ingen slår passningen. Det är bara det att historien visar oss något annat. Fotbollsspelare kan prisas. Det har skett förr. Sven Rydell (1931), Agne Simonsson (1959), Ove Kindvall (1969) har alla fått ta emot medaljen. Han har krossat många barriärer, men här behöver han inte gå först.
”Men en bragd är ju något som genomförs vid ett tillfälle?” brukar det också invändas.
Icke.
Inte enligt statuterna. Där står det: ”Med bragd förstås i detta sammanhang ett avgörande av hög rang, vunnet genom ett exceptionellt uppbåd av tekniskt och taktiskt kunnande, segervilja och energi i förening med idrottslig ambition. Bragdens värde skall anses förhöjt i ett fall där avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge. En serie bragder innebär ytterligare kvalificering för utmärkelsen.”
Jag vet inte jag, men som jag tolkar orden kunde de lika gärna ha skrivits direkt om Zlatan Ibrahimovic. Han är statuterna personifierad. Nu är han på väg mot sin kanske främsta bragd någonsin. Han har kommit tillbaka från en svår knäskada som vid hans ålder och i hans position borde ha betytt slutet. Han har återvänt från soccerland, till en klubb på dekis som skulle byggas om med ungdomlig entusiasm och inget annat. Därifrån har han lyft sig och laget till en nivå där endast han själv befunnit sig som svensk fotbollsspelare i modern tid. Han har dessutom gjort det som 39-åring. Om det inte är en bragd så vete fan vad en bragd är. Då förstår jag uppenbarligen inte begreppet överhuvudtaget och ni kan ignorera den här texten fullt ut.
I år kommer han inte få priset. Det kan jag inte föreställa mig. Tiden har varit för knapp. Blir det Armand Duplantis? Kanske det, men fortsätter Zlatan på det här sättet hoppas jag att juryn inser att de fått en oväntad, otrolig, osannolik chans att rätta ett misstag i den snart 100-åriga traditionen. Bara att jag kan skriva de orden borde räcka som motivering.
